Staten & kapitalet

Jag är absolut ingen anarkist eller anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora problem med den svenska staten:

1. Den var en gång mycket välfungerande och ville oss väl.

2. Det gör den inte längre.

3. Fler och fler börjar upptäcka punkt 2.

Varför är nu första och sista punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.

Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.

Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting, istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags idealism?

Sista punkten då, att fler fattar att vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.

Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav), riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?