fredag 15 juli 2016

Staten & kapitalet

Jag är absolut ingen anarkist eller anarkokapitalist som vill privatisera allt från bibliotek till brandkår. Jag tycker att vi ska ha en stat som tar hand om våra gemensamma intressen, vård, polis och sånt, men jag ser tre stora problem med den svenska staten:

1. Den var en gång mycket välfungerande och ville oss väl.
2. Det gör den inte längre.
3. Fler och fler börjar upptäcka punkt 2.

Varför är nu första och sista punkten att betrakta som problem? Vi tar det från början.

Det fanns en tid då Sverige hade politiker som brann för uppgiften att göra samhället bättre. På 1960-talet hade vi partiledare som Tage Erlander (s), Gunnar Hedlund (c) och Jarl Hjalmarsson (högerpartiet). Eftersom jag inte var född ska jag kanske inte recensera dem alltför ingående, men min känsla är att jag hade föredragit varenda en av dem – oavsett parti – framför dagens politiker som allihop tycks ha valspråket Makten framför allt. Även om partierna stod långt ifrån varandra politiskt (längre ifrån än idag) var allas mål att skapa ett bra land att leva i.


Folket vande sig vid att politiker och makthavare stod på deras sida. Dagens svenskar väntar sig att samhället ska ta hand om precis allting, istället för att själva visa lite handlingskraft. Under tiden har hederliga eldsjälar inom politiken bytts ut mot korrupta idioter med maktberoende. Ingen med alla pommes frites i kanoten tror väl att politiker som Veronica Palm, Mattias Karlsson eller Annie Lööf (en ur varje block, men jag skulle kunna namedroppa hundra till) blivit politiker för att de drivs av någon slags idealism?

Sista punkten då, att fler fattar att vi blir blåsta av makten måste väl ändå vara bra? Ja, på ett sätt, men viljan att betala skatt och bidra till det allmänna minskar när vi märker att politikerna leker bort våra pengar på ren skit eller för egen vinning. Utanför tidningarnas ledarsidor har jag nästan inte hört någon kritik mot dem som skatteplanerat genom att gömma pengar i Panama. De flesta av oss är mest avundsjuka.


Och nej, jag är inte ett dugg mer ädel och solidarisk än någon annan, men jag betalar gärna skatt till bra mat och resurser på ålderdomshem, kortare vårdköer och skickliga lärare. Fast det verkar ju aldrig vara ett alternativ till Mona Sahlins pension och lyxsemestrar, och livstids försörjning till Reinfeldt, Hägglund och Persson så att de slipper ta ut lön ur sina företag. Och så har vi de som fortfarande jobbar (fast utan närvaroplikt eller resultatkrav), riksdagens budget för i år är 1,8 miljarder. Känns det prisvärt?

19 kommentarer:

  1. Vad ska jag kommentera på detta? Ett enda suck, kanske?

    SvaraRadera
  2. Det beror på vad du lägger in i sucken. Hoppas att det inte är ett "Vilken idiot, våra politiker är ju jättejättebra" :-).

    SvaraRadera
  3. Det känns minst sagt rätt hopplöst:( Upp till kamp!

    MvH Pengaregn

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är för trött för att kämpa. Jag vill bara ha ett bra liv utan trassel och gärna ett glas vin till helgen.

      Radera
    2. Oj, var det inte jag som sa det?

      Radera
    3. Nej, men jag kom aldrig på att varumärkesskydda bekvämlighet, så det är bara att hugga in på citatet.

      Radera
  4. Klockrent!

    Trevlig Helg

    Lars

    SvaraRadera
  5. Anser du att vårt samhälle är mer ruttet/korrumperat än andra länder i vår värld.
    Ofta idealiserar vi en svunnen tid eftersom vi inte har hela bilden av vilka felbeslut och misstag som gårdagens politiker gjorde. Det kom tex en intressant forskningsrapport för bara någon dag sedan som kommit fram till att den svenska skolans kris resultat har sin upprinnelse till att Tage Erlander med sin regering 1962 drev igenom en skolreform där man gick över till en skola där det inte fanns några konkreta krav på eleverna utan bara en tidsangivelse. 9 år. Slut.
    Detta drevs igenom trots protester...och blev som vi ser idag... Inte så bra...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det finns nog både sämre och bättre länder än Sverige. Min jämförelse är inte internationell, jag jämför förr och nu.

      Min poäng är att 60-talets politiker försökte. Dagens skiter i resultatet så länge det innebär att de får behålla makt. Jag betvivlar inte att politiker i alla tider gjort fel, men att bristerna i svensk skola 2016 skulle bero på en drygt 50 år gammal skolreform tror jag inte ett dugg på. Sverige låg helt okej till i internationell jämförelser för bara några år sedan.

      Radera
  6. Följde några tal i Almedalen. Det som erbjöds var en politisk korrekt bil handlar uppriktighet. Befolkningen i landet är så kuvade att jag misstänker att det blir ingen reaktion förrän man börja svälta.

    Orkar inte kämpa. Nöjer mig med att sprida lite ljus när det gäller investeringar.

    Soliga Hälsningar

    Lars

    SvaraRadera
  7. Det är alltså visioner som ni tycker saknas hos politikerna. De vimsar än hit och än dit, men kan inte driva ett långsiktigt fokus. Detta tror jag beror på att omvärlden upplevs mer föränderlig nu än förr, spelreglerna sätts av andra än politikerna.
    Trist att höra sådan uppgivenhet, men om man inte är nöjd får man väl engagera sig själv.

    SvaraRadera
  8. Det är alltså visioner som ni tycker saknas hos politikerna. De vimsar än hit och än dit, men kan inte driva ett långsiktigt fokus. Detta tror jag beror på att omvärlden upplevs mer föränderlig nu än förr, spelreglerna sätts av andra än politikerna.
    Trist att höra sådan uppgivenhet, men om man inte är nöjd får man väl engagera sig själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart de saknar visioner för Sverige om de, som jag antar, inte bryr sig om något annat än sig själva. Det är sant att spelreglerna ändrats, delvis för att politikerna (tvärtemot vad de sa) gav bort makt när vi gick med i EG/EU. Men det hindrar inte att vi ändå ska ha Europas största parlament räknat i politiker per capita. För som Kinberg-Batra uttryckte det: "Det är roligare att vara fler."

      Jag tror att Sverige är bortom räddning. Jag kommer inte att tillbringa min framtid här och har därför inget intresse av att engagera mig för landet.

      Radera
  9. Håller med i stor del, men vilka länder skulle vara bättre? Utan att veta är min känsla att andra länders politiker lika dåliga eller sämre. Nyfiken att höra exempel.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som jag skrev lite högre upp är detta enbart en jämförelse mellan förr och nu, inte mellan Sverige och andra länder. Jag anser mig för dåligt påläst för att göra en sådan.

      Men när jag hör politiker från andra länder (företrädesvis andra nordiska länder och övriga EU) brukar de ge ett redigare intryck och med en sundare syn på demokrati. Vi har ju exempelvis en statsminister som endast undantagsvis lyckas sätta ihop hela, begripliga meningar.

      Vilka länder tycker du verkar ha sämre politiker än Sverige? Det blir jag nyfiken på. Om vi håller oss till mer eller mindre demokratiska I-länder kan jag inte komma på något.

      Radera
    2. Mm, också för ung för att kunna recensera gårdagens politiker, men säkert var det mindre roffarmentalitet då. Både pga personerna men kanske också för att möjligheterna var mindre. Tar ju lite tid att komma överens om höjda löner/förmåner åt sig själva...

      Hmm... tänkte delvis på icke l-länder, typ vissa stater i afrika och östeuropa/eurasia... Men vi har ju även fina exemplar i sydeuropa, t ex Silvio B. Erdogan känns ju inte heller jätteskön.

      Radera
    3. Ja, framförallt är det mentaliteten, tror jag. Känslan är att man förr sökte sig till politiken för att förbättra samhället. Nu gör man det för att förbättra sitt eget liv. Egoism behöver inte vara dålig i alla lägen, men det är fel grund för en politisk karriär.

      Turkiet räknar jag inte in i min samling av "mer eller mindre demokratiska I-länder".

      Radera