Offentlig identitet och portfölj

Senaste tiden har ekonomibloggares anonymitet diskuterats, både ifråga om vilka de är och hur deras aktieportföljer ser ut. Som jag ser det får bloggare göra precis som de vill. Den som driver en blogg, helt kostnadsfri att besöka, med eller utan reklam, får kalla sig vad som helst, pixla ett foto av sin grannes katt som profilbild, skriva långa texter om forngrekiska grillmetoder och byta ut alla konsonanter mot F. Passar det inte, besök en annan webbsida.

Men tillbaka till grundfrågan. Jag reflekterade aldrig över tanken att börja blogga anonymt och förstod inte varför det var och är så vanligt bland ekonomibloggare. Vore ämnet sex eller riksdagsskvaller hade jag fattat, men placeringar och spartips som varken är olagliga eller tabu är en annan sak. Sedan har jag pratat med många som bloggar anonymt om sin ekonomi och fattar att man vill lägga ut texter som inte läses av barnens lärare, frugans chef eller labila släktingar. Och som sagt: din blogg – dina regler.

En annan (möjligen relaterad) fråga är hur mycket av sin ekonomi man ska redovisa på bloggen. Jag har varken berättat exakta innehav, summor eller volymer och det hade jag inte gjort även om jag hade bloggat anonymt. Mest för att jag inte är aktieexpert och inte vill att någon ska tro att jag anser mig vara det. Men också för att jag inte vill skrämma bort läsare som pga min portföljstorlek inte tycker att de kan relatera. Jag vet inte om den risken finns, men den känns helt onödig att ta eftersom jag inte tycker att affärernas storlek är relevanta.

Så tycker jag, någon annan tycker annorlunda och tappar istället intresset för min blogg för att jag inte redovisar min privatekonomi i detalj. Eller för att jag har en bild på mig själv.

Sparocertifierat julfirande

Idag är det exakt en månad till julafton, så här kommer ett julinlägg med så god tidsmarginal att du hinner dela inlägget på sociala medier och skicka det till vänner som ännu inte fattat allt som står här.

När det kommer till traditioner brukar många använda uttryck som ”Det gör man som man vill”. Jag vill därför redan här poängtera att nedanstående text inte är en samling rekommendationer utan obligatoriska skallkrav. Antingen följer du dem till punkt och pricka eller också firar du fel.

Julkort

Det brukar vara första steget i julstressen. Det är inte fel att skicka julkort till människor man vill uppmärksamma trots att man inte längre har så mycket kontakt. Men om allt man har att säga är ”God jul & gott nytt år!” kan man lika gärna skita i det. Passa på att göra personliga julhälsningar till dem du vill, via kort, brev, e-post eller telefon. Och nej, det är inte tanken som räknas – det är handlingar som räknas. Men att skicka julkort till nära vänner, släktingar och arbetskamrater man träffar hela året är bara idiotiskt.

Julgran

Använd plastgran om du måste. Ännu bättre är att sätta lampor i en utomhusgran på rot, men att släpa in ett barrträd är vansinnigt dumt. Särskilt om du måste betala för denna sanitära olägenhet.

Julklappar

Julen är barnens högtid, och/eller religiösa vuxnas (det fanns ju en tid när julen firades till åminnelse av Kristi födelse). Vuxna människor kan ge varandra presenter på födelsedagar, eller närsomhelst oavsett skäl. Enda undantaget är julen eftersom det då kräver motprestation. Köp alltså klappar till barnen, inte till vuxna.

Även till barnen bör en viss måttfullhet iakttas. Vägra låta er luras med i det kommersiella jippo julen blivit. Det är ingen vits att dränka barnen i så mycket julklappar att de får träningsvärk av allt sprättande. Förhoppningsvis har ni inte uppfostrat era barn till gnälliga kravmaskiner som inte gläds åt givna julklappar utan istället sörjer dem de inte fått. Och har ni det är det dags att göra något åt det.

Julmat

Som vegetarian sedan 25 år tillbaka hoppar jag över skinka, prinskorv, lutfisk, sylta, köttbullar... Ärligt talat är det bara risgrynsgröt kvar. Utan mandel, för jag är nötallergiker också. De senaste fem åren har jag ätit pizza på julafton, ett medvetet val för att visa vad jag tycker om traditionen.

Men ät vad ni vill! Dock, skippa rätterna ingen vill ha, men som de ändå kommer att äta av bara för att någon tagit sig tid att förbereda dem. Välj ut några rätter. Det blir säkert tillräckligt för att frossa i mat ändå. Poängen med julmat är att man ska umgås med nära och kära över en bit mat. Upplevelsen blir inte ett dugg bättre för att man har femton olika rätter som räcker till rester hela januari. Sprid hellre ut tillagningsdatumen över flera månader och ät maten färsk.

Och skippa spriten om du tillhör den majoritet av befolkningen som inte klarar av måttfullhet. Finns barn med i firandet är det ännu ett skäl. Även om mamma och pappa tycker att de blir roliga och avslappnade av att hinka glögg, snaps och julöl från lunch och framåt kan du ge dig fan på att barnen inte skulle hålla med.

TV

Om ni samlats för att umgås, gör det inte framför en tv! Vill någon prompt se exempelvis Karl-Bertil Jonssons julafton eller Tomten är far till alla barnen – gör det, men slå sedan av maskinen! Jag finner det djupt tragiskt att det i flera veckor diskuteras vem som ska vara tv-hallåa på julafton. Tv:n är – möjligen – till för ensamma människor på julen. Jag inser att ett tv-förbud skulle få såväl barn som vuxna att gnälla, men låt dem göra det då! En tv-fri dag om året lär de överleva.

Monica Rolfner, manusförfattare till Tomten är far till alla barnen

Övrigt

Ursprunget till julstress är att folk känner en frustration över att alla traditioner ska hinnas med. De jag räknat upp är ju bara ett axplock. Sedan tillkommer dekorationer, jultomte, godis, pepparkaksbak, julsånger och en himla massa annat. Ta till er de traditioner som är roligare än jobbiga – resten är faktiskt bara skit.

Så nu vet ni hur ni ska fira. Umgås och ha trevligt med människor ni bryr er om, ät inte mer än ni vill, köp inte mer än ni har råd med och fira inte mer än ni har lust med. Det är faktiskt inte lag på att man överhuvudtaget måste fira jul. En majoritet av jordens befolkning har aldrig gjort det.

Tilldelning IPO

Det har varit väldigt många nyintroduktioner på börsen i år. Flera hundra om man räknar in samtliga listor. Även om jag ratat nio av tio har jag hoppat på många av dem. Vanligen har jag sålt innehavet efter några timmar eller en dag, oftast med bra vinst. Men jag börjar tröttna, och jag tror att de flesta som följer med på börsen anar varför.

Först ansöker man om tilldelning. Sedan ska man ha pengarna redo på kontot någon vecka. Till sist kommer den stora dagen när småsparare förväntansfullt sitter med mössan i hand för att få reda på hur många aktier vi ska få. Allt oftare blir svaret: 0. Det är irriterande när man ändå lagt undan pengar och planerat för köpet.

Men det kan bli värre. Förra veckan tecknade jag mig för spelbolaget THQ Nordic. Priset per aktie var 20 kr (vackert, det är inte alltid man får ett fast pris utan kan tvingas köpa grisen i säcken för exempelvis 20-33 kr/styck). Minsta ansökan var 500 aktier, alltså 10000 kr. Jag tecknade mig för 3000 aktier till ett totalpris på 60000 kr. Jag hade inga större förhoppningar om att få köpa 3000 stycken, men jag fick 84! Jag har alltså läst prospektet, googlat och räknat, grubblat och lyssnat runt för att till slut komma fram till ett beslut, lagt undan pengar... och så får jag aktier för 1680 kr!

Det är inte första gången, inte heller den värsta. Jag skulle ljuga om jag sa att det var sista gången, men tålamodet börjar så sakteliga rinna ut. När minsta antal aktier är 500 stycken vore det väl inte för mycket begärt om det gällde åt bägge håll? Det kostar mig trots allt en slant i courtage att göra mig av med posten. Eller att köpa till fler för att få en anständig post i portföljen.

Mitt förslag: Vill ni ha ägarspridning (=hjälp av småsparare att driva upp kursen mer än vad de institutionella ägarna skulle klara på egen hand) i era IPO:er kan ni inte pissa oss i ansiktet hur mycket som helst. Dra lott! Ge oss de aktier vi vill ha, eller åtminstone hälften. Eller också inga alls. Men sluta håna oss!

”Det är ju lätt för dig”

Jag tycker att det är kul att lyssna på människor som gjort egna val i livet, jag strävar efter att göra det själv. Det spelar inte så stor roll vad det handlar om, det är intressant oavsett om de bestämt sig för att resa jorden runt, börja odla ekologiska betor i Asien, sänka sina utgifter eller bygga en egen bil. Alla har vi våra egna drömmar och även om de är helt olika finns också många likheter. Den mest uppenbara är att det gäller att kasta loss och våga ta steget.

En annan gemensam nämnare är, tråkigt nog, att man ofta möter motstånd från omgivningen. Istället för att glädjas åt att en människa tar tag i sina drömmar kommer en lista över varför det inte går att följa efter. För att det inte kommer att lyckas eller för att det är en allmänt dålig idé, eller – min favorit - ”Det är ju lätt för dig, som...”.

Sedan följer olika argument för varför visionären bredvid är privilegierad att kunna ta tag i sina drömmar. Ofta lite förebrående, som om det vore exempelvis mitt fel att någon annan inte kan realisera sina drömmar. Det är lätt för dig som inte har några barn, som inte har ett hus, som har en fru/make som kan sköta marktjänsten eller med en fast och trygg inkomst, som har en akademisk examen, som inte har CSN-lån, som inte...

Så vems ”fel” är alla de där grejerna då? Med något undantag har man själv satt sig i den situation man befinner sig i. För att man velat det, eller för att man inte orkat realisera allt det där man hade velat ha istället. Inga av ovan nämnda ”hinder” är per automatik dåliga. Att vara gift, ha barn och hus är eftersträvansvärt för många. Att de samtidigt hindrar dig från att köpa en enkelbiljett till Bali eller starta en fårfarm på Öland ingår i dealen. Men om en fårfarm på Öland var din stora dröm borde du kanske ha tagit tag i den först.

”Blanda inte in oss i ditt dravel, jävla skäggmiffo!”

Eller gör det nu! Snacka ihop dig med familjen, sälj huset, flytta till Öland och köp får! På samma sätt som det alltid går att hitta skäl att inte ta tag i sina drömmar går det alltid att hitta någon som gjort det trots betydligt större uppförsbackar. Kanske har du inte ens en önskedröm, skaffa det då. Ingen annan kommer att göra det åt dig.

Rollén vs Økokrim

26 oktober greps Hexagons vd Ola Rollén på Arlanda för vidare transport till norskt häkte och den norska ekobrottsmyndigheten Økokrim. Anledningen var misstankar om insiderhandel i det norska bolaget Next Biometrics. Rollén ska ha köpt aktier för 100 miljoner via sitt riskkapitalbolag Greenbridge ett par dagar innan han och Melker Schörling shoppade loss ordentligt i bolaget, varpå Rolléns ”egna” aktier fick ordentlig draghjälp.

Efter en vecka släpptes han ur häktet. Sedan dess har det i princip varit locket på. ”Utredningen fortsätter med full styrka”, säger åklagaren Marianne Bender, men jag tror inte att norska åklagare skiljer sig så mycket från svenska. Hade hon haft mer att komma med hade det läckt ut. Åtminstone något. Att misstankarna ”inte minskat i styrka” tolkar jag som att de inte var särskilt starka från början.

Rollén är miljardär. Okej, det händer visserligen att rika, högavlönade människor riskerar hela sin karriär och existens genom att snatta mat för några tior, men vanligt är det inte. Jag kan ha fel, men det här caset känns svagare för varje dag som går. Den norska polisen har nu haft minst tre veckor på sig att gå igenom datorer och telefoner. Antingen är de väldigt mycket bättre på att hålla tätt än sina svenska kollegor eller också har det norska fisket gått trögt. Kan man satsa en slant på att det här läggs ner?

TV-licens

Jag minns en reklamfilm för tv-licens med innebörden att det bara kostar tre kronor om dagen, och sedan följde olika exempel på vad man får för tre kronor. Men det var länge sedan, nu kostar det mer än dubbelt så mycket, närmare bestämt 2216 kr per år. För dessa pengar får man ”oberoende radio och tv”. Ja, eller hur...

Ska vi bena ut detta så behöver man inte betala licens för att lyssna på (eller ha en) radio. Inte heller för en dator eller telefon som kan ta in SVT Play via internet. Detta hävdade Radiotjänst tidigare, men fick backa efter en dom i Högsta förvaltningsdomstolen 2014.

Själv har jag periodvis varit utan tv. Första gången bodde jag i en stuga på en tomt där en familj bodde i ett större hus, så där åkte jag ändå snålskjuts på deras licens. Min tv började lukta bränt, så den åkte ut och eftersom jag skulle flytta några månader senare orkade jag inte köpa en ny. På den tiden fanns inte ens internet.

Nu har jag inte heller tv och det var inget ekonomiskt beslut. Eftersom Radiotjänst inte har lagliga möjligheter att kontrollera innehavet är det ju annars bara att neka. Men mitt förslag är alltså inte att licensskolka utan att sluta titta på dumburken.

Genomsnittssvensken tittar ungefär 2,5 timmar per dag på ”linjär tv”. Lägger man till streamingtjänster blir bilden ännu mer tragisk. För ärligt talat är ju traditionell tv ren skit. Den kan i huvudsak delas upp i två delar, hjärndöd underhållning och nyhetsliknande information. Inget fel med underhållning, men jag föredrar underhållning som inte bara ska roa. Och så kallade samhällsprogram på tv blir ju (med några få undantag) bara sämre och sämre, vilket förmodligen beror på stolpskotten som gör dem.

Den tid jag frigör ägnar jag åt att tillgodogöra mig information jag väljer själv, genom böcker, poddar, Youtubekanaler och bloggar. Förutom ekonomi lär jag mig massor om andra länder, politik och samhällsfrågor, hälsa, löpning och annat jag snöar in på, och på köpet håller jag de engelska språkkunskaperna levande. Förr var vi hänvisade till journalister för att få veta vad folk tycker och gör. Nu kan vi gå direkt till källan. Och inte nog med det, vi kan interagera med källorna. Kort sagt, ställa de där frågorna vi undrar varför journalisterna inte tar tag i.

Jag har ingen aning om hur Idol-Olle ser ut, har inte sett ett avsnitt av Suits. Homeland eller House of Cards och har ingen aning om vilken reklamfilm som senast haft Persbrandt som speakerröst eller hur många panelprogram Anna Book medverkat i den här veckan. Jag kan leva med dessa kunskapsbrister ända fram till dödsbädden.

Reepalu eller välfärd?

I september skrev jag en text om vinster respektive vänster i välfärden. Självklart borde det inte finnas en motsättning. Att värna välfärd är ju på sätt och vis den politiska vänsterns hela idé. Men om denna välfärdsvurm också har plats för regeringens enmansutredare Ilmar Reepalu blir jag alltmer tveksam till.

Nu har Reepalu släppt ifrån sig sin utredning som föreslår ett vinsttak för privata välfärdsbolag på sju procent, vilket till och med är lägre än hans egna spekulationer. För övrigt tycker jag att utredningen vittnar om att nationalekonomiska utredningar bör göras av personer med nationalekonomiskt kunnande, inte av gamla politruker vars enda merit är att de av olika anledningar inte gick att ha kvar i politiken.

I utredningen hänvisas till en doktorsavhandling skriven av Mikael Runsten. Runsten rasade (förlåt, jag kunde inte låta bli) när han fick höra det eftersom han menar att Reepalu tolkat hans forskning lite som fan läser bibeln.

Det hela handlar om vilka investeringar som ska ge rätt till skälig avkastning, där Runsten fokuserat på ”mjuka investeringar” som personal, medan Reepalu (som är utbildad arkitekt) haft materiella tillgångar som byggnader och utrustning i blickfånget. Med Reepalu-sättet att se på saker och ting ska man ha mer rätt till vinst om man köper en skolbyggnad och fyller den med odugliga lärare än om man hyr en lokal och lägger pengarna på att rekrytera duktig personal.

Runsten summerar: ”Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.”

Som tur är finns det inte mycket som tyder på att Reepalus hyllning till betonghus ska få några större avtryck i realpolitiken. Allianspartierna är inte imponerade av vinstbegränsningarna och min känsla är att SD tagit ett rejält kliv högerut i den här frågan det senaste året. I augusti sa SD:s ekonomiske talesman Oscar Sjöstedt: ”Det är en bisarr tanke att försöka begränsa företags möjlighet att visa vinst i en marknadsekonomi.” Håller han fast vid det hjälper det knappast regeringen att en annan Sjöstedt är lättare att få med på taktåget.

Enda möjligheten som återstår att baxa igenom förslaget är en bred blocköverskridande uppgörelse där M och V gör gemensam sak med S. Jag har svårt att se hur en sådan uppgörelse skulle se ut.