Minimalism

Jag blev kallad minimalist i en bloggkommentar. Jag har blivit kallad värre (kommunist, nazist, jävla idiot, feminist...), men värjer mig ändå lite mot begreppet. Mest att det blivit ett trendbegrepp. Man titulerar sig minimalist och säger därmed: ”Jag har stora tankar och andliga visioner. Mitt liv har ett högre syfte och därför nedlåter jag mig inte till att dyrka ägodelar och fysiska ting.” Några av dem kanske menar vad de säger, men även de flesta av den lilla minoriteten har fel.

Problemet är att folk kallar vad som helst för minimalism. Enligt Wikipedia är minimalism ”en konstriktning inom bildkonst och musik som avser producera konstverk som är befriade från konstnärens subjektiva uttryck och använder sig av så begränsade uttrycksmedel som möjligt”. Ingen svensk som inte jobbar med barnteater på Södermalm använder den definition.

Några – ytterst få! – strävar efter att komma ner till hundra ägodelar eller bor på åtta kvadratmeter, men de flesta har bara rensat lite i bokhyllan eller slängt ut en fåtölj ingen längre satt i. Inget fel i det, men jag vill inte vara med i deras klubb.

Jag har svårt för ägodelar som inte har en funktion. Prydnader måste åtminstone ha ett affektionsvärde, men helst en funktion också. Jag gillar saker som kan användas, annars förstår jag inte riktigt vitsen, och det som inte passar in försöker jag att sälja. Gör det mig till minimalist? Jag tycker inte det. Jag gillar bara inte att dammtorka.

Allting går att sälja med mördande reklam

Antar att de flesta sett ”Ikeakopian” Balenciaga, en stor och praktisk kasse som kostar $2145, drygt 19000 kr. Den verkar aningen rejälare än Ikeas variant Frakta, men så får man också 3800 Ikeakassar för samma pengar som en Balenciaga. Men jag är inte dummare än att jag förstår att det finns en marknad.

Fast hur ser den marknaden ut? Ikea är ju faktiskt världskänt, deras Frakta-kasse finns överallt och de flesta som ser den vet att den är i stort sett gratis. Går man runt med en liknande kasse till priset av nästan fyratusen Ikeakassar sänder man rimligtvis ut en eller flera av följande signaler:

1. Jag har ingen koll.
2. Jag är så rik att pengar inte spelar någon roll för mig, och dessutom lättlurad.
3. Jag är dum i huvudet.

Själv skulle jag inte vilja få någon av dessa etiketter. Vem vill det, och varför? Är det något slags ironiskt statement med hävstång?

Jag har själv en Frakta-kasse från Ikea sedan många år och använder den för att transportera kläder till och från tvättstugan. Den är slitstark, klarar mycket vikt, väger i sig nästan ingenting när den är tom och tar ingen plats när jag inte använder den. Eftersom kopian är i läder väger den nog lite mer trots att den ser ut att vara mindre. Hade den inte gått att sälja vidare skulle jag välja Kamprads original alla dagar i veckan.

Dags för Nibe?

Nibe är ett sånt där företag som nästan alltid är för dyrt, men i efterhand visar sig hade varit en strålande affär. Alltid bra marginaler och tillväxt, driven av förvärv och ständiga intåg på nya marknader. Vd Gerteric Lindquist är själv storägare, det gillar jag också.

Värmepumpar ligger i tiden, det är ett billigt sätt att värma huset oavsett om oljan är dyr eller billig. Nibe har både luftvärmepumpar som inte kräver några större investeringskostnader, dyra bergvärmepumpar och allt däremellan. Numera har de även kaminer. Dessutom ”egna” finansieringslösningar ihop med en annan småländsk jätte, Ikano Bank.

Själv är jag särskilt förtjust i luftvärmepumpar, en smidig värmekälla. Billigt och snudd på underhållsfritt. Och för en gångs skull verkar jag tillhöra majoriteten. Svenska Kyl &Värmepumpföreningen konstaterade nyligen att ”försäljningen av alla typer av värmepumpar” stiger.

Nibe har låg skuldsättning trots att de köper företag i parti och minut, och ändå har de råd med en liten utdelning. Det enda som skrämmer mig lite är att Gerteric Lindquist uppnått pensionsålder, och när starka ledare lämnar över stafettpinnen riskerar man att tappa momentum. Se bara på H&M, som också historiskt beskrevs som en vinstmaskin som alltid verkade vara för dyr, men ändå alltid steg. Snacka om att den trenden är bruten...

Fast det ska ju inte Nibe behöva lida för, och som Gerteric skrev i senaste bokslutskommunikén: ”Vi har ett produktprogram och en företagsfilosofi som ligger rätt i tiden. Vi har en stabil lönsamhet och god beredskap för ytterligare förvärv. Trots en svårbedömd omvärld är vi ändå försiktigt positiva till 2017 som helhet.”

Vad tror ni, är det värt att kliva på "the pump train"? Jag börjar bli bra sugen.

ADHD

ADHD har funnits i över hundra år, men när jag gick i skolan var det inte en diagnos man delade ut till höger och vänster. Istället hette det ”spring i benen” och medicinen hette ”Skärp dig, sätt dig ner!”. De flesta växte upp och blev folk ändå.

Jag är tveksam till att sätta diagnosetiketter på allt som sticker ut det minsta lilla. Många gånger känns det som ett sätt att slippa hantera problem (eller varför inte använda det ack så populära ordet utmaningar?). Det finns säkert barn som verkligen behöver medicin eller terapi, men i många fall tror jag att det handlar om skolans och samhällets oförmåga att utnyttja människors olika egenskaper. Det talas vitt och brett om att man ska se alla som individer, men när någon avviker från normen gör man ofta allt för att utplåna personligheten.

Bland kända ADHD-personer hittar vi konstnärer och författare som Edgar Allan Poe, Picasso, Dali och Virginia Woolf, men kanske inte minst uppfinnare och entreprenörer som Bill Gates, Henry Ford, Andrew Carnegie, Malcolm Forbes, Albert Einstein, Alexander Graham Bell och Thomas Edison. Tänk efter, när träffade du senast på en driven entreprenör eller företagsledare som inte verkar ha en släng av detta?

Det är omöjligt att säga hur det gått med deras livsverk om de fått ADHD-medicin istället för individuell undervisning, men jag undrar om morgondagens Einstein och Edison kommer att bli brevbärare bara för att ingen hade tid och energi att hjälpa dem till sin fulla potential. Har samhället råd att medicinera dem till medelmåttighet? Har mänskligheten råd med det?

Girigbukar

Vad är det med ABB och pengar? I år ska styrelsens sju medlemmar få dela på 67 miljoner kronor i lön. Det är svårt att inte tänka på när bolagets före detta vd Percy Barnevik fick runt 900 miljoner i pension. Den gången stormade det så mycket i ögonbrynen att han till slut fick betala tillbaka merparten och ”bara” behålla 353 miljoner.

Jag har inga problem med att folk tjänar mycket eller med lönegap i allmänhet, men det ska finnas någon slags rimlighet. Styrelseuppdrag brukar inte ens vara heltidsjobb, jag har själv ett som tar ungefär fem minuter om året. Nu tror jag visserligen att styrelseuppdrag i ABB tar mer tid än så, men eftersom samtliga styrelseledamöter har andra uppdrag och visar spår av att dessutom ha någon form av liv snackar vi knappast 40 timmar i veckan. Så hur tusan kan de göra rätt för tio miljoner per person och år?

Nytt exempel. Telias vd Johan Dennelind hade fjorton innestående semesterdagar som han valde att lösa in i pengar, närmare bestämt en miljon kronor. Han har 15,8 miljoner i grundlön. Och så lite bonus på det? Om man nu får bonus som chef för Telia. Med tanke på hur det gått för företaget vore ett straff mer logiskt. Som medlem av gruppen "vanligt folk med skam i kroppen" kommer jag att tänka på denna scen.

Den som vill konsumera lite illa dold vänsterpropaganda kan med fördel se hela filmen, Den enskilde medborgaren, på Youtube, där manusförfattaren Claes Ericsson ställer den rimliga frågan om någons tid kan vara värd mer än hundra gånger någon annans.

Ja, om han/hon dragit in pengarna på egen hand. Nyligen sänkte Paradox-vd:n Fredrik Wester sin lön till en krona om året. Han äger en tredjedel av Paradox som förra året gjorde en vinst på drygt 300 miljoner kronor. Grovt förenklat tjänar han även utan lön hundra miljoner om året, vilket är flera hundra gånger mer än de flesta av oss andra. Och jag har inga problem alls med det.

Odla med skägg

Förra året gnälldes det högljutt om det ständiga tjatet här på bloggen om min odling av chilipeppar, men häromdagen blev jag ombedd på Twitter att berätta hur jag går tillväga. Tänkte leta upp blogginlägget där jag går igenom processen från A till Ö bara för att märka att... jag inte gjort ett sådant. Så trots att jag vet att jag får skit för detta kommer det här.

Första steget borde vara att köpa en påse chilifrön. De vanligaste sorterna kan man köpa i valfri mat- eller trädgårdsbutik. Ytterligare flera hundra varianter finns på nätet. Jag skojar inte, det finns sjukt många märkliga sorter.

Själv ville jag bara ha vanlig hederlig chili, den enkla variant som sälj i alla matbutiker för strax under hundringen per kilo. Så jag fick en annan idé. Istället för att köpa en fröpåse borde man väl kunna peta kärnorna ur en köpt frukt, torka dem ett par dagar och spara pengarna (kostar ju bergis tjugo spänn ju!).

Så det gjorde jag. Och i min bostadsrättsförening har vi fri tillgång till jord. Eftersom vi komposterar våra sopor får vi jord från energibolaget som någon slags återbäring. Den här jorden blir ganska stark. En del grödor behöver en mildare såjord, men chilifröna hade inga problem att slå rot i min gratisjord.

Först förkultiverar jag i småbyttor innanför ett fönster i söderläge för att se vilka växter som har mest överlevnadsinstinkt. Gärna med lite plast över för att öka temperaturen, eller i denna fiffiga tomatförpackning som växthus. Sverige är inte chilipepparns naturliga miljö.

Se till att vattna, lite och ofta. När växterna blivit några centimeter höga flyttar jag över dem till riktiga krukor. Fortfarande inomhus och i söderläge. Ju mer jord desto bättre, men även om jag har gratis jord är det ju en utrymmesfråga också. Och även i kruka är det bra om man kan dra plast över plantan ett tag till.

Ibland kan man behöva staga upp plantorna med blompinnar. Sådana hittar man gratis i skogen. Själv kör jag med kinesiska ätpinnar, som jag ändå aldrig har lärt mig att äta med. När växten är ett par decimeter hög är stammen tillräcklig stabil för att hålla uppe plantan. Och plötsligt händer det!

Först en diskret knopp som utvecklar sig till en vacker vit blomma, som därefter trängs bort av en grön frukt. Ha inte för bråttom nu om du vill ha lite styrka i den (och om du inte vill ha styrka är chili fel frukt att odla). Särskilt de första frukterna är väl diskreta i smaken. Låt den bli röd och låt den sitta kvar ända tills ytan nästan blir lite rynkig.

Skörda med sax eller kniv. Frukten håller sig sedan några veckor i kylen. Funkar i alla typer av såser med undantag för vaniljsås. Särskilt bra gör den sig ihop med tomat. Men det allra bästa med denna chili är den underbara smaken av gratis.

Det tråkiga är att jag har så svårt att dra gränsen och plötsligt står jag där med tjugo plantor och undrar om jag kan starta en gårdsbutik i trapphuset.

Recensionsrecension

Jag har inte läst Charlie Söderbergs och Jan Bolmesons bok Gör ditt barn rikt - från veckopeng till förmögenhet. Ämnet intresserar mig, men eftersom jag inte har egna barn att göra rika hamnar jag ändå utanför målgruppen. Det är möjligt att jag läser den så småningom, men än så länge har jag andra böcker högre upp på att-läsa-listan.

Så när jag nu tycker till om recensionen av boken ska det inte ses som ett försvar av den, för boken kan jag alltså inte uttala mig om (även om jag inte hade blivit först i världen med att ha åsikter om en bok jag inte läst). Detta ska enbart ses som en recension av recensionen.

Egentligen fastnar jag ganska tidigt i texten, närmare bestämt på följande formulering: ”En boktitel som innehåller orden barn och rik är i dag inte formulerad för att trigga våra jämlikhetsreflexer, trots att barn är än mer utelämnade till ödets penninglotteri i form av föräldrar.”

Det är alltså recensenten Ann Charlott Altstadts åsikt att föräldrars existens och deras icke-statliga uppfostran av sina egna barn är att betrakta som ”ödets penninglotteri”. Jag hade förstått henne mer om boken (ja, jag vet att jag inte läst den) hade gått ut på att hälla pengar över sina barn istället för att ge dem verktyg att hushålla med sina resurser eller investera på börsen, men eftersom jag känner till Söderberg och Bolmeson vet jag att de inte skulle skriva en sådan bok. Men kanske har Altstadt (som sorgligt nog har barn) inte heller läst mer än titeln. Där stod ju en antydan om att man skulle vilja favorisera sina avkommor gentemot hela den övriga världen och det var alltså en trigger för henne!

Nej, inte Tigger – TRIGGER!!!

Och recensenten har tagit reda på att det är värre än så, både Söderberg och Bolmeson bedriver verksamheter där de tjänar – hör och häpna! - pengar. Om nu pengar är så förhatligt för Altstadt (och så verkar det vara, hon skriver med kokande ilska om ”välsituerade som kan spara till sina barn”), kanske hon inte skulle recensera en bok om privatekonomi. De tenderar att komma med råd i förhoppningen att göra läsaren rik.

Jag kanske är fördomsfull nu, men eftersom Altstadt mestadels skrivit för tidningar med en ganska tydlig politisk inriktning, som Flamman, Arbetet och Aftonbladet, gissar jag att hon står en aning till vänster i politiken. I min värld har svensk vänster egentligen ingenting principiellt emot pengar, bara ifall andra råkar ha dem, och om de är frukten av hårt arbete. Att Flamman lever på statliga bidrag (liksom Arbetet gjorde tills inte ens det räckte för att hålla den vid liv) som ger dem råd att köpa in hennes artiklar trots att marknaden uppenbarligen inte vill ha dylika tidningar är inte skäl för henne att sluta förakta skattebetalare. Dessa pengar kommer nog inte från dem, de har staten säkert plockat från ett pengaträd i Rikemansskogen.