Bygg

För en månad sedan skrev jag om mina innehav i NCC och deras avknoppade bostadsutvecklingsbolag Bonava. Många som kommenterade var ganska positiva till att investera i byggsektorn trots de senaste årens goda utveckling. Sedan dess har bägge bolagen rapporterat ganska dåliga Q2:or (särskilt NCC). Samma med Skanska, för att inte tala om fönstertillverkaren Inwido som klappade igenom ordentligt.

Men det byggs ju överallt! Hus, vägar, tunnlar och hela industriområden. Min egen lilla förort är snart helt fri från grönområden och huvudstaden växer åt alla håll, det ser alla som exempelvis tar E4:an mot Arlanda och Uppsala eller E18 mot Enköping.

En annan paradox: Det pratas vitt och brett om bobubbla och ett förestående prisras på bostäder. Samtidigt är bostadsbristen enorm i storstäderna. I en marknadsekonomi sätts priset på en vara eller tjänst av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan. Visst, när räntorna går upp (och det lär ju hända) sjunker köpkraften, men ordet ”ras” är starkt när man pratar om en av de mest eftertraktade och nödvändiga produkter som finns.

Det betyder visserligen inte att byggbolagen tjänar pengar, eller att de – som ju börsen försöker bedöma – kommer att tjäna pengar de närmaste åren. Så vart ska vi nu? Är detta början till slutet för byggbranschens högkonjunktur eller en tillfällig korrigering av högt ställda förväntningar?

Hemmafixartrenden verkar i alla fall stå sig. Själv håller jag på att renovera arbetsrummet (bilder på eländet kommer så småningom, förhoppningsvis när det inte längre är ett elände) och Byggmax aktie tog ett glädjeskutt efter Q2-rapporten. Så nog tusan byggs det, i alla fall av klåpare som sett för mycket på Martin Timell och Ernst Hirschenkellersteigerberger, men vi borde nog fokusera mer på byggkurser än på aktiekurser.

Hej hej! Tack så mycket!

Jag gick aldrig med i EU (eller EG som det hette den enda gången politikerna frågade oss om saken), men visst lät det lite fiffigt att man skulle kunna åka och jobba i andra länder. Föga anade vi då att den ”fria rörligheten” drygt tjugo år senare skulle resultera i en romsk tiggare utanför varenda affär och serviceinrättning i hela Sverige.

Det kan man tycka vad man vill om. Jag har inget emot välgörenhet, men det här känns inte ens som en god handling. Tvärtom känns risken överhängande att pengarna i själva verket finansierar trafficking, stöldligor och narkotikahandel. En norsk dokumentär bekräftar den bilden och jag har ingen anledning att tro att det är någon större skillnad på Sverige och Norge i detta avseende.

Tiggeriförbud har diskuterats och häromdagen gjorde SvD:s ledarskribent Per Gudmundson ett intressant påpekande, att det redan är förbjudet enligt Ordningslagen, och dessutom i lokala ordningsbestämmelser i bl a Stockholm. Jag kollade vad som gäller för min kommun och det var nästan ordagrant som i Stockholm:

”Polismyndighetens tillstånd krävs för insamling av pengar i bössor eller liknande, om insamling inte utgör led i en tillståndspliktig allmän sammankomst eller offentlig tillställning. När insamlingen ska ske i samband med framförande av gatumusik krävs inte tillstånd.”

Jag kan inte för mitt liv förstå varför gatumusikanter är undantagna, men ett monotont ”Hej hej!” har inte ansetts som musik sedan Hemliga byrån la ner.

Så vad väntar polisen på? Poängen med regler är väl att de ska följas? Är jag bara kall och hjärtlös? Så många frågor...

Utlandsboende

Såväl bekanta som ekonomibloggare och folk i allmänhet diskuterar då och då möjligheten (eller nödvändigheten) av att flytta från Sverige. Det här ämnet lägger jag rätt mycket tid och energi på och eftersom jag har världens bästa läsare vill jag brainstorma ihop med er för att få nya infallsvinklar.

Funderar ni på utlandsflytt eller har ni redan gjort en? Varför/varför inte? Vilket land lockar, vilket skrämmer, och varför?

Mina krav:

• Jag vill kunna driva företag i en form som åtminstone påminner om enskild firma i Sverige, och detta vill jag kunna göra utan att anställa en jurist på heltid för att ta hand om administration och myndighetskontakter.
• Snabbt och stabilt internet.
• Begripligt språk, antingen redan nu eller möjligt att lära sig hyfsat snabbt. Svenska, övrig skandinaviska, engelska – inga problem. Tyska, spanska – har läst och bör kunna plocka upp igen. Övriga språk: jag är en jävel på att plugga och har hyfsat språköra, men jag tänker inte lägga tio år på att göra mig förstådd, så mandarin och swahili går bort.
• Möjligt att kunna handla med svenska värdepapper, gärna från Avanza eller Nordnet.
• Natur och miljö. Jag vill kunna besöka skogar och öppna landskap om inte dagligen så nästan. Gärna någon form av vattendrag också. Tre buskar, en fontän och fyra träd i en stadspark räcker inte, så då kan vi nog helt stryka små öar förutsatt att de inte är obebodda. Vidare vill jag kunna andas utan gasmask, hänga ut kläder utan att de blir svarta av föroreningar osv.
• På samma tema: vädret måste vara okej. Temperaturer motsvarande norra Norrland går bort, liksom thailändsk hetta. Årstider är ingen nödvändighet och definitivt inte snö, men jag kan leva med det i Stockholm, så det funkar.
• Vet inte om det ens behöver sägas, men det får inte vara svindyrt. De flesta städer jag jämfört Stockholm med (exempelvis här) är billigare, vilket såklart är att föredra för någon som kommer att ha alla utgifter i det nya landet, men många kunder i det gamla. En viss ökning kan jag leva med i rätt stad, men det går att hitta städer som är 40-50 procent dyrare än Stockholm och då är jag inte intresserad oavsett.

Sedan finns det såklart en massa annat som spelar in. Skattesatser, lagar, kultur, sjukvård och annan samhällelig service, bara för att nämna några. Men vad mer borde jag fundera på? Vad skulle krävas för er att lämna Sverige – tillgång till svenska köttbullar, att det är ett annat EU-land eller att de saknar utlämningsavtal med Sverige ;-)? Jag vill inte stå där och tänka: "Oj, det här blev dumt..."

Du blir vad du heter

I diskussioner om de strejkande sopåkarnas löner har många använt argumentet att sopåkarna behöver bra betalt eftersom få orkar jobba som sopåkare till de fyller 65. Det är väl inget självändamål att man ska jobba på en och samma arbetsplats med en och samma arbetsuppgift hela livet? Sopåkare är kanske inte ett jobb för 60-åringar. Detsamma gäller telefonförsäljare och skolpoliser.

Och det är inte första gången jag hört argumentet. En del får förslitningsskador som omöjliggör deras yrkesutövning, antingen rätt av eller också måste de först gå ner på deltid för att sedan bli sjukskrivna eller förtidspensionerade.

Jag hade en klasskompis som drev en pizzeria tills han blev allergisk mot mjöl. Läkaren föreslog att han kunde gå runt på jobbet med någon slags mask. Inte så säljande, så självklart sålde han pizzerian istället. ”Självklart”, säger jag, men tydligen inte för alla. Varför fortsätta på en väg som blir smalare och smalare?!

Många företagare jag känner har en mer öppen syn på arbete än anställda. Vi tänker inte att nu jobbar vi och nu är vi lediga, det här ingår i arbetsbeskrivningen och detta inte. Det flyter ihop. På gott och ont, det gäller ju att dra gränser också. Men lite mer flexibilitet tror jag att fler skulle må bra av. Svenskar presenterar sig ofta med sin yrkestitel, som om det vore den viktigaste pusselbiten i vår identitet.

Jag har nog aldrig riktigt gått i den fällan. När jag var anställd kallade jag mig sällan kontorist, speditör, ekonom eller produktionsplanerare. Hade någon tvingat mig att välja titel på den tiden hade jag nog sagt gitarrist eller låtskrivare trots att den ”karriären” dog på spädbarnsstadiet.

Som företagare försöker jag bärga pengar där de finns och det råder jag alla att göra. Sluta tänk på dig själv som revisor eller glasmästare, det begränsar. Kanske borde alla svenskar få en F-skattesedel på 18-årsdagen, så att vi börjar se oss själva som varumärken. När folk frågar vad jag kallar mig brukar jag säga Micke.

Dags att kliva av?

Det sägs att när alla jävlar pratar börs är raset nära. Det kan vara ett sjukt överlägset sätt av börsintresserade att se på sina medmänniskor, men grovt förenklat ser jag två trender nu:

1. Fler nybörjare som räknar med några procents kassaskåpssäker avkastning varje månad, stärkta i sin tro av kompisar som tjänat storkovan på Fingerprint.

2. Gamla rävar som var och varannan mening pratar om förestående sättningar, krascher, bubblor och ”slut på festen”.

Jag är med i ett par Facebookgrupper med börstema. Där ser jag den första kategorin. ”Jag har haft mina aktier sedan april och är back på allt, totalt tre procent. Ska det vara så? Jag är på väg att sälja rubbet.”

Får man sömnsvårigheter av att tappa tre procent av kapitalet ska man absolut sälja, eller – ännu hellre – aldrig köpa. Ofta handlar det inte ens om att de gått sämre än snittet utan bara kommit in i ett sådant läge att det började åt fel håll. Det gör ju som bekant det på börsen ibland.

Och så grupp 2, ”bubbelprofeterna”. Jag ser jag dem överallt, kanske för att jag själv är en sådan (med den väsentliga skillnaden att jag inte är en gammal erfaren räv) och vill få min världsbild bekräftad. Här är det senaste tillskottet, ett par fondförvaltare som backar upp sin bottenkänning med lite statistik.

Nu är det ju så att statistik går att hitta lite vad man vill i, men helt klart har uppgången hållit på längre än vanligt. Det främsta argumentet emot en större dipp (såg ni hur snyggt jag förvandlade ”kraschen” till en "dipp”?) har varit att med så här låga räntor finns inget bättre att göra med sina pengar än att plöja ner dem i börsen. För mig är det argumentet i klass med Jens Spendrups gamla argument för att få in Sverige i valutaunionen: ”Det är roligare att säga ja.”

Så vad tror ni? Ska börsen ner snart eller är det roligare om den går upp?

Bärstatus

Nu när bärsäsongen är i antågande var det dags att inventera för att se om jag siktar på rätt lagernivåer.

Vinbär

En av de tidigaste bären. Jag har redan plockat röda vinbär i år. I frysen har jag en påse svarta vinbär från förra året, men den gör jag snart slut på. Vinbär är perfekt i sylt eftersom deras gelerande egenskaper gör sylten tjockare. På det sättet slipper jag köpa syltsocker.

Rabarber

Varför gör ingen som odlar rabarber av med dem själva? Jag kan ju inte säga nej, så det fyller hela frysen! Jag skulle nog klara mig flera år utan att ta emot mer.

Blåbär

Jag har några liter kvar i frysen, så det räknade jag ut rätt bra förra året. Tyvärr ser det ut att bli ett svagt blåbärsår. Det finns bär, men om de inte gör ett ryck de närmaste veckorna är de klart färre än vanligt. Jag skulle behöva runt tjugo liter, men det finns gränser för hur många timmar och dagar jag är beredd att lägga på att hitta dem.

Hallon

Som barn åt jag mycket hallon, men ledsnade märkligt nog inte trots att vi hade hela tomten full. På senare tid har det blivit dåligt med hallon för mig, men i år har jag hittat vildhallon på fler ställen än någonsin, så kanske kan jag bärga någon liter.

Äpplen

I höstas fick jag för mig att koka äppelmos. Troligen delvis för att kunna göra ett blogginlägg. Jag har ett par kilo kvar, så nu blir det till att äta gröt för att komma ner på noll.

Nypon

Årets sista bär som i mitt fall förvandlas till nyponsoppa som är något av den optimala sportdrycken på de långa löppassen. Kanske är det pga att skador, sjukdomar och trassel förhindrat långpass som jag har rätt mycket soppa kvar i frysen. Men nu är jag efter vårens helvetesförkylning och revbensbrott på väg upp på två mil och längre igen, så kanske hinner jag ner på noll till oktober.

På det stora hela kan jag konstatera att jag prickat ganska rätt i mina bärbehovsprognoser, så nu är det bara att damma av bärplockaren för en ny säsong.

Mycket vill ha mer

När jag jobbade natt på ett kontor var dealen att jag kunde komma när jag ville och gå hem när jobbet var klart även om jag enligt avtalet skulle jobba till 21.00-7.30. Jag kunde inte styra det helt själv, det berodde mycket på andra människor i världen, datorer och flygmaskiner om jag skulle få gå hem klockan 5 eller halv 8. Det visste jag aldrig i förväg, men det var en sporre att veta att jag kunde gå tidigare om jag jobbade snabbt och hade lite tur. 

En av mina första lärdomar i arbetslivet var att muntliga överenskommelser är värdelösa. Efter ett tag var jag tvungen att komma i tid varje kväll och om jag hann klart i förtid fick jag hjälpa dagskiftet fram till att min arbetstid var slut. Detta betydde i praktiken att jag fick tid att läsa på natten och såg till att varje morgon bli klar med mina egna arbetsuppgifter exakt kl 7.29.

Det är möjligt att lönen och jobbet var okej ändå. Jag var t ex den enda i bekantskapskretsen som kunde läsa in hela körkortsteorin på betald arbetstid. Men jag var besviken eftersom det hade varit mycket bättre innan.

Förra veckan gick Reno Nordens sopåkare i Stockholm ut i vild strejk efter att arbetsgivaren krävt att de ska jobba 34,5 timmar/vecka istället för nuvarande 29,5 för att få behålla lönen på i snitt 35000 kr/månad. Å ena sidan är det en fjortonprocentig lönesänkning och precis som jag blev sur när jag tvingades vara på jobbet fler timmar fattar jag att det svider för sopåkarna.

Å andra sidan, företaget håller på att gå i konkurs och åkarna har fortfarande en lön som motsvarar över 40000 kr för heltid. Det är mer än väldigt många yrkesgrupper som behöver både 3 och 4 års högskolestudier. Om vi jämför med andra chaufförer har runt 30 procent av landets piloter lägre lön och det är ju inte heller en yrkeskår känd för låga löner.

Vad behövs för att köra sopor, C-kort, YKB och hyfsad fysik. Något mer? Efter ett par ordväxlingar med sopåkare vet jag att social kompetens inte står på kravlistan.

Nu har många av förarna sagt upp sig och jag satt ju nyligen i Onkel Toms podd och propagerade för att fler människor skulle säga upp sig istället för att svälja sin stolthet. Jag undrar ändå hur många av Reno Nordens sopåkare som kan förvänta sig ett jobb med tillnärmelsevis så bra villkor som det de nu lämnar.