Ännu ett utdelningsangrepp

Jag har inget emot att bolag ger aktieutdelning, men den som följt min blogg vet att jag inte sjunger utdelandets lov lika odelat som en del andra. I diskussioner med utdelningsivrare får jag en känsla av att hela värdet av investeringen ligger i utdelningen. En sa det uttryckligen:

”Jag tittar alltså inte på värdetillväxt eftersom min huvudstrategi är att köpa för att behålla.”

Jag köper sällan aktier för att behålla dem i decennier, men oavsett intentioner är ju ett ökat aktievärde en del av vinsten på samma sätt som ränta på ett sparkonto läggs till på kontot, går att plocka ut och köpa lördagsgodis för. Huruvida man väljer att göra det hör inte hit.

Få bolag delar ut mer än 4-5 procent. Det är en helt okej avkastning, men det bygger ju på att aktiekursen inte sjunker. För att ta ett exempel är det få ägare i H&M som glatts åt de senaste årens utdelningar eftersom aktien backat betydligt mer.

Vid alla investeringar är det viktigt att förstå vad man köper, och om man bara ser till utdelning, har det verkligen trängt in vad man äger? Och om inte, riskerar man inte att köpa fel aktier då? Det är så himla lätt att göra ett felköp. Som när man tänkt köpa en kostym och expediten bara: "Du behöver en hoodie, jag har en perfekt här borta..."

#Vadfanfårjag?

Ännu en Twitterstorm har blossat upp. För den som inte hänger på Twitter kan man säga att det är ungefär som en folkstorm, bara det att den kan bestå av två personer.

Svenskt Näringslivs ordförande Leif Östling har tydligen inte gjort allt han kan för att maximera sin skatt. Nej, vem gör det? Ingen har påstått att han gjort något olagligt. Han har bara skatteplanerat genom att starta bolag och placera pengar i Luxemburg och på Malta. Åtminstone delvis när han själv bodde och var skriven i Nederländerna.

Konfronterad av SVT:s Uppdrag Granskning ställde Östling den retoriska frågan: ”Man frågar sig också, betalar man in 20-30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?”

Detta har blivit en vattendelare där vänsterpolitiker och etablerad media tycker att kapitalisterna suger ut samhället, medan kapitalisterna hävdar att de tvärtom är samhällsbyggare. Men vad tycker resten? Vi i den grå massan som varken är ledarskribenter, politiker eller miljardärer.

Mats Knutson, SVT-journalist och Tårtan-brödernas okände kusin, skrev en högtravande text där han menar att företagsledarnas skatteplanering ”är ett hot mot både välfärdsstaten och det samhällskontrakt den bygger på”. Det tycker han säkert, men sedan skriver han att de flesta svenskar är hyggligt nöjda med skatterna och misstror näringslivet. Knutson är visserligen inte känd för att ha örat mot rälsen, men så verklighetsfrånvänd tror jag faktiskt inte ens han är. Han har nog rätt i att svenskar i allmänhet gillar idén att betala skatt, men då vill vi också se att världens högsta skatter ger världens högsta återbäring.

Det räcker med en snabbtitt på Twitterhashtagen #vadfanfårjag för att se att en övervägande majoritet gör tummen upp för Östling och tycker att fler borde ställa sig frågan vad de får för skatten. Några försöker också besvara den och kommer på graffitimurar, kamelfarmer, en havererad skola, allt längre vårdköer, en svagsint rikspolischef, ett nästan nedlagt försvar, en ny jämställdhetsmyndighet, menskonst i det offentliga rummet, mästrande statstelevision, genuscertifierade universitet med fokus på känslor och historierevisionism, höjd pensionsålder och den spännande upplevelsen att föda barn i bilen eftersom platser saknas på de BB som ännu inte lagts ner.

Östling har betalat hundratals miljoner i svensk skatt, samt skapat arbetstillfällen som gett mångdubbelt mer till staten. Mats Knutsons frus företag Digtrans Sweden AB, där han själv sitter i styrelsen, gör varje år miljonvinst. Lön tar man inte ut någon, däremot en frikostig aktieutdelning. Undrar om han tänker kliva ner från sina höga hästar och skriva en indignerad artikel om det nästa vecka. Eller är det som vanligt "okay when we do it"?

Trumpna kändisar på jakt efter flyttfirma?

Idag är det exakt ett år sedan Donald Trump vann det amerikanska presidentvalet. Den som valde att se SVT:s valvaka kunde då avnjuta det alltid lika neutrala ansiktsuttrycket hos nyhetsankaret Anna ”Stoneface” Hedenmo.

Men redan innan dess slog många kändisar på stora trumman och lovade att om Trump vann skulle de minsann fly landet. En av de mest högljudda var komikern Amy Shumer. Två månader innan valet fick hon en fråga om ifall hennes komik skulle ändras vid en Trumpseger.

”My act will chance because I'll need to learn to speak Spanish. 'Cause I will move to Spain.”

Kanske ligger hon i språklig hårdträning, men flyttat har hon inte (psst, hycklare heter hipócrita) och detsamma gäller för Whoopi Goldberg, Samuel L Jackson, Barbra Streisand, Lena Dunham med flera.

De flesta verkar ha hängt upp sig på Trumps löfte om att bygga en mur för att kontrollera gränsen mot Mexiko, men märkligt nog verkar de flesta ha planerat att flytta norrut, till Kanada. Undantaget är komikern George Lopez som angav Mexiko som sin tillflyktsort. Han är i och för sig född där, så då blir det mer logiskt. Men flyttat har han inte. Kanske hjälper han Amy Shumer med spanskan?

Cher sa att hon skulle flytta till Jupiter efter en Trumpseger. Det kan ha blivit någon strul med hennes visumansökan hos den jupiterianska ambassaden för inte heller hon har kommit iväg.

Den enda jag tror verkligen har flyttat är Madonna som nu ska bo i Portugal. Hon sa å andra sidan också att hon skulle ha sex med alla som röstat på Hillary Clinton och där har hon några kvar. Men det kan ju tänkas att en del har tackat nej till erbjudandet från 142-åriga Madonna.

Även våra svenska emigranter skulle lämna USA om Clinton fick på nöten. Eva Dahlgren var först ut, och Joel Kinnaman var ännu tydligare: ”Vinner Trump så packar vi väskorna och flyttar hem till Sverige, det är en sak som är säker.” Nej, ett år senare har han inte hittat en enda flygförbindelse som rymde både honom och hans ego.

Valutor kan devalveras, men detsamma gäller faktiskt åsikter. Har man en gång uttalat sig tvärsäkert för att sedan agera tvärtom, blir man svår att ta på allvar nästa gång man gör ett utspel.

Halvdag nu igen!

2001 gjorde Stockholmsbörsen ett test med kvällsöppet. Aktier och diverse derivat gick att handla fram till kl 20, men redan från start fanns planer på att förlänga till kl 22, alltså samma tid som börserna i USA stänger.

Själv är jag glad att försöket avblåstes ganska snabbt. Det var otroligt seg handel på kvällarna, men med mycket pengar på börsen ville man ju bevaka så att inte kurserna drog iväg, så man var ändå tvungen att hålla lite koll. För egen del kändes det omöjligt att tjäna pengar på kvällshandeln, men att förlora var inte helt omöjligt.

Jag är nöjd med 9.00-17.30 och tänker inte heller stämma in i kören som vill kunna handla på helgen. Ni får väl skaffa er en hobby, för tusan! Inte heller har jag problem med att det är stängt på helgdagar som annandag påsk och nationaldagen, men halvdagarna har jag svårare för.

Dag före Alla helgons dag, är det verkligen skäl att stänga vid lunch? Eller Trettondagsafton, vem tusan firar Trettondagen?! Jag skickade ut en tweet om detta i fredags, när börsen bommade igen kl 13 och fick bl a svar från Nordnets sparekonom Jocke Bornold med ett förflutet på Nasdaq OMX som ju driver Stockholmsbörsen.

Jag tolkar det som en insiderröst att det får bli slut på de här dumheterna. Jag har alltid varit av uppfattningen att har man ändå släpat sig till jobbet kan man lika gärna jobba en hel arbetsdag. När man jobbar jobbar man, och då jobbar man rejält.

Full fart mot ättestupan

Jag har tidigare reagerat när nyblivna pensionärer får en chock över att de får så låg pension, men här är ett exempel som är ännu mer obegripligt. (Tack till "Newman" i kommentarsfältet för spaningstipset.)

Ann-Christin, 40, har jobbat deltid, pluggat och varit arbetslös, så hon räknar med en låg pension när den dagen kommer. Inte helt ovanligt. Det som gör henne intressant är att hon trots att hon har ett heltidsjobb nu och minst 25 år till folkpensionen konstaterar:

”Jag räknar med att leva på knäckebröd.”

Ann-Christin, visionär

Vad hon säger är i princip: ”Även om jag får ha hälsan och kan jobba heltid i 25 år kommer jag inte att kunna spara en enda krona under hela den tiden.” Eller hur ska det annars tolkas? Jag förstår att offerkoftan stramar, men räknar hon med att leva på knäckebröd under hela sin ålderdom kanske hon kunde testa att handla lite ekonomiskt redan nu.

Och det är nästa invändning. I dagens värde räknar hon med 12000 kr brutto i pension. Vad gör det efter skatt, 9000? Min mamma har lägre pension än så och hon lever definitivt inte på knäckebröd! Om Ann-Christin på allvar tror att en pension långt över existensminimum bara räcker till hårt bröd undrar jag om hon någonsin lagat mat, gjort en budget eller reflekterat över matpriser.

Men okej, du ”vet” att pensionen blir låg om 25 år. Nu jobbar du heltid och bör med rimliga utgifter ha råd att avsätta två tusenlappar i månaden i en sparbuffert eftersom du garanterat tjänar ganska många tusen mer än när du gick arbetslös eller var timvikarie i hemtjänsten. Placera dem på börsen med 5 procents nettoavkastning och du har en dryg miljon när du fyller 65. 1,15 miljoner faktiskt, men vi avrundar nedåt eftersom marginaler inte verkar vara din grej.

Behåll miljonen på börsen och du kommer att kunna ta ut 4000 kr i månaden i extra pension utan att ens nagga på kapitalet. Det räcker till åtta kilo knäckebröd om dagen, så mitt tips är att du varierar kosten lite så ska du nog se att det räcker både till att äta dig mätt och lite guldkant till helgen.

Och då räknar jag ytterst försiktigt på precis allt. Spara 3000 kr i månaden och höj avkastningen till 7 procent, så kan du dubbla uttaget till 8000 kr/månad. Och istället för att knapra på sexton kilo knäckebröd per dag kan du kanske knapra lite på kapitalet vid sidan av räntan. Då har du råd med en ny offerkofta också. Den gamla verkar sliten.

Sämre avtal för rökare

Jag är väldigt mycket ickerökare och skulle glatt argumentera ämnet med en rökare i timtal om jag trodde att det fanns chans att det skulle få personen att sluta. Men jag är också motståndare till att försöka straffa och hota rökare att fimpa. Jag tror många gånger att det ger motsatt effekt. När myndigheter och stora företag försökt hindra sina anställda från att röka eller snusa till och med på fritiden tycker jag förmyndarsamhället gått för långt.

Men det här då? Ett företag i Japan belönar ickerökare med extra semester, är det okej? Ja, jag tycker att företaget ska ha rätt att göra så, men jag skulle vara tveksam till att jobba där trots att jag inte röker.

Jag ska villigt erkänna att jag inte kan särskilt mycket om japansk arbetskultur, så låt oss dra exemplet till svenska förhållanden. Här har vi allt färre löpande-band-jobb. Jobbar man som busschaufför är det svårt att improvisera genom att ta en annan väg eller ett spontant toabesök, men för de flesta gäller frihet under ansvar.

Därför kan man springa ut och röka på eget initiativ under arbetstid, men på samma sätt kan man ringa ett privat samtal, gå och hämta kaffe, snacka skit med kollegorna, slösurfa och vara allmänt oproduktiv. Dessutom kan jag av egen erfarenhet säga att de fem minuterna de tog att dra ner gift i lungorna gick utmärkt att kombinera med jobbsamtal och arbetsrelaterad planering.

Ser jag tillbaka på min egen tid i kontorslandskapen var det inte rökarna som jobbade sämst utan medarbetare oförmögna att prata och jobba samtidigt, och de som saknade pliktkänsla eller förmågan att inse när det var dags att borra ner huvudet och ta i.

Statistik går att tolka och använda lite hur man vill. För tjugo år sedan kom en undersökning som visade att rökare arbetar hårdare än ickerökare. En rökande arbetskamrat berättade med glimten i ögat att han minsann skulle räkna ut hur mycket företaget var skyldig honom för alla de år han jobbat där och samtidigt varit rökare. Jag tror inte att han någon gång lämnade in den där uträkningen, men i så fall är jag säker på att han gjorde den på fritiden.

”Vi köper aktier, inte bolag”

Albert Haeggström på Ålandsbanken har nämnts tidigare i den här bloggen eftersom han är en fiffig kille som säger kloka saker, och i veckans Sparpodden var det dags igen när han pratade om att verkstad är högt värderad på Stockholmsbörsen just nu.

”Alla springer omkring och säger att det är så fina bolag, och jag brukar skämta och säga att 'det är jättefina bolag, men det syns nog i aktiekurserna'. Vi investerar i aktier, inte i bolag.”

Okej, om det är hans definition på skämt tror jag att det är tur att han inte gett sig på standup (även om han både låter och ser ut som komikern André Wikström), men han har rätt i sak. Få bolag ökar vinsten så mycket att vi som aktieägare kan leva på avkastningen av vår andel. Särskilt om vi köper aktierna när de är högt värderade för då kommer vi inte ens att få hela den andelen.

Vinster på börsen gör man istället genom att köpa aktier som är för lågt värderade. Givetvis i bra bolag, men det är i sig inte nog. Så här såg Ålandsbankens investeringsfilosofi ut när de förklarade den på ett seminarium på Nordnet Live:

Tänk er att man äger aktier över de mörkare delarna av kurvan. Troligen prickar man varken botten eller toppen, men lyckas man så väl som diagrammet visar är det bra nog.

Apropå verkstad sa Haeggström (ja, han stavar så) något annat som få aktienördar vill höra eftersom årtalen han nämner främst är kända för inledningen av större ras:

”Det finns exempel på när en bransch har varit mer än 30 procent av svenska börsen. -89 fastigheter, -99-2000 tech och nu är faktiskt verkstadssektorn mer än 30 procent av index igen.”

Även detta väl värt att reflektera över.