”Jag skulle sitta och kolla på film hela dagarna och inte få något gjort.”
Den kommentaren kommer nästan alltid
när man berättar att man är hemarbetande företagare. Jag kan
förstå det för jag kände nog också den risken. Men är människan
verkligen så lat och osjälvständig?
Självklart kan jag också surfa bort
en timme på trams, men när det behövs jobbar jag hårt. Och det
tror jag är oberoende av om jag har en anställning eller jobbar i
eget företag. Rent praktiskt vore det enklare att slappa nu när jag inte har
en chef, för det finns ingen som skäller på mig om jag inte
jobbar. Å andra sidan, när jag inte jobbar får jag ingen lön.
Inte låg, inte avtalsvidrig, inte ”svår att försörja sig på”
- när jag inte jobbar får jag noll kronor i lön.
Men förutom ersättningen så drivs man av någon slags plikt också. I en anställning slutar man ju inte
jobba så fort chefen lämnar arbetsplatsen. Dessutom märks det
rimligtvis om jobbet inte blir gjort. Samtidigt visar undersökningar
att bara en fjärdedel av arbetstiden ägnas åt effektivt arbete.
Nog tusan ligger jag högre när jag jobbar i eget företag.
Jag har aldrig haft några problem
med att jobba, däremot har jag svårt att maska. En del företagare
skaffar ett kontor utanför hemmet, inte för att de behöver utrymme utan för att komma bort från fritidsdistraktioner. Det tycker jag
är underligt. Tar man på sig en uppgift gör man väl den, för det
har jag lovat. Som Karl-Bertil Jonsson uttryckte det:
”Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredsställelse och är den grund varpå samhället vilar.”