En liten jävla julhälsning

Klapparna är inte köpta, granen inte klädd, pyntet inte uppsatt, och så ska det förbli! Julafton känns alltid lika meningslös. Själv ska jag ägna dagen åt bokföring, skriva lite och springa en tur. I eftermiddag blir det hemlagad pizza, som traditionen bjuder.

Snickrade ihop en film där jag sammanfattar vad julen betyder för mig:

I morgon blir det ett vanligt ekonomiinlägg igen.

För snål för effektiva bojkotter

När Richard Gere sa ”We're going to be spending an obscene amount of money in here” fick han service därefter. Själv är jag definitivt Julia Roberts i Pretty Woman. Nej, vänta nu... Det där lät inte bra. Vad jag menar är att ingen butik bryr sig om mina futtiga små inköp och lär inte fjäska för att få mina pengar.

Och det går igen överallt. Med kortköp för hundratusen i månaden får man VIP-status på banken. Klart som fan att ingen bank vill ha mig som kund. Jag har de billigaste tjänsterna, inget bolån, inga stora pengar på kontot och inte ens ett pensionssparande.

Som snåljåp blir jag helt enkelt en ointressant kund med obefintligt inflytande. Det hot man kan ta till som kund är att ”rösta med fötterna” och gå över till konkurrenten. Det trumfkortet finns liksom inte i den snåles kortlek. Jag vet det, de vet det, jag vet att de vet det.

Det finns en berättelse som jag tror kommer från Bhagavad-Gita (japp, nu går vi all-in Hare Krsna här!) om en fågel som får sina ägg bortspolade av havet. Hon vänder sig då till havet och säger att om du inte lämnar tillbaka äggen kommer jag att tömma dig. Ingen reaktion, så hon doppar näbben i vattnet, fyller den, går en bit bort, häller ut vattnet och går tillbaka för att fortsätta arbetet med att tömma havet, näbb för näbb. Så känner jag mig när jag får dålig service, det är en aning tröstlöst.

I det fallet ställde sig en mäktig gud på fågelns sida och förklarade för havet att han skulle hjälpa till med tömningen om inte äggen kom tillbaka. Havet insåg att nu började det bli jobbigt och gjorde som guden sa. Min motsvarighet är på sin höjd Allmänna reklamationsnämnden – inte riktigt lika mäktig.

Privat ägande är ”statsfinansiella kostnader”

Politiker låtsas ibland att deras beslut är helt oberoende av verkligheten och aldrig har en del i att något går snett, men ibland blir det nästan fånigt. Tillsammans med sin samarbetspartner Vänsterpartiet har regeringen höjt skatten för sparande i investeringssparkonto (ISK) och kapitalförsäkring (KF) samtidigt som man hotar bankerna med en ny skatt och redan har fått en storbank att flytta.

Parallellt med denna utveckling har vi hög arbetslöshet. Skulle det möjligen kunna finnas ett samband mellan att företagen inte får fram kapital och att de inte får fram fler arbetstillfällen?

När Riksrevisionen granskar ISK:n säger de att sparformen ”infördes för att förenkla och uppmuntra hushållens långsiktiga sparande och beskattas därför på ett förmånligt sätt”. Alltså inser de att det finns ett samband mellan skattesatser och folkets incitament. Blir vi tillräckligt hårt beskattade för att vi sparar i aktier kommer vi inte att göra det.

Men där slutar logiken och sista spiken i kistan för statens logiska tankeförmåga slås in när de längre ner i artikeln pratar om de ”statsfinansiella kostnader som införandet av investeringssparkonto har lett till”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de menar att varje sänkning av skatten är en kostnad för staten, vilket i förlängningen måste betyda att de ser allt privat ägande som en stöld från staten.

Om jag trodde att jag skulle kunna få tillbaka tron på den svenska staten skulle jag be er att föra fram någon alternativ förklaring till citatet. Men ändå, vad kan de annars mena? Jag tycker visserligen att det går för långt när det påstås att all skatt är stöld, men aldrig kunde jag tro att en statlig myndighet skulle hävda motsatsen, att alla pengar som inte lämnas till staten i form av skatt är stöld.

De där grejerna ingen köper

”Jag ska gå och köpa gem.”

Någon måste ju sagt det någon gång, men jag känner banne mig ingen som köpt gem, plastmappar, häftapparat eller hålslagare. Och Seinfeld ljuger, inte tusan har han köpt någon penna!

Jag var anställd på kontor i tio år. Jag hittar fortfarande bläckpennor från min första anställning (men de torkade ut redan på 1900-talet) och jag skäms inte för det. Jag tror att alla som jobbar i kontorsmiljö ser kontorsmateriel som en löneförmån. Behöver man något tar man med det från jobbet.

Det där ses som självklart, men det är först när man inte har det som man ser vidden. Jag kommer aldrig behöva köpa hålslag, de går ju liksom inte sönder. Kopieringspapper köper jag ibland. Det svider, men är oundvikligt även om jag använder bägge sidorna av pappren.

Men min sista musmatta börjar ta slut. En enkel musmatta utan handledsstöd eller annat jox kostar en tjuga, men man kan ju bara inte köpa musmattor! Enda undantaget är om man beställer en med eget tryck, men då kostar det mer och det är det inte värt. Så vad gör man då – syr överdragsklädsel till sin gamla fransiga eller limmar fast ett nytt överstycke? Det vore ju på riktigt sinnessjukt.

Tar ett vikariat för att få en arbetsgivare att stjäla en musmatta av? Inte mycket bättre. Går runt problemet genom att gå över till laptop med pekplatta eller köpa en mousetrapper för tretusen spänn? Nej, det hade jag inte gjort om det så vore gratis. Jag tror att jag får planka in på någon datamässa där musmattor delas ut som reklam.

Det går åt helvete – men alla är nöjda?

En artikel i Placera fångade mitt intresse. Det är H&M:s styrelseordförande Stefan Persson som talat ut i SvD (där nästan allt innehåll är låst för prenumeranter trots att vi betalar miljoner till dem via presstödet, därför ingen länk dit).

Rubriken ”Ingen ägare har krävt Karl-Johans avgång” är lite missvisande för längre ner framgår att han bara menar storägare. Själv har jag inte pratat med storägare, men däremot inte hört någon enda aktieägare som inte åtminstone nämnt möjligheten att H&M skulle tjäna på att byta vd.

Att Stefan Persson missat detta kan väl delvis bero på att ingen människa någonsin sagt: ”Du, jag tycker att din son verkar inkompetent eller möjligen en aning dum i huvudet, alternativt fullblodsidiot.”

Men jag gissar att Stefan har tillgång till internet. Själv har jag krävt KJP:s avgång både nu och då, och även om hans pappa av outgrundlig anledning inte skulle läsa min blogg regelbundet krävs det inte särskilt mycket letande för att hitta liknande röster.

Jag tror heller inte att Stefan Persson missat kritiken från Bornold och andra – han sticker huvudet i sanden istället för att lägga öronen mot rälsen. Jag gillar ju H&M, som kund under hela livet och som aktieägare fram till för några år sedan, och jag hoppas att företaget kommer tillbaka, men det är svårt att göra något åt problem som man varken ser eller erkänner.

”Stefan Persson påpekar för tidningen också att H&M det senaste decenniet investerat runt 10 miljarder kronor i näthandel.”

Jag kan inte bedöma om det är mycket eller lite, men det faktum att han framhåller investeringen snarare än resultatet gör mig inte ett dugg lugnad.

"Lånen har under drygt 40 år växt rejält”

Det här inlägget är baserat på ett mejltips, komplett med research och allt. Därmed inte sagt att ni ska skylla på tipsaren (som på eget initiativ kan avslöja sig i kommentarsfältet, jag outar ingen) om ni inte gillar texten. Den har jag skrivit och hade nog reagerat på samma sätt om jag läst artikeln direkt.

Det är mycket som är konstigt här. I mitten av 70-talet köpte de en villa som rimligtvis måste vara värd miljoner nu. Det verkar stämma för de räknar med uppemot en halv miljon i reavinstskatt. Paret bor i Sundsvall i ett område där liknande hus gått för runt två miljoner.

Jag tyckte förresten att det var konstigt att min tipsare hittat artikeln i en Göteborgstidning när skribenterna bor i Norrland, men det visade sig att den hamnat i minst tre tidningar runt om i landet. Detta faktum är dock inte hälften så märkligt som denna mening:

”Lånen har under drygt 40 år växt rejält, under barnaåren med en inkomst, vid underhåll på huset, vid bilbyten och vid några semestrar.”

Någon borde ha upplyst paret Zetterberg att den gamla telefonkatalogstiteln ”hemmansägare” inte är att likställa med en profession. Det slog dem aldrig in att amortera på lånet, betala bilarna och semesterresorna kontant eller att i samband med minskade inkomster också sänka vardagsutgifterna? För då hade lånet som rimligtvis var max 170000 kr från början inte växt till ett miljonbelopp!

De har helt enkelt levt skyhögt över sina tillgångar, så varför denna orgie i självömkan? Nu vill de ha speciallösningar (=någon annan ska betala) för att inflationen stigit. De hade knappast varit något problem om de inte ägnat hela livet åt att maximera sitt underskott!

Men det visar sig att Lars och Vivi-Ann inte är ensamma. Pensionären Bertils problem är att hans jättevilla stigit flera miljoner i värde och tidningen Senioren tar också upp ”problemet”.

Det är inte gamlingarna på bilden som har skrivit brevet...

Visst är det surt att skatta bort hundratusentals kronor. När mina föräldrar sålde sin villa hade den stigit ungefär 40 gånger, så de fick skatta för nästan hela försäljningsbeloppet. Men efter flera decenniers ägande hade de inga lån på huset trots att de hade förhållandevis låga inkomster.

Det är inte förbjudet att som Lars och Vivi-Ann omvärdera huset och höja sina lån vid varje givet tillfälle, men vill de ha sympati där de sitter och tycker synd om sig själva i matchande offerkoftor får de leta vidare.

Fyndlådor

När alla varor i en hel låda i affären kostar tio kronor styck brukar det genomsnittliga värdet vara typ hälften eftersom det mesta är skit. Det finns liksom en anledning till att de inte gick att sälja till ordinarie pris.

Men det skadar inte att se efter. Bara man inte låter sig luras och köper något man inte behöver bara för att priset är nedsatt. Ett onödigt köp för en tjuga är alltid tjugo kronor för dyrt.

Paket med blandade batterier i olika storlekar har jag fyndat några gånger. Jag tror att köparna låter bli dem bara för att de inser att hälften av batterierna inte passar någon maskin därhemma, men när de är rejält nedsatta kan det löna sig ändå. Litiumbatterier av typen CR2032 passar till elektriska vågar, en och annan klocka och till mina pulsband. De brukar kosta 29,90 kr och får jag två sådana för en tjuga kan jag leva med sorgen av att få fem andra batterier på köpet även om de till slut hamnar i batteriholken.

Men det riktiga fyndet gjorde jag på en Shellmack. Jag skulle inte ens handla, mitt sällskap behövde låna deras toalett. I deras fyndlåda fanns en anslutningskabel till motorvärmare. Vanligtvis kostar de 299 kr. Här gick den för 30 kr. Tusan vet hur de tänkte där, men jag köpte den och sålde på nätet för 175 kr när vädret var marknadsoptimerat. Man får inte vara dum, då kan man bli som Hedlund...