Jag vet att jag förespråkat
privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det
görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett
intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick
idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens
undervisningsmaterial Koll på cashen, men
inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.
”Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.
Det är lite som att man skäms för
ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i
ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också
intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig
information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är
det.
Frågornas svårighetsgrad i
utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt
helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur
stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst,
vi vet att du är idiot”.
Dialogerna i filmerna är däremot
otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer
diskuterar den enas skadestånd:
- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.
Fem minuter tidigare visste de knappt
vad en räkning är, men plötsligt låter de som en
informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska
man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.
Vi tar en ny Teliareferens. När jag
var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp,
när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”.
Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt,
men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i
bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med
naturlig dialog?
Jag tänker så här, att om inte ens
organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de
kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga
kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut
signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör
klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här
filmerna.
Jobbar man på Konsumentverket borde
man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns
det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt,
exempelvis speditionsföretag och mejerier.