Det blir rapport på det här!

Fyra gånger om året är det dags för floden av kvartalsrapporter. För mig börjar inte rapportsäsongen på allvar förrän nästa vecka. Då hade jag också haft Bonava om jag inte tagit det säkra för det osäkra och sålt iväg hela innehavet. Jag hade inte så många ändå.

Det stora klustret av rapporter kommer under andra halvan av februari med stora innehav som Opus, Advenica, Bahnhof, Tomra och Global Gaming. Jag försöker att inte ”gifta mig” med några aktier, så jag ser inte dåliga rapporter främst som bra lägen att köpa mer. Jag har heller inte för avsikt att sälja av några innehav i vredesmod, men sånt händer. Senast var det Clas Ohlson som åkte ut med huvudet före.

Det är alltid intressant att höra vad vd:na ska säga, och inte minst hur marknaden ska reagera. Generellt tycker jag att två typer av uttalanden leder till överreaktioner: framtidsvisioner och höjda utdelningar. Kul om en företagsledare tror på sitt företag, men vad hade vi egentligen väntat oss?

”Det har gått bra hittills, men under innehavande kvartal kommer vi nog både åka på pumpen och få på käften.”

Sa ingen, någonstans, någonsin. Jo, Kurt Hellström, när han var Ericsson-vd. För att göra det extra pajigt gjorde han det dessutom på knagglig engelska.

Jag får en känsla av att de rapportörer som pratar mest om framtiden är de som helst vill prata så lite som möjligt om de siffror de just presenterat. Istället försöker de dränka sorgerna i fagra löften. De ”vänder blad”, vilket möjligen funkade för kungen, men den finten går vi väl inte på igen.

När det gäller företagen ovan hoppas jag att Opus ska presentera en ny marknad, Advenica någon slags signal eller åtminstone strategi som visar att man äntligen ska börja tjäna pengar på att ligga ”helt rätt i tiden”, Bahnhof en uppdatering av Elementicas bygglov och Global Gaming en rejäl vinstökning och avslöjandet att man ämnar börja med aktieutdelning.

Karl-Johan Persson i H&M... Om han ens är med vid rapporteringen kanske han kunde sjunga en stump? Det vore åtminstone oväntat. Förmodligen skulle det locka fram ett och annat leende också, vilket sannerligen inte hör till vanligheterna.

När blev jag ett avskräckande exempel?

Stefan Thelenius, känd bloggare och inte minst barnsparare, twittrade häromdagen om sin förhandling om dotterns månadspeng.

På något vis drogs jag in i diskussionen som följde och fick chans att med all önskvärd tydlighet visa att min barnlöshet är av godo för mäskligheten.

Självklart var detta sagt med glimten i ögat i en även i övrigt lättsam tråd, men efteråt funderade jag hur det kommit sig att jag blivit det avskräckande exemplet. Som Utdelningsseglaren insköt:

Jag varken skäms eller känner mig orättvist påhoppad, jag tycker bara att det känns konstigt. Jag vet att mina utgifter är låga, men jag upplever dem inte som extrema eller obscena. Jag är ju bara lite sparsam.

Kanske har jag en märklig självbild, lite som tjockisar som tror att de är normalviktiga. Eller, ännu märkligare, människor som gått ner femtio kilo men som fortfarande rör sig som om de vore vrålfeta. Ni vet, de brukar tassa lite försiktigt och bakåtlutat för att hålla balansen och inte vara i vägen med magen som inte längre finns.

Jag är sparsam, helt frivilligt, men ingen cirkusapa. Det fanns en tid då jag hade varit genomsnittlig, då det var självklart att hålla nere sina utgifter, spara ihop en buffert och helst gå genom hela livet utan att ta ett enda lån, och den tiden är bara ett par generationer bort.

Eller fyrtio mil. I Lettland och Litauen är snittlönen ungefär en tredjedel av den svenska, medan levnadsomkostnaderna i Riga och Vilnius bara är c:a 40 procent lägre än i Stockholm. För att få ihop den ekvationen måste de allra flesta hålla betydligt hårdare i sina pengar än vad jag gör.

Så antingen är jag på fel plats eller i fel tid. Eller också har jag bara vaknat på fel sida.

Alkonacka

Alkohol kan vara ett värdefullt medel i sociala sammanhang. Hur många av oss hade ens funnits om det inte vore för alkohol? Samtidigt vet jag många människor som aldrig borde dricka. Dels rena allergiker, de vi i folkmun brukar benämna alkoholister, som inte klarar av att hålla konsumtionen på en vettig nivå. En del går på Antabus för att inte supa ihjäl sig, en del måste ”bara” dricka sig berusade varje fredag och lördag.

Sedan har vi dem som sällan eller aldrig får önskad effekt av berusningen. De kanske blir stökiga och våldsamma, eller också sega, trötta eller ledsna. Vi har nog alla känt någon som blir en störig jävel så fort flaskan kommer fram, och någon som verkar gå på flytande depression och tappar all livslust efter två glas.

Ändå är det få som helt låter bli spriten, särskilt bland dem som verkligen borde. Förutom att de inte vill erkänna att de inte kan hantera alkohol (kanske inte ens för sig själva) är det stigmatiserande att tacka nej till sprit. Det väcker frågor: är du gravid, religiös, nykter alkoholist – va, va, VA?!

Folkhälsomyndigheten har gett ut en så kallad alkonacka, en tabell där man kan fylla i hur mycket man dricker, var, varför och vilket känslotillstånd man befann sig i. Meningen är väl att man ska få klart för sig hur mycket man faktiskt dricker och att man har ett problem.

Jag har inget emot denna satsning, men har några funderingar:

För det första, vet man inte på ett ungefär hur mycket man dricker? I dagens digitala värld går det gissningsvis att skönja på sitt kontoutdrag, men rent allmänt skulle jag säg att om du inte vet hur mycket du dricker är svaret: för mycket.

För det andra, känner man behov av att fylla i en alkonacka för att kartlägga sitt drickande, finns det då ett enda skäl att inte sluta helt? Även om man inte är fullblodsalkis tycker uppenbarligen man själv eller ens omgivning att alkoholintaget är ett så stort problem att det måste göras något åt det.

Till skillnad från pengar eller gluten är det inget man utsätts för jämt och ständigt, och till skillnad från parfym eller pälsdjur riskerar man inte att få i sig alkohol för att en idiot på bussen inte tänkt till. Man måste aktivt välja att ta det första glaset. Och så hamnar man i skiten.

Jag är inte nykterist och har för egen del inga problem vare sig med alkoholen eller dess kostnader, men hade jag det skulle jag avstå. Jag gör det ofta ändå av praktiska skäl, jag vill inte må skit dagen därpå eller hindras från att köra bil. Om någon skulle ha problem med att jag är nykter är jag ändå inte jättesugen på att hänga med dem.

Bitcoin – digitalt guld och gröna skogar?

Igår konstaterade jag att Bitcoins kritiker inte skrämt bort mig från att ta reda på mer. Vad har man dem till och är de något för mig, som valuta eller investering?

För jag hoppade över en av de vanligaste invändningarna mot att befatta sig med Bitcoin, att man inte ska köpa sådant man inte begriper. Visserligen spekulerar alla investerare i någon mån i valutor genom att handla på en speciell börs, i företag vars inkomster och utgifter sker i olika valutor, och jag vet ärligt talat inte mycket mer om hur dessa valutor funkar. Ibland känns det som att Riksbankens farbror Melker, Stefan Ingves, inte heller är helt klar över det, så jag är nog i gott sällskap.

Jag vet inte hur man ”minar” Bitcoin, men heller inte hur man tillverkar en sedel. I teorin har Bitcoin ett påhittat värde medan statsvalutor som USD eller SEK har ett underliggande guldvärde, men i praktiken är dessa valutors värden lika påhittade. Så om Bitcoin är en bubbla, vad är det som säger att inte Euron också är det?

Visst ska man försöka förstå vad man köper, och även om man inte tänker handla med Bitcoin börjar det bli en allmänbildningsgrej att åtminstone skrapa på ytan, så jag försöker göra det. Här är en video på temat där entreprenören Andreas Antonopoulos försöker förklara detta för en svensk publik.

En lite längre och kanske mer grundläggande film är Rubin Report-intervjun med Bitcoininvesteraren Roger Ver. Det jag gillar med denna är att Dave Rubin vågar ställa de där korkade frågorna jag själv ville ha svar på.

Jag är fullt medveten om att värdet på en Bitcoin trettondubblades bara förra året och att den kanske ska ner nu, men tänk om det här bara är början. Det gäller kanske inte bara Bitcoin utan även Bitcoin Cash, Ethereum, Ripple, Dash, Monero, Litecoin, Dogecoin...

Jag tänker inte plöja ner mitt livs besparingar i några kryptovalutor, men kanske några små chansposter. Om jag lägger en procent av mitt kapital där är det värsta som kan hända att jag förlorar en hundradel av mina pengar. Hade jag gjort det 2009 skulle jag kunna köpa en stad för avkastningen.

Bitcoin – en begraven kennel?

Som investerare är det nästan omöjligt att inte intressera sig för Bitcoin, lite på samma sätt som det varit med Fingerprint. Det har helt enkelt blåst så mycket att även vi som inte köpt eller blankat engageras.

Men det som gjort mig köpsugen i Bitcoin, till skillnad mot FPC, är bristen på objektiv kritik. Först fick vi höra att Bitcoin ska vi hålla oss ifrån, för det är bara knarkare och kriminella som håller på med det där för att undgå rättvisan.

Sedan exploderade användningen och bevisligen började massor av människor som varken är knarkare eller kriminella använda sig av valutan. Då steg värdet kraftigt och kritikerna började istället rikta in sig på det. ”Det är en bubbla, de kommer bli värdelösa”. Parallellt med detta har vi också ”Bitcoin är bara en fluga, snart finns de inte längre”, vilket är väldigt motsägelsefullt.

Människor jag normalt respekterar går bananas i baktaleri. Vad sägs exempelvis om Warren Buffetts inställning:

- Det kommer att sluta illa.
- Så varför kortar du inte?
- För jag kan inget om Bitcoin.

Mycket bestämda åsikter om något man enligt egen utsago inte kan något om. Men okej, Buffett har rätt till sin åsikt och jag tror inte alls att han är så okunnig som han påstår. Nobelpristagaren Joseph Stiglitz går längre:

Det var mycket på en gång, men ska jag sammanfatta anser Stiglitz att Bitcoin är en bubbla, saknar funktion och borde förbjudas. Om ett fenomen är helt värdelöst och det bara är en tidsfråga innan hela världen förstår det, varför denna förbudsiver? Då försvinner det väl av sig självt? För inte kan det väl vara så att globalisten Stiglitz som jobbat för världsbanken och den amerikanska staten ser Bitcoin som en konkurrent till valutor som han och hans kompisar kontrollerar?

Jag vet inte om Bitcoin eller ens blockkedjetekniken är framtiden, men om dess belackare inte har något mer att komma med tänker jag ta reda på det. Ett första steg blir morgondagens inlägg som kommer att utgå ifrån anhängarnas syn på saken.

Världens fånigaste utbildningsmaterial?

Jag vet att jag förespråkat privatekonomi på skolschemat, men det beror verkligen på hur det görs. Precis som riktigt dåliga lärare/tränare kan döda ett intresse kan läroböcker göra detsamma. Jag vet inte vem som fick idén till Finansinspektionens, Konsumentverkets och Kronofogdens undervisningsmaterial Koll på cashen, men inte lär det ha varit en person med örat mot rälsen.

”Koll på cashen”, är det bara jag som tycker att det låter som en Latin Kings-titel? Jag, barnlös fyrtiosexåring, har ingen aning om ifall denna retorik funkar för dagens ungdomar, men när statliga verk försöker prata ”kidsens” språk i ”da hood” riskerar det att bli töntigt på reklamfilmsvis. Dock utan glimten i ögat, som i denna Teliareklam från tidigt 2000-tal.

Det är lite som att man skäms för ämnet och tänker att man måste försöka klä ämnet i ungdomskläder. Klart att man inte måste! Ungdomar är också intresserade av pengar. Alla är kanske inte mottagliga för vettig information, men det är inte skäl att pissa på dem som faktiskt är det.

Frågornas svårighetsgrad i utbildningsmaterialet är väldigt varierande. De flesta är faktiskt helt okej, men så bryter de ibland av med en ”Vem beslutar om hur stor reporäntan ska vara, Riksbanken eller kungen?” som ett ”Psst, vi vet att du är idiot”.

Dialogerna i filmerna är däremot otroligt styltiga rätt igenom. Som när två tonårstjejer diskuterar den enas skadestånd:

- Jag finns inte hos Kronofogden än, men om jag inte betalar typ idag så kan jag hamna där.
- Asså... Vad händer den som har hamnat hos Kronofogden?
- Det blir dyrare, för det kommer massa avgifter och så, och så kan jag få en betalningsanmärkning, och det vill man ju inte.
- Du vet, Hannas brorsa, han fick betalningsanmärkning och han har jättesvårt att skaffa lägenhet, mobilabonnemang och såna grejer nu på grund av det.
- Det är ju det jag menar, man vill verkligen inte ha det.

Fem minuter tidigare visste de knappt vad en räkning är, men plötsligt låter de som en informationsfilm. Jo, jag vet, det är en informationsfilm, men ska man dramatisera något kanske man kan prova att göra det på allvar.

Vi tar en ny Teliareferens. När jag var ung gjordes filmen Stockholmsnatt sponsrad av Televerket (japp, när jag var ung hette de så) och deras kampanj ”Stoppa sabbet”. Detta för att motverka gatuvåld och skadegörelse. Behjärtansvärt, men eftersom den var så otroligt taffligt gjord blev resultatet i bästa fall en flopp. Eller vad säger ni om denna höjdarscen med naturlig dialog?

Jag tänker så här, att om inte ens organisationer som jobbar heltid med privatekonomi litar på att de kan göra vettigt informativt studiematerial utan att göra fåniga kortfilmer i Staffan Hildebrands anda skickar man verkligen ut signalen till ungdomar att ekonomi är något tråkigt ni gör klokast i att sköta med vänsterhanden, som vi gjorde med de här filmerna.

Jobbar man på Konsumentverket borde man gilla att informera allmänheten om privatekonomi. Annars finns det jättemånga arbetsplatser där detta inte är nödvändigt, exempelvis speditionsföretag och mejerier.

Köp, det är billigt!

Strax efter jul (redan på juldagen nu, tror jag) drar butikerna igång mellandagsrea som tycks fortsätta än till påska. Om någon till äventyrs skulle ha pengar kvar får de en chans till att handla upp dem. Inget fel med det, om det är något man behöver och om det är billigt.

För bara för att det kallas rea är det inte automatiskt billigt. Prisjakt (sajten som är lite som Pricerunner fast sämre) har räknat ut att det generellt är billigare att handla i februari än under mellandagsrean. Folk rycks med och luras att köpa för att de tror att de fyndar.

Men så finns de där som knappast behöver hjälp med att lura sig själva. Den här artikeln fick jag i mejlkorgen från en vänlig läsare:

Så B (jag vill inte hänga ut honom eftersom han uppenbarligen verkar vara idiot på riktigt) bestämmer sig för att köpa en tv eftersom sambons bror gjort detsamma. Jag måste erkänna att just den anledningen har jag inte använt för att motivera ett köp. Hans familj har dessutom redan två tv-apparater i en trerummare, men köper alltså en tredje, som han transporterar hem i taxi. Finn fem fel... eller sju.

Min uppgiftslämnare luskade reda på att mannen bor i ett område där medelinkomsten är 38 procent lägre än rikssnittet. Kort sagt, det var dit Karl-Bertil Jonsson åkte när han instruerade sin taxichaufför att köra till slumkvarteren. Herr B kanske badar i pengar, det vet vi inte, men min gissning är att pengarna för tv:n han egentligen inte behöver (vem behöver ens en tv?) hade kunnat göra bättre nytta.

Vi känner alla en B, som bränner lönen på något riktigt dum, ofta innan den ens kommit in på kontot. Så vad gör vi åt detta, annat än att klappa oss själva på axeln och konstatera att vi är smartare? Ingenting antagligen. Vad gör man för att förhindra ekonomisk idioti? Kommer med goda råd, agerar förebild, visar praktiskt hur lite som krävs för att ha det så mycket bättre?

Jag skulle säga att inget av det där fungerar, men så finns det människor som skulle kalla mig cynisk.