När blev jag ett avskräckande exempel?

Stefan Thelenius, känd bloggare och inte minst barnsparare, twittrade häromdagen om sin förhandling om dotterns månadspeng.

På något vis drogs jag in i diskussionen som följde och fick chans att med all önskvärd tydlighet visa att min barnlöshet är av godo för mäskligheten.

Självklart var detta sagt med glimten i ögat i en även i övrigt lättsam tråd, men efteråt funderade jag hur det kommit sig att jag blivit det avskräckande exemplet. Som Utdelningsseglaren insköt:

Jag varken skäms eller känner mig orättvist påhoppad, jag tycker bara att det känns konstigt. Jag vet att mina utgifter är låga, men jag upplever dem inte som extrema eller obscena. Jag är ju bara lite sparsam.

Kanske har jag en märklig självbild, lite som tjockisar som tror att de är normalviktiga. Eller, ännu märkligare, människor som gått ner femtio kilo men som fortfarande rör sig som om de vore vrålfeta. Ni vet, de brukar tassa lite försiktigt och bakåtlutat för att hålla balansen och inte vara i vägen med magen som inte längre finns.

Jag är sparsam, helt frivilligt, men ingen cirkusapa. Det fanns en tid då jag hade varit genomsnittlig, då det var självklart att hålla nere sina utgifter, spara ihop en buffert och helst gå genom hela livet utan att ta ett enda lån, och den tiden är bara ett par generationer bort.

Eller fyrtio mil. I Lettland och Litauen är snittlönen ungefär en tredjedel av den svenska, medan levnadsomkostnaderna i Riga och Vilnius bara är c:a 40 procent lägre än i Stockholm. För att få ihop den ekvationen måste de allra flesta hålla betydligt hårdare i sina pengar än vad jag gör.

Så antingen är jag på fel plats eller i fel tid. Eller också har jag bara vaknat på fel sida.