Sparo skulle kunna stå för Sparombudsmannen. En sådan borde absolut finnas i detta idiotsamhälle. Men jag ser mig mer som en manlig motsvarighet till Spara i Spara & Slösa. Jag är det där dygdiga aset som man å ena sidan vill vara, å andra sidan bara vill slå.
Jag fattar dem som aldrig försöker få
ihop sin första miljon, för att de tycker att livet har roligare
utmaningar. Denna grupp ska inte förväxlas med den majoritet av
Sveriges befolkning som överhuvudtaget inte reflekterar över att de
själva har makt över sin egen ekonomi. Jag pratar om dem som har tänkt igenom saken och kommit fram till att pengar inte är allt,
att man ändå inte kan äta sig mer än rätt osv. Helt okej.
Jag fattar också den som har tio
miljoner och som börjar jobba på den elfte. Jag skulle inte orka
motivera mig själv att göra det, men tio miljoner är inte galet
stora pengar. Ett stort hus i centralt läge kostar mer än så, t o
m en stor lägenhet i Stockholm. Många menar att man behöver mycket mer pengar än så för att kunna kalla sig ekonomiskt oberoende. Jag håller inte med,
men det beror på vilket liv man vill leva.
Låt oss gå upp ett pinnhål. Vad är
poängen för den som har hundra miljoner att fortsätta med den
hundraförsta? Låt oss säga att du driver ett företagsimperium och
tycker att det är det roligaste som finns. Givetvis ska du då inte
sluta bara för att din förmögenhet blivit niosiffrig.
Men hur vanligt är det? Jag tycker att
det verkar som att många människor lägger väldigt mycket tid på
att samla pengar de aldrig kommer att ha någon nytta av, trots att de skulle bli lyckligare av att göra annat. Jag hoppas
att jag inte blir en sådan. Inte helt säker på att jag lyckas.
Att ta rygg på analytiker på börsen
ifrågasätts, till viss del med rätta. Det är lätt att tänka att
det är en god idé att följa råd från dem som sitter och räknar
på aktier hela dagarna till skillnad från oss glada (eller inte)
amatörer. De har inte alltid rätt och man ska såklart göra sina
egna bedömningar, men jag lyssnar ändå tusen gånger hellre på
Simon Blecher eller Lars Frick än tar aktietips från kändisar utan
synbara börskunskaper.
Ingen symboliserar kändisskapet som merit bättre än denna familj.
På Nordnet Live kunde man höra
deckarförfattaren Camilla Läckberg, sångerskan Linnea Henriksson
och inte minst (tvärtom faktiskt) Leif G W Persson snacka ekonomi.
Jag har inte hört dem och tänker inte recensera. Läckberg läser
jag ibland på Twitter och med tanke på hur mycket dumheter hon
brukar få in på 140 tecken tänker jag inte ge henne chansen i
flera minuter. Henriksson känner jag inte till alls och GW har jag
hört till leda eftersom han seglat upp som den ledande
ekonomiexperten på sistone.
Okej, jag kanske överdriver lite, men
inte mycket. GW har mycket att säga om svensk polis och
kriminalpolitik, ämnen han är riktigt insatt i. Och eftersom det är
en klurig gubbe med mycket pengar kan jag tycka att det är
intressant att höra honom snacka investeringar också, men han är
ju överallt!
Men ibland slår han huvudet på
spiken!
Det i särklass ointressantaste
inslaget på förra årets Nordnet Live var en intervju med Björn
Ulvaeus (trots att han gjort en av världens bästa låtar om privatekonomi) och i poddar har vi kunnat höra Morgan Alling och Thomas Di
Leva prata pengar. Jag vill inte ge kändisarna munkavle, men var är
expertisen? Är verkligen börsanalytiker och traders så förbannat
tråkiga att ekonomijournalistiken måste förvandlas till ett enda
stort Let's Dance där kändisar ska “bjuda på sig själva”?
Flashback kan vara ganska
underhållande om man inte går in där för ofta, men detta kan vara
en av de sorgligaste existenser jag sett på länge.
Var börjar man? ”Tuff situation”?!
50000-100000 (slöfocken har inte ens orkat ringa och ta reda på
summan) i obetalda skulder är såklart ingen drömsituation, men om
alla med hundra papp i skulder ska få skuldsanering skulle resten få
jobba 87 timmar per dag och betala 3000 procent i skatt.
”Vad kan jag göra i min sits?”
Ringa fogden, lägga upp en betalningsplan, skaffa ett jobb, låna av
familjen, sälja allt du äger... vore ett svar. Ett annat är
tydligen att sätta sig på Flashback och klura på hur man ska
slippa ta ansvar för sina handlingar.
”Kronofogdens betalningar är pga
brott begått och anses som skadestånd, inkasso är pga ett par
fakturor.”
Undrar vad som menas med ”anses som
skadestånd”. Antingen är det skadestånd eller också något
annat. Och så ”ett par fakturor”. Plötsligt flög det in ett
par fakturor liksom? Nej, inkassokravet är inte pga fakturor utan
pga att du köpte något du inte hade råd med eftersom du
varken jobbar eller har några pengar. Längre ner i tråden kryper
sanningen fram:
Så när man är 22 tjänar man så
kasst på alla jobb att det inte är någon idé att söka ett, och
skulle det mot alla odds ändå rulla in några pengar vill man ju
inte ”bränna” dem på att betala av sina skulder. Om någon som
läser detta känner en slöare människa, överväg att slå ihjäl
fanskapet!
Den här människan (och då använder
jag ordet generöst!) har alltså begått ett eller flera brott som
gav målsäganden rätt till skadestånd, samt köpt minst två
saker/tjänster utan att varken ha pengar eller inkomster. Jävla
samhälle...
Hade han åtminstone känt sig
felaktigt dömd och tyckt att fakturorna är orättvisa (exempelvis
betalning för en tjänst han är missnöjd med) hade det funnits
något slags case, men han skriver själv att brott begåtts och inte
ett ord om att han har något att invända mot fakturorna (mer än
att de råkade landa hos honom i egenskap av kund).
Jag har också varit ung och oansvarig,
men aldrig någonsin i närheten av den här nivån. Och ja, just nu
känner mig som Lasse Strömstedt i G-filmen.
Haschihippien Robban klippte sig
senare i filmen, men i verkligheten blev han präst i Svenska kyrkan,
så jag antar att han aldrig nappat på det där med moral.
Eftersom jag saknar tv och inte ens kan
se Kanal5 i efterhand på nätet har den här olympiaden varit
slitsam. Ishockey och alpint struntar jag i, för att inte tala om
alla moderna hittepåsporter som parallelllslalom för snöbrädor,
men längdåkning och skidskytte är kul. Att bege sig hemifrån
klockan sju på natten (galet att det finns folk som gör det året
runt!) i jakt på en tv känns helt stört.
Jättekul att Sverige tar en massa
medaljer i skidskytte, men med risk för att sabba stämningen... Hur
stort är det egentligen? I princip är det ju bara en halv världsdel
som håller på med sporten, en handfull länder i Norden och
alperna. Att en del längdåkare pensionerar sig genom att hänga ett
gevär på ryggen och därigenom kan hålla världsklass några år
till styrker tesen att konkurrensen inte är mördande.
Vad tjänar då en skidskytt? Martin
Fourcade tjänade 2,8 miljoner förra säsongen, men det var mer än
dubbelt så mycket som tvåan på listan, Anton Shipulin. Bäste
svensk var Fredrik Lindström med 215882 kr. Sedan tillkommer
sponsorsavtal, men som Björn Ferry sa innan han la av, man måste
vara topp 10 i världen för att tjäna pengar. “Är du inte det
går du plus minus noll.” Hanna Öberg berättade häromdagen att
hon inte ens har en sponsor utöver landslagets, och dessa ger inte
många tusenlappar i månaden.
Ferry tjänade förresten
637252 kr i prispengar sin sista säsong, 2014, och då var han
världens fjärde högst betalde och tjänade mer än längdstjärnorna
Hellner och Kalla tillsammans. Jag har ändå en känsla av att det
är vad han drar in i månaden på sina investeringar som
“pensionär”. Den som inte hörde honom som gäst i Prata Pengar i höstas - gör det! För det där är en kille som är både om sig och kring sig.
“Som det är nu så läser många en
utbildning parallellt som inte sällan leder till arbetslöshet i
framtiden. Och så står man där, är 32 år och har inte tjänat en
spänn och är arbetslös.”
Apropå inkomster...
Själva OS-medaljen är värd några
tusen om man smälter ner den. Kanske det dubbla om man säljer den
på Ebay, vilket några olympier i världshistorien faktiskt har
gjort. Jag hoppas att Hanna Öberg och Sebastian Samuelsson kan dra
in bra pengar på att tävla i skidskytte de närmaste tio åren även
om det nog inte blir inkomster på golf- eller pokernivå.
Sparekonomen Claes Hemberg har sagt upp
sig efter tjugo år på Avanza. Först ett erkännande från mig: Jag
gillar Hemberg! Jag håller absolut inte med honom om allt och tycker
att han ibland uttalar sig kategoriskt om saker han vet rätt lite
om. Men jag tycker att han ofta är en frisk fläkt i debatten och
tror att han gjort mycket gott för Avanza.
Att han retar gallfeber på så många
tycker jag är märkligt.Visst har han gått rätt hårt åt Fingerprint, som han sågade under hela uppgången. Samma sak med Bitcoin, men det vore väl snarast tjänstefel av en bankman att inte
attackera kryptovalutor, även om jag också gärna hade sett mer balans.
Den senaste striden är
cannabisinvesteringar där han tvärtom gick emot sin egen
arbetsgivare. Befriande, tycker jag, att han följde sitt hjärta och
vågade kritisera både de som handlar med dessa fonder och aktier,
och de som tillhandahåller möjligheten, som Avanza.
Privat blev det stormvarning när han
la råttgift i kattmat och retade upp den lokala katt-tanten (nej,
inte hälften tant/hälften katt, ni fattar vad jag menar). Jag vet
väldigt lite om vad som hände där, och tror att det gäller de
flesta som öppet hånat Hemberg för tilltaget.
Men nu skiter vi i det, nu vill jag
skvallra om varför han slutar på Avanza och vad han ska göra
istället. Tyvärr vet jag ingenting. Är det femtioårskris (han
fyller i maj), interna bråk på Avanza, har utmattningsdepressionen
kommit in i andra andningen eller har han fått ett för bra
erbjudande av någon annan? Det har ju inte vi med att göra, men
visst blir man nyfiken!
Så låt oss skvallra, vad tror ni, vad
vet ni och vad tror ni att ni vet?
I diskussioner om ekonomisk frihet får
alltid de som tänkt sluta jobba innan de har åldern inne för
riktig pension höra att den som inte har ett jobb inte kan låna
pengar. Det ligger mycket i det, jag vet många som haft svårt att
låna trots ganska höga inkomster bara för att de driver eget
företag och inte har garanterade inkomster. Själv har jag aldrig
behövt låna pengar, men jag hade inte sett fram emot det bankmötet.
Handlar det om bolån får man väl se
till att skaffa drömboendet innan man lämnar sin anställning, men
om man ser problem att ta lån som ett hinder för oberoende, har man
då inte missuppfattat konceptet ekonomiskt fri? Kan man vara
ekonomiskt fri och samtidigt ha lån? Jag skulle svara ja på den
frågan, men inte om man inte klarar sig utan det där lånet. Det
där räknade redan Göran Persson ut.
Generellt tycker jag att det är
tråkigt när personer med ambitioner att slå sig ur ekorrhjulet
”ställs till svars” och får påståenden kastade emot sig
istället för lyckönskningar. Det känns som att det är två
grupper som diskuterar ekonomisk frihet, å ena sidan de som nått
målet eller kämpar för att nå dit, å andra sidan de som försöker
slå hål på andras drömmar.
Jag förstår dem som inte lägger
energi på att bli ekonomiskt fria, men inte varför de ändå vill
diskutera ämnet. Det finns en massa saker som inte intresserar mig:
ishockey, tyska komediserier, riesenschnauzers, Webergrillar...
Samtliga med det gemensamt att jag inte pratar om dem eller bryr mig
om ifall andra gör det. Men sånt där är olika.
2015 motionerade KD om progressiva
fortkörningsböter.
Meningen var att högre inkomst skulle ge högre böter så att
svedan blir lika kännbar för hög- som för låginkomsttagare. Bra
idé kanske, men vore det inte bättre om böterna stiger varje gång
man åker dit?
Jag blir rätt provocerad när Leif
“Loket” Olsson och Ingvar Oldsberg torskar dit för fortkörning
för åttonde gången och skrattande poserar i en kvällstidning.
Åker man dit så många gånger skiter man uppenbarligen i lagen och
tycker att det är värt risken att åka dit.
Samma sak gäller rimligen Carola
Häggqvist som fick en tidningsartikel efter sin 53:e (!)
parkeringsbot. Korsningar, övergångsställen, refuger, lastzoner...
Hon kör så när målet hon kan, ställer bilen där och tar
kostnaden. Om en matbutik inte kan ta emot sina varor eller om
ambulansen får ta en omväg kvittar väl så länge Carola hinner
till frissan?
Att man ska kunna välja att köpa sig
fri från att bry sig är ju inte tanken med böter. Därför
föreslår jag att boten för samma brott ökas för varje gång.
I dagens datakoordinerade samhälle måste det vara en baggis att
administrera.
Får du betala 1500 kr första gången
du kör 60 km/h på 50-väg borde det kosta 3000 kr nästa gång och
4500 kr när det händer igen, eller varför inte 6000 kr? Hade det
kostat hundratusen att köra för fort tror jag vi skulle slippa
Oldsbergs hånleende åtminstone den dagen.
Carolas lastzonsparkering skulle idag
kosta 1200 kr i Stockholm. Den femte borde kosta 12000 kr, så kanske
hon är tyst en stund. Tionde gången borde förresten körkortet
ryka och inte komma tillbaka utan uppkörning. Förstår man inte
enkla skyltar och trafikregler har man inte i trafiken att göra.
Även om jag främst är ute efter att
slippa se kändisar skratta bort sina lagbrott skulle idén dessutom
ge pengar till att rusta upp vägar, bygga ut kollektivtrafiken
eller något annat som är viktigare än att Oldsberg ska ha råd att
komplettera barskåpet med ännu en flaska Tjosan han hade mått
bäst av att undvika.