Uppdrag Granskning och SEB

Det händer inte varje år, men nu har jag sett på SVT. Det slogs ju på trumman för att nu skulle SEB följa med Swedbank ner i slukhålet, när Uppdrag Granskning tog sig an banken för att bevisa att de underlättat penningtvätt. Jag har aktier i SEB och ville såklart se om det fanns fog för den höga svansföringen.

Först en reporter klädd som en uteliggare som åkte runt för att leta olika adresser i Estland. Lite oklart varför, men eventuellt kunde det där finnas en man som gjort skumma affärer i en estnisk bank som senare köptes upp av SEB. De kom till en adress där han bott för tjugo år sedan. Starkt jobbat...

Men i brist på scoop åkte en annan reporter till en penningtvättsexpert i London som kunde bekräfta att den skumme estländaren är skum. Troligen sa han inte så mycket mer av värde för i sann public service-anda utgjordes scenen mest av bilder på när experten tittade på sin dataskärm medan en voice-over berättar vad SVT vill att slötittarna ska tänka.

I studion i Stockholm satt tre svenska myndighetspersoner och pratade i så allmänna ordalag om hypotetiska scenarion att jag överhuvudtaget inte förstår varför det kom med i programmet. Kanske för att de inte hade något annat att komma med. Det gick ut på att man kan försöka bedöma helheten utifrån en skärva, ibland går det, ibland inte. Jahaja.

Avslutningsvis ställs SEB mot väggen och det är den enda del av programmet som jag som aktieägare inte är helt nöjd med. Dels att de inte lät vd:n Johan Torgeby vara med. Han är förmodligen inte lika insatt som de två de skickade fram, men det hade sett bättre ut. Sedan tycker jag att främst ”regelefterlevnadschefen” Gent Jansson hade kunnat vara lite tydligare, inte stammat och sett livrädd ut, men jag känner inte honom. Han kanske alltid ser ut så där.

Slutsatsen blir ändå att det var mycket skrik och lite ull, som bonden sa när han klippte grisen. Det som hänt är att SVT:s trailer sänkte aktien från 93 kr till dryga 80, och att den efter programmet börjat sin mödosamma klättring uppåt, 3,4 procent första dagen. Och att SVT undrar varför aktien gått upp trots deras granskning.

Ja, kanske för att ni inte kom fram till särskilt mycket och att marknaden inte dömer ut ett företag bara för att er speakerröst låter allvarlig och att programledaren Ali Fegan ser ut som att han gjort något fantastiskt trots att det var en ganska medioker dag på jobbet.

Journalister utan matlåda

Det här tyckte jag var intressant:

Inte partipolitiken som tråden spårar ur i. Inte heller den galna konspirationsteorin om att SD vill straffa journalister genom att inte ge dem mat. Men resten. SD har alltså haft landsdagar och Kristianstadsbladets redaktör surar över att inte få bjudmat.

Lite fika är väl en sak, men Dahlman preciserar att det var mat hon hade räknat med. Senare skriver hon visserligen att hon menade möjlighet att köpa mat, men eftersom hon inledde med att skriva att det ”inte ens” fanns mat att köpa utgår jag ifrån att hon tänkte bjudmat. När hon ifrågasattes märkte hon väl hur hon framstod.

”Likväl klagas det på maten,

vad snålt det är på faten.

Hur faan kan man bjuda på Alger?!”

Jag hade inte funderat över detta innan. Kanske är det logiskt att politiska partier bjuder journalisterna på mat, men visst är det moraliskt tveksamt? Och jag kan inte tänka mig att någon journalist tar upp det som förmån till beskattning trots att 5-6 måltider helt klart betingar ett värde.

Men det är lätt att anpassa sig. Jag har jobbat på arbetsplatser som bjudit på frukost varje dag – bröd, pålägg, frukt, juice, yoghurt osv. När ekonomin sviktar diskuteras att ta bort förmånen och det blir ett himla liv. För efter ett tag uppfattas förmånen som en rättighet. På samma sätt tror jag att Carolin Dahlman såg det som självklart att bjudas på mat under politiska stämmor, tills hon testade tesen mot sina läsare.

”Mitt namn är Verkligheten!”

Och med det sagt förstår inte jag heller hur SD tänker. Om andra partier bjuder på skaldjursbuffé borde de också göra det. Det vore en god investering och hela partistödet kan väl inte ha gått åt till riksdagsledamöternas taxiresor?

Tillgångarna som gör dig rik

Jag har läst Marcus Hernhags bok med den långa titeln ”Den enkla vägen hitta tillgångarna som gör dig rik”. Den uppmärksamme ser att det saknas ett ”att” där, men med undantag för titeln slås jag av att boken är välskriven. Det kan tyckas självklart att författare har ett språkligt intresse, men så är det verkligen inte och människor som skriver om siffror är generellt inte lika bra på – eller ens intresserade av – språk. Själv är jag överkänslig. Författare behöver inte vara i klass med Shakespeare eller Hemingway, men de måste ha ett språkligt ordningssinne för att inte skrämma bort mig.

Det här är förresten inte en bok om siffror. Författaren har valt bort sifferexercisen, vilket är rätt skönt. Kvartalsrapporter ska rabbla siffror, böcker ska helst inte det. Inga tabeller här. Siffror finns med som exempel, men det här handlar istället om hur man ska tänka kring investeringar. Eller som Hernhag själv skriver:

”Det viktiga är inte att slå börsindex, utan att kunna må bra av ditt sparande så du kan hålla intresset uppe. Ekonomi är en beteendevetenskap, inte en matematisk sådan.”

Det gör det till en bok lämplig för den som tycker att börsen och investeringar verkar krångligt. Därmed inte sagt att den är värdelös för oss som inte gör det! Den handlar om hur man ska tänka kring investeringar, och vem behöver inte reflektera kring det?

Så att det inte blir fel...

Det här börjar redan i första kapitlet som går igenom något vi alla behöver påminnas om, att vi har olika förutsättningar. Precis som citatet säger finns det inte ett givet rätt. Ett sparande är en helhet. Risknivån i varje investering ska inte bara värderas mot den möjliga avkastningen. Man ska också ta hänsyn till sina marginaler, vad man tjänar på sitt jobb och hur säkert man sitter där, om man har barn och familj, fritidsintressen – sitt liv, helt enkelt. Hernhag lär oss på ett pedagogiskt sätt hur vi ska tänka när vi handlar på börsen.

Men inte bara på börsen! Han gör en systematisk genomgång av olika tillgångsslag, som råvaror, bostäder och räntor, och hur man kan tänka när man väljer mellan aktier och fonder. Mest av allt handlar den nog om vår allra ömtåligaste tillgång – tid. Ett litet inhopp i diskussionen kring ekonomiskt oberoende hinner han också med, bara för att påvisa möjligheten.

Det skulle för övrigt kunna vara kritiken mot boken, att den är så mån att få med alla på tåget att den inte hinner djupdyka någonstans. Men jag vet inte, det känns som ett medvetet val. ”Tillgångarna som gör dig rik” är inte en handbok utan mer som en verktygslåda. Köp den som en julklapp till dig själv eller, ännu smartare, till någon som behöver verktygslådan ännu bättre. Sedan lånar du den – sparad krona!

Själv ska jag nu resa mig ur datorstolen och göra mig klar för ett löppass med en annan ekonomiförfattare, Miljonär innan 30. Varför jag ställde upp på det istället för att sitta kvar här hela dagen och dricka te vet jag inte, men det kändes rätt då. Är huvudet dumt får kroppen lida.

”Det är okej när vi gör det”

Det är alltid lika underhållande att lyssna på kritik som i själva verket är en täckmantel för kritikerns irritation över att inte vara först på bollen.

Bitcoin och andra kryptovalutor har i många år irriterat stater och storföretag som med eftertryck fastslagit att en digital valuta baserad på blockkedjeteknik är en usel idé. Bitcoin är ingen riktig valuta, har det sagts, eftersom den inte lyder under någon slags kontroll. En valuta måste ha en stat i ryggen för att kunna anses seriös. Att det i själva verket är valutor som kronor och euro som kan tryckas och skapas ur tomma intet i oändlighet och därmed är verkliga bubblor talar man tyst om.

Jag kan inte heller tänka mig att någon på Facebook haft något gott att säga om bitcoin, åtminstone har jag inte hört det. Samtidigt låtsas Mark Zuckerberg vara en rebell mot globalism som menar att kryptovalutor ”tar makten från centraliserade system och lägger den i händerna på folket”. Att han själv leder det allra största av världens centraliserade system hör antagligen inte hit. Alltså satsar denne sanne rebell och underdog (jag tror ni anar min ironiska ton här) på att skapa en egen digitalvaluta, libran.

Sverige vill såklart inte vara bättre. Kunde svenska staten förbjuda bitcoin skulle det ske idag, tro inget annat, men en egen digitalkrona har man jobbat på sedan 2016 eftersom så få använder kontanter. En annan väg vore att ta de näringsidkare som vägrar kontanter i örat. Det gör man inte för det vill man inte.

Och nu ger sig ECB in i kampen för det de var emot några veckor tidigare. Nu finns ju redan bitcoin, ethereum, litecoin, ripple, ether och en massa andra digitala valutor. Så vad är det som får så många som tycker att de inte behövs att vilja starta egna alternativ? Lite som att skräpmatsentusiaster skulle låta bli McDonald's i väntan på att McDowell's öppnar.

Kanske borde man starta det sociala nätverket Phase Book med den tillhörande kryptovalutan liberon och kolla om världens ledare skulle svassa lika mycket för oss som de gör för Zuckerberg. För visst gillar de väl mångfald och valfrihet?

Jag har inte tid!

När mitt försäkringsbolag tidigare ville något skickade de ett brev. I fredags fick jag ett mejl där jag upplystes om att ”ett nytt digitalt dokument” upprättats. Men inte vad det innehöll, inte ens en hint. För att få veta det ombads jag surfa in på deras hemsida och logga in med bank-ID på ”Mina sidor”.

”Det gäller din försäkring. Eventuellt.”

Det kunde ju vara vad som helst, att de sagt upp min hemförsäkring eller kräver mig på pengar för en räkning jag inte betalat. Jag var väl inte jätteorolig, men tänkte att det måste vara något extraordinärt, för jag har aldrig upprättat ett konto eller elektronisk postbox där, så jag gjorde som det stod.

Väl framme fick jag leta en stund. Först gick jag till ”Meddelanden”, men där var det inget. Gick tillbaka till mejlet för att se om det verkligen kom från mitt försäkringsbolag eller om det fanns en länk där någon skumraskare i tredje världen skulle försöka lura av mig mitt lösenord. Nej då, en rimlig mejladress och ingen länk, så jag letade vidare.

Nu ramlade jag ur ”Mina sidor” och fick logga in på nytt. Sedan upptäckte jag att det låg under rubriken ”Dokument”. Följande text möter mig:

”I detta försäkringsbrev finns viktig information om din försäkring. Vi rekommenderar dig att läsa igenom försäkringsbrevet noga och kontrollera att ditt fordon är rätt försäkrat.”

Tre A4-sidor med tätskriven text. Ingen ledtråd om att något skulle vara nytt. Kanske förväntades jag leta upp det gamla försäkringsbrevet och jämföra mening för mening. Det skulle ta en kvart. Alltså ytterligare en kvart för vid det här laget hade jag nog redan lagt en kvart på det här tramset.

Det må vara ett I-landsproblem, men varför kan de inte bara mejla ut dokumentet?! Istället för att säga: ”Psst, vi vet en grej, men vi säger inte vad det är. Vill du veta får du leta.” Är det utveckling?!

Skuldkollen

Någon i kommentarsfältet bad mig kommentera Kronofogdens skolmaterial Skuldkollen. Kanske för att jag kallade deras tidigare kampanj ”Koll på cashen” för världens fånigaste utbildningsmaterial.

Mina förväntningar var inte högre nu, men det här var faktiskt helt okej. Skådespelarinsatserna är kanske inte på topp, men ett klart steg framåt. Dessutom har de Bengt Järnblad som speakerröst och efter att jag sprang ihop med honom på Stadsteatern för ganska exakt hundra år sedan och han berömde mitt manus kommer han undan med vad som helst. Dessutom var han klockren som präst i Tre kronor.

Då är det värre med textmaterialet. Det här vänder sig alltså till normalbegåvade barn på högstadie- och gymnasienivå, det är svårt att tro det ibland. Den elev som nickar instämmande till påstående 3 och 5 borde få en hård linjal över fingrarna.

Sen undrar jag lite över utgifterna – dyra mobiler, fika med kompisarna och skadestånd efter skadegörelse. Om jag (som knappt träffat barn i den här åldern sedan jag själv var det) skulle kläcka tre förslag på typiska utgifter som kan drabba unga hade det blivit dessa. Antingen är jag ”down with the kids” eller också är manusförfattarna inte heller det. Jag tror på det sistnämnda, får lite Staffan Hildebrand-vibbar av hela det här undervisningsmaterialet.

Men på det hela taget tycker jag detta var ett stort kliv åt rätt håll, och ett myndighetsproducerat informationsmaterial som får godkänt hör inte till vanligheterna. Däremot hade jag gärna sett ett positivt budskap också. ”Det här ska du göra när det gått åt helvete” är inte så uppbyggligt.

Aktiv dödshjälp

För några dagar sedan dömdes Richard Lundgren, 63, för att ha hjälpt sin fru att dö, något hon ville och hade försökt att göra själv, men inte lyckats med pga sina kroniska smärtor.

I Sverige har vi inga problem att låta våra husdjur somna in när det bedöms att de inte längre har någon glädje av att leva. Eller för att ägarna inte har råd med behandlingen eller har ledsnat, där är det inte så noga. Och vad vet man om vad ett djur känner, de kan ju inte berätta det. Men en dödssjuk människa som uttryckligen ber om att få slippa fortsatt lidande har inte rätt till den tjänsten.

Det man kan göra är att betala runt 70000 kr till en schweizisk självmordsklinik, men förutom att människor för sjuka för att själva gå på toa har ett visst slit med att ta sig till Schweiz tillkommer en massa kringkostnader. Resan dit, för sig själv och kanske för anhöriga, kremering eller hemtransport av kroppen, för att nämna de mest uppenbara. Alla kan inte slänga upp sexsiffriga belopp för att dö.

Sedan kan man ju fråga sig om det är värdigt. Ska vi inte få välja själva när och var vi ska dö? Frågan är inte helt enkel, det finns definitivt gränsfall, men många som tar beslutet är långt över den gränsen.

Om domen står sig hela vägen ska Richard sitta ett år i fängelse. Varför? För att han inte ska göra om det? För att visa andra att inte hjälpa de människor de älskar med det de önskar allra högst? Har inte den här stackars saten lidit nog?