Andras pension dröjer

Knepig rubrik, men karln det handlar om heter Andras. Han är 65 år och tänkte att han skulle få svensk pension eftersom han bor i Sverige och har jobbat här sedan han var 23.

När utbetalningen uteblev svarade dock Pensionsmyndigheten att de skulle göra en utredning för att ta reda på om Andras möjligen får pension från något annat land. Utredningen förväntades ta tre månader och i väntan på den råddes han att gå till Socialkontoret (som att de skulle betala ut några pengar inom tre månader). När Andras kontaktade SVT gick tremånadersutredningen på mindre än en vecka. Tänk så det kan slumpa sig! Men de som inte har ork att starta ett mediedrev får väl snällt vänta i kön.

När det pratas pension brukar jag säga att i mina kalkyler räknar jag inte med att svenska staten ska ge mig någon pension när det är dags om ett par decennier. Ibland blir jag då kallad domedagsprofet eller åtminstone överdrivet negativ. Men tror ni Andras hade räknat med att bli nekad pension 2020?

Jag tror i och för sig att han hade fått den förr eller senare. Kanske efter tre månader eller något mer. Men om pengarna är slut är de slut och jag föredrar att vara på den säkra sidan. Kommer det pension blir det en kul överraskning.

Teori före praktik

Behöver man plugga och läsa grejer eller kan man lära sig allt efter hand och googla vid behov? Jag vet inte om det ens är en fråga längre, att läsa på är väl helt ute. Själv är jag en varm anhängare av förberedelser och studier. I slutändan är misstag ofrånkomliga, men genom att läsa om andras misstag behöver man inte göra alla själv.

Jag läste ett bra citat i en bok om biodling (som för övrigt är ett bra exempel på ämne jag försöker läsa på om innan jag hamnar i skarpt läge), ett citat av biodlaren och baronen August von Berlepsch. Han levde på 1800-talet, men jag tror inte att det är ett sämre råd idag, oavsett om det gäller bin eller något annat:

”Lär er framförallt teori, ty annars blir ni klåpare i praktiken livet igenom!”

Ett av mina bästa exempel är poker. När jag började spela fick jag höra att de första pengarna man sätter in på ett pokerkonto i stort sett alltid går förlorade, men än idag, femton år senare, har jag aldrig ”gulat” ett pokerkonto, alltså tappat alla pengarna på det, utan alltid lyckats ta ut mer än jag satt in.

Jag är inte världens bästa pokerspelare, långt därifrån. Men innan jag började spela för riktiga pengar hade jag läst två pokerböcker för att få ett hum om vad det handlade om. Jag hade såklart kunnat sätta in någon hundring i ”läropengar” och förmodligen lärt mig en del på det också, men eftersom jag alltid gillat att tjäna pengar mer än att förlora dem tyckte jag att det hade varit att gå från fel håll.

På börsen kan jag inte säga att jag läste flera böcker innan jag började investera som sextonåring, men jag tycker att det lönar sig att läsa på både om bolag, börsens psykologi och annat som rör börshandel. Böcker, artiklar, bloggar eller poddar spelar ingen roll, bara man lyssnar på kloka människor som tänkt.

Givetvis med ett kritiskt sinne, men min erfarenhet är att ju fler man lyssnar på desto mer lär man sig att inte svälja andras ”sanningar”. Fast det är ju min subjektiva bedömning i min bubbla.

En coronavecka över

Det första fallet av det coronavirus som fått det klatschiga namnet Covid-19 rapporterades på nyårsafton 2019. I 1,5 månad brydde sig inte världens börser ett dugg ens när tiotals miljoner kineser satts i karantän.

Svårt att veta om det beror på att det på allvar spridits till Europa, att företag flaggar för leveransproblem från Kina eller om det helt enkelt har sjunkit in, men plötsligt betyder ingenting annat någonting. Stockholmsbörsen har tappat över 11 procent på en vecka, Nasdaq något mindre.

Jag har skrikit om börsras i flera år, men är inte beredd att säga ”Vad var det jag sa?” än. På ett års sikt ligger Stockholm på snitt, på flera år har det gått ännu bättre. Jag blir faktiskt lite matt över alla kommentarer jag läst de senaste dagarna av panikslagna sparare som varken sett eller hört på maken. I Marcus Hernhags chatt hos Privata Affärer kunde vi läsa följande i fredags:

”Hallå! Jag har panik. Jag har belånat vårt radhus för att köpa aktier. Köpt för över 2 miljoner i stora bolag. Har nu blivit av med över en kvarts miljon. Hur ska jag göra? Jag får panik. Vill inte behöva sälja huset. Hjälp mig!”

Så vad hade du väntat dig – att börsen skulle fortsätta uppåt utan hack i kurvan i 30 år till?! Oavsett hur det går med corona kan vi vara fullständigt övertygade om att börserna kommer att få utstå värre prövningar än denna vecka, så ta höjd för det eller spara på bankkonto.

Viruset då? Jag är inte så himla rädd. Även om dödligheten skulle vara så hög som två procent av de smittade lär mänskligheten klara det. Barn tycks nästan inte drabbas, de flesta som dör är multisjuka åldringar och flera länder räknar med att testa vacciner på människor redan under våren. Men visst hade det känts mer kontrollerat att bo i ett land där makthavarna tar smittan på allvar och avsätter resurser på vården.

Här trummas budskapet om god beredskap ut precis som vanligt, men till skillnad från när Polen och andra länder räddade oss från skogsbränder i somras kommer de ha fullt upp hemmavid om skiten träffar fläkten den här gången. Myten om vård i världsklass borde ingen längre köpa, men inte ska väl världens ekonomier gå under av det här?

Själv kröp jag till korset och köpte lite Investor i fredags. Fast det kanske är den nya säljsignalen – ”När till och med det där bittra jävla skäggmiffot köper, då är det dags att bli konträr”? Dags för ännu en Coronavecka i ”nödens år”, nu åker vi!

Kollektivtrafiken höjs, höjs och höjs

Säga vad man vill om Riksbankens inflationsmål, men diverse samhällsfunktioner gör verkligen vad de kan för att få hjulen att snurra. I år har portot höjts med 22 procent. Det kan tyckas extremt, men tittar man på portots utveckling har liknande höjningar gjorts tidigare.

Ett annat exempel jag sett var kollektivtrafik som den senaste tioårsperioden, medan KPI stigit 12 procent, har dragit iväg inte mindre än 43 procent. En forskare i artikeln säger:

”För att undvika fler prishöjningar skulle regionerna, som driver nästan all kollektivtrafik, kunna skjuta till mer skattepengar.”

Jag gissar att han fått sin lön av skattemedel hela livet. Vi andra inser att räkningen för de ökande kostnaderna hamnar på oss oavsett om vi betalar när vi reser eller när vi jobbar, även om det såklart är mest rättvist att ta betalt av resenären vid resetillfället.

En intressantare fråga är hur det kommer sig att kollektivtrafik blivit så mycket dyrare (och enligt en intervjuad trafikdirektör ska fortsätta uppåt). Höjda drivmedelspriset är inte svaret eftersom biljetterna stigit mycket mer. Istället skyller man på ökat antal avgångar. Kanske läge att dra ner på antalet då? På landsbygden har man nog minskat antalet avgångar, men skulle priserna här i Stockholm sjunka av att inte längre erbjuda pendeltåg var femtonde minut och tunnelbana var sjätte, utan istället 30 respektive 12 minuter hade jag gärna planerat mina resor bättre.

Men jag tvivlar på att det är där skon klämmer. Har vi råd med menskonst på perrongerna har vi nog råd att transportera resenärerna därifrån också. Kanske borde landstingspolitikerna prioritera bort sina egna jobb. Ännu ett politiskt beslut som inte kommer att tas.

Ny teknik = sämre resultat

Det lär inte komma som någon överraskning för trogna läsare att jag förhåller mig en aning skeptisk till ny teknik. Eller – jag är en jävla bakåtsträvare, helt enkelt, och nu har jag återigen fått vatten på min analoga kvarn:

”Flera studier visar att människor ofta överskattar sin förmåga när de läser på skärmar – människor tenderar helt enkelt att tro att de förstår mer än vad de gör.”

En ny spansk forskarstudie gör gällande att elever presterar sämre när de läser på skärm än vid gamla hederliga pappersstudier. Jag har inte svårt att tro på det. Jag läser själv böcker både i traditionell bokform, ljudböcker och som e-bok på skärm. Jag märker att texten blir lättare att bearbeta på papper så får jag välja blir det riktiga böcker, men det är ju inte alltid man får det.

Mitt läsande handlar mest om personlig utveckling och i bästa fall min egen försörjning, men när barn studerar ska det förhoppningsvis rädda hela världsekonomin, eller åtminstone landets. Därför känns det bakvänt att svenska skolor allt mer slutar med böcker och istället invaderas av läsplattor, eller ”digitala hjälpmedel” som de kallas.

Jag har inga barn i skolan, men följer en del lärare på Twitter och jag tror aldrig att jag sett någon av dem hylla denna digitala utveckling i skolan. Tvärtom är de spyless på politiker och skolledare som tror att de ”ligger i framkant” genom att pressa in ny teknik i skolorna.

Kanske sparar det några kronor nu (troligen inte det heller), men om det resulterar i sämre undervisning och färre kunskaper är det banne mig ingen vinst, det kan ett barn räkna ut. Åtminstone om barnet får använda papper och penna.

Icke-journalistik om ett icke-problem

Jag kan inte tiga när jag ser kvällspressens idiotiska exempel på vad de kallar fattigdom. Tack till ”M” som gav mig uppslaget om Eivor, 84, som enligt Kvällsposten samlar pant ”för att ha råd att köpa mat”.

Det lustiga här är att Eivor inte själv verkar förstå att det är synd om henne, och det gör inte jag heller. Min mamma som var jämgammal med Eivor hade vid sin död i höstas 8893 kr i nettopension att jämföra med Eivors 12752 kr som jag tycker är en okej pension.

Inte heller finns det mycket att säga om Eivors utgifter. Hon verkar bo i hyresrätt och betalar 6356 kr. Matkontot är ungefär som mitt om man inte räknar in att hon unnar sig ”ett glas vin då och då” till den för mig svindlande summan av 507 kr/månad (verkar mer som ”både nu och då”). Fotvård, frissan och hudkräm är andra utgifter vi inte delar, liksom kostnaden för talgbollar på hennes nöjeskonto (!), men precis som jag går hon mycket och håller nere sina transportkostnader på det sättet.

När exempelmånaden är slut har hon ett överskott på 4014 kr, som visserligen hade stannat på 3698 kr om hon inte hade samlat burkar, men hur stora ord journalisten än tar till för att beskriva Eivors armod förstår jag inte grejen. Hon verkar vara en pigg tant som varje morgon går 3 km stavgång och samlar burkar för att hålla sig pigg och för att hon tycker att det är kul. I övrigt håller hon igång med dans och bridge.

Det enda märkliga är att hon tycks genuint förvånad över att inte ha fått bostadsbidrag. Själv trodde jag att bostadsbidrag var för människor med knapp ekonomi. Skit i det, Eivor! Fortsätt att fokusera på ditt aktiva liv med vänner och friskluft. Och om Kvällsposten ringer för att göra en uppföljningsartikel – lägg på luren och låt dem förnedra sig på annat håll.

Lösning: Mer av samma

Trots att svenskar skaffar gigantiska tv-apparater och hemmabiosystem slutar de inte att gå på bio, men när de går på bio väljer mer än nio av tio bort svensk film.

Jag är ännu mindre intresserad av svensk filmindustri än av film i stort. Jag har inte gått på bio på tio år och åtminstone de fem senaste biobesöken var kostnadsfria. Senaste gången jag själv köpte en biobiljett kan ha varit på 1900-talet och jag kan inte heller minnas när jag såg en svensk film på tv eller i en dator.

Jag besitter således varken specialkunskaper eller är en del av lösningen, men det brukar inte hindra andra så jag kan ju tycka till ändå. Eller låt oss istället börja med att lyssna på en som borde veta vad han pratar om, Stellan Skarsgård.

Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.

Och att plöja in mer pengar i branschen har man försökt, försökt och försökt igen. Ofta ihop med taktiken att styra innehållet. Man har riktat stöd bl a till minoriteter och kvinnliga regissörer, alltihop givetvis genuscertifierat. Trots det sviker publiken. Inte ens kulturministern pallar att se svensk film.

Här kommer ett vilt förslag. Om det inte funkar att detaljstyra vem som ska göra svensk film, vad den ska handla om och använda filmkulturen till att i nordkoreansk anda uppfostra publiken kanske man skulle göra tvärtom! Vad skulle hända om de som brinner för film får göra filmer i ämnen de brinner för?

Det får vi kanske aldrig veta. Istället kommer kulturjournalister och kulturpolitiker klia sitt dreadlockstyngda hår över hur det kommer sig att publiken inte vill se Rolf Lassgård som transa, en dokumentär om en kommunistisk ex-musiker som de flesta inte ens kände till när han höll på eller någon självbiografisk smörja av Anna Odell som handlar om hur svårt det är att vara filmskapare överöst med bidrag, stipendier och kulturpriser för filmer ingen vill se.

Tänk om vi skulle göra så med våra privatekonomier, exempelvis:

- Det här funkar inte – bäst att göra mer av samma.
- Det finns ingen marknad för det arbete jag producerar – bäst att smalna av utbudet.
- Budgeten går inte ihop – bäst att ta av hushållskassan och buffertkontot tills det är tomt där med.