onsdag 26 februari 2020

Lösning: Mer av samma

Trots att svenskar skaffar gigantiska tv-apparater och hemmabiosystem slutar de inte att gå på bio, men när de går på bio väljer mer än nio av tio bort svensk film.

Jag är ännu mindre intresserad av svensk filmindustri än av film i stort. Jag har inte gått på bio på tio år och åtminstone de fem senaste biobesöken var kostnadsfria. Senaste gången jag själv köpte en biobiljett kan ha varit på 1900-talet och jag kan inte heller minnas när jag såg en svensk film på tv eller i en dator.


Jag besitter således varken specialkunskaper eller är en del av lösningen, men det brukar inte hindra andra så jag kan ju tycka till ändå. Eller låt oss istället börja med att lyssna på en som borde veta vad han pratar om, Stellan Skarsgård.

Hans förslag är alltså mer skattepengar samt kommunägda biografer. Det sista har vi visserligen inte testat, men min egen – högst subjektiva – åsikt är att om man ska gå på en liten biograf vars bioduk nästan inte är större än projektordukar för hemmabruk försvinner även den sista anledningen att gå på bio.


Och att plöja in mer pengar i branschen har man försökt, försökt och försökt igen. Ofta ihop med taktiken att styra innehållet. Man har riktat stöd bl a till minoriteter och kvinnliga regissörer, alltihop givetvis genuscertifierat. Trots det sviker publiken. Inte ens kulturministern pallar att se svensk film.

Här kommer ett vilt förslag. Om det inte funkar att detaljstyra vem som ska göra svensk film, vad den ska handla om och använda filmkulturen till att i nordkoreansk anda uppfostra publiken kanske man skulle göra tvärtom! Vad skulle hända om de som brinner för film får göra filmer i ämnen de brinner för?

Det får vi kanske aldrig veta. Istället kommer kulturjournalister och kulturpolitiker klia sitt dreadlockstyngda hår över hur det kommer sig att publiken inte vill se Rolf Lassgård som transa, en dokumentär om en kommunistisk ex-musiker som de flesta inte ens kände till när han höll på eller någon självbiografisk smörja av Anna Odell som handlar om hur svårt det är att vara filmskapare överöst med bidrag, stipendier och kulturpriser för filmer ingen vill se.


Tänk om vi skulle göra så med våra privatekonomier, exempelvis:
- Det här funkar inte – bäst att göra mer av samma.
- Det finns ingen marknad för det arbete jag producerar – bäst att smalna av utbudet.
- Budgeten går inte ihop – bäst att ta av hushållskassan och buffertkontot tills det är tomt där med.

22 kommentarer:

  1. I julas visade SVT en dokumentär om tillblivelsen av Sunefilmerna. Jag säger det igen: I julas. Visades. En Dokumentär. Om. Sunefilmerna. Jag är fortfarande inte helt säker på att det inte var svår ironi.

    Jag håller med dig i allt. Med abret att jag gillade Odells Återträffen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du gillar Återträffen? Vad är du för slags människa egentligen?!

      Radera
    2. 1/2 kvinnor gillar smörjan, fifty shades of grey. De måste ha en lösskruv.

      Radera
    3. Den har jag inte sett en sekund av (eller läst en mening i), så det kan jag inte totalsåga med samma frenesi.

      Radera
    4. Boken är mycket dålig! De är erotik för kvinnor.

      Radera
    5. Jo, så mycket har jag snappat att jag inte är målgruppen.

      Radera
  2. Haha, kul jämförelse med privatekonomin. Jag slösar bort pengarna på abonnemang jag aldrig utnyttjar, få se om jag kan skaffa ytterligare några så kommer jag nog utnyttja dem bättre :)

    Ett annat spår är att svensk film trots allt har lite uppförsbacke. Multiglobala företag såsom Netflix, Apple TV, Prime, HBO med flera har finansiella muskler att producera riktig kvalitet.

    Statligt finansierad film blir då mer som teater och knappast konkurrenskraftig, visst kan det vara en fördel att det är svenska teman som görs, men det räcker inte. Räcker att gå till sig själv, ser du helst en dock-teater eller en film där man få känslan av att man befinner sig i verkligheten?

    Så ja, stoppa all skattefinansiering av detta och låt folk som brinner för detta övertyga investerare om att det skall bli film av de bästa idéerna så löser sig detta naturligt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sista stycket tycker jag är utmärkt.

      Radera
    2. Fast den uppförsbacken borde ALL film ha, inte bara svensk. Ändå går folk på bio, de vill bara inte se den svenska film som produceras.

      Jag tycker att det är svårt. Å ena sidan vill jag också hålla med om sista stycket, men frågan är om det blir någon film helt utan draghjälp.

      Radera
    3. Sista stycket tycker jag är utmärkt.
      Svensk filmindustri är ett särintresse som förre statsministern borde sagt

      Radera
    4. Åtminstone måste NÅGOT göras när svensk film tycks halka efter mer ju mer pengar man plöjer in i den.

      Radera
  3. Det är trots allt lite granna uppfriskande att Sveriges media ändå tycks dö sotdöden, trots alla försök att hålla dem under armarna med statligt bidrag. Det var väl Expressen som sist sa upp folk? Dessförinnan gick gamla VA i döden, efter ett försök att göra om den till feministiskt propagandaorgan istället för ekonomi och börs. Skit ska skit ha så att säga.
    Mvh investera-pengar.blogspot.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lite uppfriskande, det medges :-).

      Radera
  4. På något vis behövs ekonomiskt stöd. Att bara producera kultur och media på strikta marknadsekonomiska grunder blir väldigt torftigt och likriktat.

    Hur man ska utforma ett stöd kan och ska diskuteras och det kommer alltid att finnas skilda åsikter. Men den debatten är i sig ett tecken på ett levande och dynamiskt samhälle. /nils

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller motvilligt med dig samtidigt som jag konstaterar att svensk film redan är torftig och likriktad. Nästan all film som produceras har en politisk agenda och en uppfostrande ton.

      Radera
    2. Ja, svensk film imponerar inte direkt. Men det finns undantag som Ruben Östlunds t.ex.

      Men det handlar inte bara om pengar. Det finns mycket högkvalitativ fransk, spansk och annan (ofta utländsk) film som är gjord på mycket låg budget. Honeyland från Nordmakadonien är ett exempel. Men sådana filmer drar ingen publik tyvärr.

      Svenska biobesökare vill vara lättroade och se stora produktioner som alla andra också ser. /nils

      Radera
    3. Jag har alltid förstått Östlunds storhet. Sett Gitarrmongot som jag tyckte var usel. Sedan fick han så vansinnigt mycket beröm för Turist att jag såg den med och den var om möjligt ännu sämre. Det hände ju liksom ingenting.

      Något måste han ju ha eftersom han lovprisas överallt och hela tiden. Jag ser det bara inte.

      Radera
    4. ALDRIG skulle det ha stått där i början. Nu blev det bra obegripligt :-(.

      Radera
  5. Varför då? Varför menar du att just det lite finare kulturfolket ska stå lite över allt annat och ha garanterad försörjning?
    Nej, det finns absolut ingenting alls som talar för den saken.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu vet jag inte vems kommentar du svarar på. För inte kan det väl vara själva inlägget, för det har jag aldrig menat.

      Radera
  6. Apropå svensk film, Bergmans storhet förstår jag inte. Kanske för att jag inte har förstånd som jag inte förstår, men det mesta är ju skittråkigt.
    "Tacka vet jag Thor Modeén i Pensionat Paradiset när han sjunger - "Jag är en äkta mexikanare och är van att göra som jag vill. Jag är en äkta mexikanare och jag gillar kvinnor och handgemäng."Finns på Youtube. Inte helt rumren idag men roligare. Och absolut inte fostrande.EM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sjunde inseglet tycker jag är en helt okej film. I övrigt förstår inte jag heller Bergman. Att streta mig igenom Fanny & Alexander är ett traumatiskt barndomsminne än idag.

      Mer tveksam till Thor Modéen. Klart att några av hans och Åke Söderbloms filmer måste ha varit bra, men så gjorde de ju också åttatusen stycken.

      Radera