Bulletin, en dåligt utförd dålig idé

Jag har inte nämnt tidningen Bulletin med ett ord på bloggen sedan starten två dagar innan julafton. Jag hade inga stora förhoppningar om den och ett tidigt besök på sajten gav inte mersmak. Tvärtom, jag tyckte att sidan var ful, rörig och ungefär så ointressant som jag hade räknat med. Men jag tänkte, som med alla svenska ”medströmsmedier”, från Expressen till Flamman, att jag säkert skulle återkomma till Bulletin när någon i mitt flöde länkar något intressant.

Men det hände aldrig. Idag gick jag in där för andra gången och det var lika fult och rörigt nu. Fast lite mer intressant har det ju blivit i och med att ägarna och journalisterna haft öppet krig – i andra medier.

Kraschen gick snabbare och värre än vad jag hade trott, men jag är inte förvånad. Här har ett gäng som inte tidigare drivit en tidning köpt över ett gäng profilerade skribenter som Ivar Arpi, Per Gudmundson och Alice Teodorescu. Det är bara det att nästan alla Bulletins journalister är ledarskribenter. Det är lite som att starta ett fotbollslag och bara köpa in högeryttrar eller att starta band med enbart trummisar.

Förmodligen är det denna snedfördelning som gör att Bulletin inte levererat ett enda scoop under de här knappa tre månaderna. Tvärtom har de vid ett tjugotal tillfällen beslagits med plagiat. Ja, vill man framstå som unika kan man inte ”göra en Pascalidou” och definitivt inte tjugo.

Men det märkligaste med den här soppan är ändå att allt görs offentligt. Chefredaktör Arpi talar ut i Journalisten, journalistfackets tidning, där han klagar på människorna som betalar hans lön. Ägarrepresentant Sanandaji kontrar med att kalla sin chefredaktör för lögnare och sin (!) tidning för ”trist sojabaserad lättmjölk”.

Vad hade de trott, att de skulle kunna ställa in skorna och göra Sveriges bästa och mest lästa tidning? Kanske har de blivit så söndercurlade på sina stortidningsredaktioner att de trodde på det själva. Arpi är en erfaren ledarskribent, Teodorescu en erfaren samhällsdebattör och Sanandaji en erfaren forskare, men ingen av dem är entreprenör eller tidningsmakare. Chang Frick gjorde fler avslöjanden i veckan på den tiden Nyheter Idag bestod bara av honom som åkte runt i en skrotbil på nätterna och letade scoop än vad Bulletin gjort på ett kvartal.

Kvartal ja! Äh, nu har jag gnällt nog för idag.

Ofrivilligt sparande

Ordval säger ofta en del om vad man egentligen tycker. I ett reportage på Sveriges Radios Ekonomiekot om konsumtionsvanor i pandemitider pratar man om ”ofrivilligt sparande”, att man är ”förhindrad att konsumera” och diskuterar om vi efter en öppning av samhället kommer att ”ta igen förlorad konsumtion”.

Jag brukar inte lyssna på Ekonomiekot, så jag vet inte hur det brukar låta, men det här reportaget hade rena begravningsstämningen, inte bara för att vi som nation bränner för lite pengar nu utan också skräckscenariot att vi kommer att fortsätta med våra nyvunna vanor. Hela tiden med formuleringar som visar att sparande generellt är något dåligt.

SEB:s privatekonom lämnar dock ”lugnande” besked. Han tror på en ketchupeffekt, att vi så snart det går inte bara kommer konsumera som tidigare utan också se till att handla lite extra för de pengar som under 2020 sparats ”ofrivilligt”.

Jag tror att han har rätt, men till skillnad från Sveriges Radio beklagar jag det. Här har många fått ett gyllene tillfälle att lära sig att uppskatta billiga nöjen och märka att det blir pengar kvar i plånboken om man inte konsumerar närmast tvångsmässigt. Uttrycket ”förlorad konsumtion” visar hur galet vårt samhälle blivit.

Om Sveriges och andra länders makthavare inte längre hittar tillräckligt trovärdiga skäl för att tvinga restauranger, butiker och nöjesetablissemang att hålla stängt kommer med all säkerhet de som tidigare saknade marginaler i sin ekonomi återigen maxa sina krediter och vara helt i händerna på yttre omständigheter. Slutet gott, allting gott. Eller i alla fall så gott som helt vansinnigt.

Den som är fri från drömmar kastar första stenen

Både Aftonbladet och Expressen har nyligen skrivit om Amelie Wahlund, 19-årig daytrader. Jag länkar inte till någon av artiklarna eftersom de är låsta, så jag har inte läst dem i sin helhet. Det vi icke-prenumeranter får veta är att Amelie:

• Vill bli miljonär vid 25 och ekonomiskt oberoende vid 50.
• Går i skolan och har inte flyttat hemifrån.
• Tjänar uppemot 40000 kr/månad.

Jag vet alltså inte ett skit om hur genomtänkta hennes strategier är, om hon själv kallar sig daytrader och/eller står för siffrorna ovan. "Uppemot 40000" kan ju också betyda minus en kvarts miljon, i journalisters val mellan klick och korrekt faktaredovisning brukar det förstnämnda vinna.

Men som vanligt slås jag av alla hånfulla kommentarer på Twitter, från andra som troligen inte heller läst artiklarna. Amelies existens är tydligen beviset på att börsen är på väg att krascha. Hur då? Ingen vet vart börsen ska, men den påverkas knappast av att en 19-åring har planer för hur hon vill leva sitt liv.

Minns de inte sina egna liv i den åldern? Jag minns. Jag hade precis gått ut gymnasiet och visste inte vad jag ville göra om ett år, än mindre om 30. Jag hade en vag plan om att bli musiker. Mina förutsättningar var aningen bättre än för Morgan Johansson att bli basketproffs, men inte mycket.

Oavsett om det här bottnar i att en ung tjej vill maxa följarskaran på Instagram eller om kvällstidningarna vill locka pluskunder blir ingens liv bättre av missunnsamhet. Kanske tvärtom.

Kostsam myndighetsaktivism

Sverige slår sig ofta för bröstet om att vara en exemplarisk rättsstat. Här får alla sin sak prövad och döms rättvist, till skillnad från ”de där andra länderna” där ingen går säker.

Men är det så enkelt? Är bara myndighetspersoner tillräckligt engagerade verkar det inte så noga med rättssäkerheten. Ett sånt exempel är jakt och varg. Jag fick ett mejltips från Anna som tyckte att det var anmärkningsvärt att länsstyrelsen uppmanar privatpersoner att anmäla misstänkta jaktbrott anonymt.

Misstänkta brott trodde jag skulle anmälas till polisen, inte till länsstyrelsen. Och även om man kan anmäla anonymt också till polisen tror jag inte att de producerar reklamfilmer där man uttryckligen ber allmänheten att anmäla i postbrev utan avsändare för att det inte ska gå att veta vem som skickat det.

Ett aktuellt exempel på överreaktion inom jaktområdet är Karl Hedin som misstänks ha skjutit en varg, men istället för att ringa Hedin och be honom komma in på förhör åkte nationella insatsstyrkan(!) hem till den 69-årige direktören och körde honom från Bergslagen till Stockholm där man slängde honom i en fyllecell.

Att det blev en fyllecell var inte för att han var full utan för att det inte fanns någon annan cell ledig. Det speciella med fylleceller är att de bara innehåller en plastinslagen madrass, saknar toalett och strömbrytare för lampan, och att de intagna väcks en gång i timmen hela natten så att de inte ska kvävas i sina egna spyor.

Att just den här klienten inte var full gjorde ingen skillnad. Så man väckte den snart 70-årige miljardären varje timme dygnet runt innan man efter fem dagar häktade honom ”på sagolika skäl” (advokatens syrliga formulering) och flyttade honom till en vanlig häktningscell där han fick sitta ytterligare nästan en månad. Är det någon som tror att tillvägagångssättet hade annan avsikt än att bryta ner honom?

Att jag tjatar om Karl Hedins ålder och status i samhället är inte för att jag tycker att människor ska behandlas olika utan för att tydliggöra hur orimligt allt är. En hemlös knarkare misstänkt för brott kan man vara rädd ska fly, återfalla i kriminalitet och vara svår att hitta igen, men en företagsledare med ett tjugotal styrelseuppdrag och en miljardkoncern med tusen anställda kommer troligen inte gå i landsflykt för att slippa böter.

I det läget hade man spanat på Hedin i 2,5 år, avlyssnat hans telefon samt förfalskat utskrifterna från samtalen genom att skriva ”ohörbart” på sånt som hördes hur tydligt som helst, men inte passade in i historien man ville förmedla. Man har inga kvarlevor efter någon varg som skulle ha skjutits och huvudvittnet har för länge sedan tagit tillbaka sina uppgifter. Ändå har man precis genomfört en rättegång för att försöka bevisa att en äldre, etablerad företagsledare skulle ha skjutit en varg. När domen kommit blir det troligen en anmälan mot åklagaren för så kallat obefogat åtal.

Detta hysteriska intresse för jägare i Sverige handlar knappast om att det skulle vara särskilt viktigt att stävja illegal jakt, som möjligen var ett större problem på Åsa-Nisses tid. Jag kan inte dra någon annan slutsats än att det handlar om enskilda myndighetspersoners egna intresse.

Denna ”hobby”, personliga vendettor, kostar samhället enorma pengar som hade kunnat täcka riktiga undersökningar, brott och behov, och är bara ytterligare ett i raden av skäl till att återinföra tjänstemannaansvaret.

Nästan som riktig mat

SVT skriver om en ”vegetarisk boom” i mataffärerna. I reportaget framgår dock att det handlar om totalt ett par procent, vilket inte låter lika imponerande som att färsk, vegetarisk mat ökat med 40 procent.

Men okej, vi kan utgå ifrån att fler äter mer vegetariskt. Jag har inget emot det, jag är själv vegetarian sedan 30 år tillbaka. Men vad är det för skit folk äter? Lotta Lundgren säger:

”Det är framförallt en urban, medveten, ung medelklass som köper mycket hel- och halvfabrikat, som löser vardagen med den typen av produkter.”

Jag undrar mest på vilket sätt de skulle vara medvetna. Knappast hälsomedvetna och knappast ekonomiskt. Min gissning är att det är lata människor som aldrig brytt sig om att lära sig laga mat, men deras självbild förbjuder dem att frossa i Billys pizza och Gorbys piroger. Att värma upp processad färdigmat som påstås vara bra för klimatet klarar de och till tofurkyn ovan dricker de brölk.

Och den där vardagen som behöver lösas skulle alltså må bättre med fabrikstillverkad ”fejkon” och sojabiff? Att lägga en kvart om dagen på att laga mat från grunden finns det inte tid till, men Melodifestivalen och Agenda hinner de med. Det är möjligt att den ”urbana medelklassen” lyckas lura i sig själva att den prioriteringen är vettig, men mig lurar de inte.

Tala ur skägget

Jag tycker att det är orättvist att vi skäggbärare tvingas klä skott för den fula ovanan att tiga utan att samtycka för jag tror inte att vi är sämre än de skägglösa. Snarare bättre, för jag gissar att män (grovt generaliserat!) är aningens bättre än kvinnor på att stå upp för sig själva.

Ragnar Svedje i Rid i natt, han stod upp.

Men det är svårt, och de flesta av oss kan bli bättre. När min första chef öste en massa nya arbetsuppgifter över mig, men också över andra, sa jag ifrån att ”nu får du lugna dig”. Jag var ny på jobbet och kände att jag inte skulle klara att ta mer på mitt bord. Det som då hände var att när chefen försvunnit kom kollega efter kollega fram och sa att det var bra att jag satte ner foten. Kul med medhåll, men hade varit ännu trevligare om de själva hjälpt till.

För det är ju så, om vi inte står upp för oss själva kan vi knappast förvänta oss att andra ska göra det. Det gäller för såväl löneförhandlingar och andra jobbkonflikter som för ekonomi i stort. Och även om det kan verka tufft att göra det som ung provanställd tror jag inte att det blir lättare med tiden om man börjar med att fega ur. Tvärtom!

Därmed inte sagt att man ska vara en avig jävel som letar strider för att bråka sig till högre lön och andra fördelar, bara att man ska kräva sin rätt.

Framtidsfullmakt dålig framtidslösning

Tydligen funkar det där med framtidsfullmakt inget vidare. Bankerna vill ha sina egna mallar och rutiner. I Sveriges Radios exempel berättar en kvinna om att hennes mammas bank t ex inte lät henne betala räkningar digitalt. Hon var istället tvungen att ta sig till bankens kontor (med de knappa öppettider de har) och betala räkningar över disk. Vidare kunde banken inte tala om för kundens dotter vilka konton och värdepapper som fanns, det fick hon ta reda på själv.

Mitt tips: Fråga inte. Litar man på någon så pass att man är villig att ge personen en framtidsfullmakt borde man väl också kunna lämna ifrån sig inloggningsuppgifter för en internetbank. Har man det får man ju möjlighet att betala räkningar, flytta pengar osv. Då kan bankerna ha sina regler bäst de vill, de kan omöjligt veta vem som loggat in på kontot.

Min pappa dog 2005. Han hade ingen internetbank. För att ens kunna upprätta en bouppteckning behövde vi veta saldot på hans konton. Det vägrade banken trots att mamma hade fullmakt för hans ekonomi. För hon hade ju inte fullmakt för dödsboet. Jag blev ”Den besvärlige kunden” och då löste det sig till slut.

”Heeeeeeere´s Johnny!”

När min mamma blev sjuk kunde jag logga in på hennes internetbanker, flytta pengar, investera, betala räkningar och ta ut kontanter. Nu säger jag inte att jag gjorde detta för det vore ju inte tillåtet, men möjligheten fanns. Jag säger inte heller att jag någon timme efter att ha hittat henne död gjorde skärmdumpar på alla hennes konton till bouppteckningen, men rent hypotetiskt kan det ha gått till så.

Rent praktiskt, prata inte med banken om vad som händer ifall ni blir sjuka, prata med era anhöriga. Se till att de har tillgång till era konton och bank-ID, att de vid behov kan stoppa autogiron, vet vilka tillgångar ni har och hur de ska få tag i alla uppgifter. Det är ju inte värre än att ni avsätter en halvtimme åt detta, skriver ett utförligt papper och berättar för nära och kära hur de ska få tillgång till det om det behövs. Att vara beroende av banktjänstemän och byråkrater är aldrig kul och blir inte roligare när någon i familjen ligger för döden.