Det kan diskuteras hur långt kundens
respektive bankens ansvar sträcker sig vid bankbedrägerier.
Åtminstone förr fanns något som hette oaktsamhet, när kunden
lämnat sitt kort utan uppsikt i offentliga miljöer eller skrev pin-koden direkt på
kortet. Samtidigt vill ju banken att det ska kännas säkert att
använda deras kort och konton, därför kan de ta en och annan smäll
på ”blåskontot”. Men det finns väl gränser?
Här är ett exempel som i mitt tycke borde ligga helt och hållet på kunden. En
bedragare kontaktade en tant och utgav sig för att vara artisten
Kalle Moreaus. Han berättade för kvinnan att han skulle flytta
pengar till Sverige och ”behövde pengar till värdetransporten”.
Tanten hjälpte till. En gång. Två
gånger. Sedan ringde Nordea upp kunden för att dubbelkolla att allt
var i sin ordning, vilket kunden sa att det var. Men det var det inte, hon var i färd med att tömma sina konton för att
hjälpa ”Kalle Moraeus” som hon alltså inte kände. Totalt hann
det bli över en miljon kronor! Man kan ju tänka sig att om Kalle Moraeus
verkligen satt kärvt till hade han ringt en familjemedlem, en
släkting, Orsa Spelmän, SVT eller någon annan som han har bättre
kontakt med än en tant i Umeå som han aldrig träffat.
Nu kanske ni tycker att jag är
fördomsfull, men jag utesluter i alla fall inte tanken att kvinnan
har någon slags demensproblematik. Jag är lika övertygad om att
kvinnans anhöriga, som nu kräver att banken ska ersätta tanten,
varit medvetna om att hon inte är helt hundra uppe i planeten.
Jag fattar att det är skitjobbigt att
säga till sin fru, mamma eller syster att ”nu har du inte riktigt
koll på vad du gör, så det vore nog bäst om vi tar din bankdosa
och bankkort och så hjälper vi dig med att betala räkningar och
sånt”. Det är en situation ingen av oss vill hamna i. Men vad är
alternativet, att bankens aktieägare och i förlängningen de andra
kunderna betalar för att tantens anhöriga ska slippa ta det jobbiga
snacket?
Hittills vägrar Nordea och den här
gången hoppas jag verkligen att de trotsar eventuella mediedrev och
står på sig. Om det är bankens ansvar att en kund loggar in,
överför pengar och sedan bekräftar i telefon till banken att allt
är okej, då är allt personligt ansvar borta, i alla lägen.
Avslutningsvis: ”SVT har sökt Kalle
Moraeus som inte vill kommentera händelsen.” Hur i all världen
tänkte reportern här? Vad hade hon väntat sig att få för
kommentar? ”Ja, det var ju tråkigt, men jag lovar att det inte var
jag som ringde tanten och att jag inte fått så mycket utländska
royalties för mina gånglåtar från Dalarna att jag behövt frakta
stålar med värdetransport.” Eller att han skulle plocka upp notan
för att få reklam för sin nästa skiva? Jag är nästan – men
bara nästan – så nyfiken att jag mejlar skjutjärnsjournalisten
Hilda Thörn och ställer frågan.