Alla får pengar!

Man kan nästan tro att det är valår så mycket som politiker lovar just nu. Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och i Nooshi Dadgostars förstamajtal lovade Vänsterpartiet att kämpa för en ”lovpeng”. Alla barn på 6-16 år ska få 5000 kr per år för att täcka upp för de ökade kostnaderna under loven.

Förslaget ska enligt uppgift gå lös på 6,8 miljarder per år. Hur mycket pengar det egentligen är, 6 800 000 000 kr, kan antagligen ingen av oss egentligen överblicka, men det är åtminstone 6,8 miljarder mer än Dadgostar just nu har finansiering för. Hur det ska lösas ska hon återkomma med i höst, men det var väl viktigt att få ut idén nu så att barnfamiljer kan börja sakna pengarna redan i sommar.

”Ciggen är inte gratis!”

En bankskatt nämndes, liksom en bot eller avgift för livsmedelsjättar som tar ut överpris på mat. Det sistnämnda låter ju som något av en bedömningssport. Vad är ett överpris och var går gränsen? Ska denna avgift bli av anar jag en ny myndighet för att administrera spektaklet, och sådana brukar inte heller vara gratis, men kanske är det i det fallet viktigare att bråka med livsmedelshandlarna än att hjälpa barnen.

Själv undrar jag vad de där ökade kostnaderna består av. Lunch måndag-fredag? Förmodligen inte. Troligare semesterresor barnfamiljerna idag inte har råd med. Överkonsumtion, skulle man kalla det om man vill vara elak. Det ligger ju inte alls för mig, men det är en himla massa saker barnfamiljer idag ser som självklara och som inte var det i min barndom. För att vi inte hade råd, och det har vi kanske inte nu heller.

OBS! Varning för lösryckt citat!

Jag förstår att politiker gärna vill lova allt åt alla, men kanske vore det rimligare att förklara att livet varken är gratis eller utan ekonomiska utmaningar. Men, det är klart... Det vinner inga röster.

”Mat är dyrt i Norge”

Jag har sett flera svenska Youtubers snacka om höga norska matpriser. Mustiga Mauri i Uppdrag Mat avslutade sin video med en egen sång om hur dåligt det är i Norge och nu senast var det Matkomas tur.

Alla har samma upplägg. De åker till Oslo och sätter sig på en dyr uteservering på Karl Johan där de konstaterar att där var det dyrt att beställa en öl. I Matkomas fall efter att först ha berättat att det är svårt att hitta en parkering mitt i huvudstadens centrum.

De har såklart inte fel, men det blir inte helt rättvist att jämföra en hipp innerstadskrog i Oslo med en pizzeria i ett industriområde i utkanten av Karlstad. Runt Stureplan i Stockholm kostar inte heller en öl 29 spänn, inte sedan Crazy Horse la ner efter att Rugby-Anna i SSU slog ner dörrvakten. Kvarterskrogen vid min sista svenska adress var Edsbacka Krog med två stjärnor i Michelinguiden, men jag inbillade mig inte att priserna där var typiska för svenska restauranger.

Det är dyrt med mat i Norge, restauranger i synnerhet, men man kan inte jämföra päron med Apple-datorer. Och hur ofta går folk egentligen ut på restaurang och äter middag som de sköljer ner med tre stora stark eller en flaska vin? Innan jag flyttade till Norge försökte jag såklart bilda mig en uppfattning om matpriserna här och jag vet inte hur många partysvenskar jag läste om som ondgjorde sig över hur dyrt det var med pizza och öl på krogen. Jag dricker inte öl, bakar min egen pizza och det finns ingredienser i den jag aldrig skulle köpa i Sverige för att det blir för dyrt.

Jag är ledsen om jag sabbade någon Youtubers (eller någon annans) världsbild nu, men med hjälp av lite import av sånt man kan lagra länge har jag antagligen fortfarande Nordens lägsta matbudget.

Otippat återbruk

När jag köpte mitt hus ingick ett par högtalarlådor till tolvtumsbasar, men utan själva högtalarna och jag har inga tolvtummare. Jag är överhuvudtaget helt ointresserad av sånt, men har fattat att själva lådorna kan vara värda en del för jag har sett att de säljs begagnade.

Så de fick åka med på några bakluckeloppisar där jag sålde annat, men lådorna var tydligen helt iskalla på marknaden. Varför vet jag inte och det kvittar. Tänkte att jag får elda upp dem, men så slog det mig att mina två katter gillar lådor (det verkar för övrigt gälla alla katter i hela världen). Dessutom är filten på utsidan av lådorna klösvänlig. Den påminner faktiskt en del om materialet på klösbrädor. Så jag la in filtar i lådorna, ställde dem i huset och väntade. Succé!

Kan man inte återanvända saker till vad de är till för kan man använda dem till något annat. Min biodling är full av exempel.

Här ser ni bikupor, men tittar ni noga ser ni också syltburkar och lastpallar. Nu med nytt liv, pallarna för att få upp kuporna från marken, och burkarna som vattenbehållare. Dessförinnan ansågs de värdelösa så jag har inte betalat en krona för dem. Pallarna tiggde jag till mig från företag som annars hade behövt lägga arbetstid och möjligen också betala för att bli av med dem. Burkarna fick jag av grannar som annars skulle ha slängt dem. Längst till vänster på bilden ser ni en gammal serveringsvagn jag använder som avlastningsbord när jag inspekterar kupor.

Ett annat bord ärvde jag av min mamma. Hon använde det när hon åt middag framför tv:n. Från början var det förresten en gammal tv-bänk på hjul, så det bordet var redan innan på sitt andra liv. Jag visste inte vad jag skulle ha det till, men tyckte att storleken såg ut att matcha lådorna till bikuporna. Och det gjorde den – som en handske!

Lägg märke till att tre av sidorna har en millimeterhög kant medan den fjärde inte har det så att lådorna hålls på plats, men ändå går lätt att ställa dit och lyfta av. Helt perfekt! Detta bord skulle kunna massproduceras och säljas som arbetsbord av biredskapsföretag, det är som att universum ville att jag skulle bli biodlare. Och återbrukare, men det borde ju alla vara.

Slut på sötebrödsdagarna

Fler svenskar, 26 procent, tror på sämre privatekonomi under det kommande året. Jag är nog en av dem. Räknar jag in de fyra månader som gått av året sällar jag mig definitivt till gruppen som tror att de kommer att ha mindre pengar vid nästa årsskifte än vid föregående.

Samtidigt är jag inte så brydd över det. Börs och konjunkturer går upp och ner. Den som inte förstått det har något att lära och jag tror att det är sunt med ett reningsbad då och då. Personerna i reportaget säger bl a att de handlar mycket på kredit, att de får spara in på utemiddagar och annan lyx och ”det blir inte dyraste telefonerna till barnen”.

”Va?!”

Tänk om jag hade fått berätta det för min farmor född 1903, att tjugo efter hennes död blir det tuffa tider. Då kommer en mamma inte ha råd att ge sina barn de dyraste telefonerna (som kostar uppemot en månadslön för vanligt folk) eller ens ta med familjen ut på restaurang mer än någon enstaka gång i månaden. Farmor var en klok människa med god fantasi, men då hade hon nog undrat om det klickat för mig.

Med risk för att själv låta som en hundraåring tänker jag att om de där ungarna redan tidigare hade fått vänja sig vid att få föräldrarnas begagnade mobiler eller en lågprislur (de billigaste kostar under tusenlappen nya med garanti) kanske föräldrarna hade sluppit stå i tv och skratta nervöst över att tumskruvarna nu dras åt för deras lyxkonsumtion.

Jag missunnar ingen lite guldkant i tillvaron, men för att lyx ska vara just lyx kan vi inte unna oss själva allt hela tiden. Den lektionen är det nog många som kommer att få i år och jag missunnar dem inte den heller. Kunskap är aldrig tungt att bära. Eller ja, denna blir kanske det.

Nu börjar gratismatsäsongen

Det här tänkte jag kunde vara ett lämpligt inlägg en dag när de flesta är lediga.

För alla oss som ibland gnäller över dyra matpriser känns det fint att naturen från nu och nästan ett halvår framåt erbjuds massor av mat som är helt gratis! Nu väntar jag mig ett självgott svar i kommentarsfältet som inleds med: ”Sedan jag valde att pensionera mig vid 52 års ålder tänker jag inte slösa min dyrbara tid med att gå ut i skogen och hämta mat.Jag köper precis det jag vill i butiken.För övrigt är jag jättejättelycklig.Så det så!” (Ni som fattar fattar.)

Själv gillar jag gratismat. En av mina tidiga favoriter (april-maj) är kirskål. Den plockar jag på min egen tomt, så den kan tillredas bara några minuter efter skörd. Annars håller den veckovis i en burk i kylen. Jag tycker att kirskål är fantastiskt, men har två lurviga sambos som anser att gratismat ska gå på alla fyra, pipa och älska ost.

Just den här (kirskålen, inte katten) finhackades och hamnade i en sås jag åt ihop med ris. Kirskål funkar också bra i pajer och grytor, är full av vitaminer och mineraler och finns i rikliga mängder i hela Sverige. Till skillnad från ramslök som också dyker upp ungefär nu och som jag dessvärre inte hittat. En annan tidig gratisingrediens jag däremot har på tomten är brännässlor. Men där får man vara snabb, till skillnad från kirskål som kommer att finnas hela sommaren blir nässlorna svårare att plocka (och inte lika goda) senare, när det bara finns fullvuxna exemplar.

Snart kommer maskrosorna, där såväl blomma, blad som rot går att äta och strax efter det kommer de första bären. Blåbär, lingon och några till växer vilt, medan andra kräver en tomt där man får placera en buske. När man väl har gjort det är dock vinbär, krusbär och hallon bara att skörda, år ut och år in.

Frukt är inte alltid gratis att plocka, bara på allmän mark, men det brukar inte vara svårt att hitta någon fruktträdsägare som gärna tar hjälp att skörda. Om inte annat får du säkert ta fallfrukten och är man tidigt ute fungerar den lika bra.

Slutligen har vi svampen. I gårdagens sås ingick även hemplockade kantareller som legat i frysen sedan i höstas. Sedan jag lärt mig att hitta dem hoppas jag kunna ha tillgång till kantareller året runt, lika kostnadsfria som blåbären i samma frysbox. Allt de kostar är tid och i gengäld får jag motion som gör mig friskare. Men den som vill kan gå på gymmet istället, jag dömer ingen. Inte så hårt i alla fall ;-)

Aloe vera 2.0

Jag använder växten aloe vera på torr eller irriterad hud. Jag bryter ett blad och delar det på mitten med nageln så att jag kommer in till fruktköttet som jag smörjer mot huden.

Men så fick jag en gränslös klåda i hårbotten, antagligen eksem. Jo, jag har faktiskt hår även om det är ganska kortklippt, och det gör det svårt att komma åt med min metod. För att inte tala om skäggbotten. Tidigare har jag köpt Betnovat, men jag tror att det är receptbelagt och det vore skönt att slippa krångla med (och betala för). Så jag gick till plan B.

När jag sålt honung på marknader träffar jag varje gång minst en, ofta flera, som säljer hudvårdsprodukter med aloe vera och enligt dem består deras smörja av aloe vera som den enda verksamma ingrediensen. På en direkt fråga om man lika gärna kan använda växten blev svaret ja. Därför fick jag för mig att tillverka min egen hudkräm bestående av denna enda ingrediens.

Några kvistar i mixern och fem sekunder senare hade jag denna ”guacamole”:

Den masserade jag så in i både hår- och skäggbotten. Flera gånger första dygnet, sedan mer sporadiskt. Det fungerade! Redan efter några timmar kändes det mycket bättre och dag 2 var jag helt symptomfri. Återstående klet förvarar jag i kylen för det blev lite mer än jag räknat med. Jag tänkte att det skulle bli brunt och kanske härskna eller surna, men efter ett par veckor ser det både ut och luktar som direkt ut från mixern. Så jag fortsätter smörja tills det tar slut på ett eller annat sätt.

Förutom att läkemedel kostar har de ofta biverkningar, så funkar detta ser jag bara fördelar. Rent allmänt tror jag på huskurer och växters läkande kraft. Läkemedel är ju inte sällan kemisters sätt att återskapa naturen när det visat sig att något där ute fungerar. Magnecyl är ett exempel på det, men det finns flera.

När jag i samband med min influensa i vintras berättade för en person med kunskaper om sånt här att jag övervägde att köpa slemlösande medicin sa hon att ett starkt te av tussilagoblad har samma effekt. Då fanns det inga sådana i naturen, men kanske borde jag plocka nu för att ha till nästa gång.

Sparo 2040?

Jag skulle inte försöka läka hjärnhinneinflammation eller tarmvred med ett recept jag hittat på nätet, men nu snackar vi ju om tämligen ofarliga åkommor, även om det kan vara nog så irriterande att vakna mitt i natten och vilja klia sig in till skelettet.

Tala är silver, tolka är guld

Jag hörde ett reportage från Sveriges Radio som blivit väldigt uppmärksammat. Reportern Katarina Gunnarsson intervjuar tre somaliska kvinnor i Tensta angående den höga arbetslösheten bland utrikesfödda.

Fatuma är folkhälsovetare. Okänd titel för mig, men hon håller tydligen studiecirklar i ”utsatta områden”. Knappast på svenska, därtill är hennes språkkunskaper alltför dåliga. Men allt är relativt.

Amun har bott 30 år i Sverige. Ändå är det svårt för mig att uppfatta vad hon säger. T ex kallar hon området Järva, där hon bor, för ”Harva”. Efter 30 år kan hon alltså inte ens säga var hon bor. Reportern säger att Amun nu är arbetslös. Jag undrar hur mycket hon jobbat innan dess.

Avslutningsvis Zeinab. Hon har jobbat i ett år av de tjugo år hon bott i Sverige. Jag ramlar inte baklänges av förvåning om det skulle framkomma att det jobbet i själva verket var en skattefinansierad arbetsmarknadsåtgärd. Zeinab pratar nämligen inte svenska överhuvudtaget. Folkhälsovetar-Fatuma får tolka mellan henne och reportern.

Ämnet är alltså arbetslöshet och i vanlig ordning pratar man om utanförskap, ett begrepp man kan fylla med lite vad man vill. Vem är utanför, och varför? Vidare sägs att invandrare saknar kontaktnät. Jag tror att deras kontaktnät är större än mitt skulle vara i Järvaområdet, men om ingen i nätet jobbar hjälper ju inte det. Fatuma, som alltså har ett jobb (om än gissningsvis skattefinansierat) anger ”rasism mot svarta i slöja” som en orsak till arbetslösheten. Amun säger att ”det finns ingen lösning”. Det har hon nog sagt förut, för där har jag inga problem att höra vad hon säger. Och Zeinab säger ingenting. Enligt reportern skäms Zeinab för att hon glömt den svenska hon lärt sig på SFI.

Nu kanske någon tycker att jag är alldeles galen, men jag tänker att en tung anledning till dessa kvinnors långtidsarbetslöshet är att de knappt kan prata svenska och antagligen inte skriva överhuvudtaget. Vilket jobb i Sverige skulle de kunna ta? Om man inte ska skicka med en tolk på jobbet, men ska man anställa en för att kunna anställa en annan försvinner ju själva idén.

Ändå görs nog det ganska ofta. I Malmö är ett tolkföretag den största arbetsgivaren, enligt tidningen Fokus. Så vad är problemet? Alla invandrare i Sverige äldre än 16 år har tillgång till gratis språkundervisning i SFI, Svenska för invandrare. Varenda politiker säger att integration är jätteviktigt och att språket är nyckeln dit. Trots det sitter de här kvinnorna i Järva (och hundratusentals andra) utan att kunna säga mer än hej och goddag på svenska efter decennier i landet. Det är lätt att göra sig lustig över det, men det hjälper inte heller.

Jag märker stor skillnad på långväga invandrare i Sverige och Norge. Här i Norge talar de invandrare jag träffar i butiken eller pratar med på en kundtjänstavdelning bra norska. Ibland med brytning (som jag själv), men inte så att det stör förståelsen. Jag har hört flera intervjuer med invandrade löpare från samma region som kvinnorna i reportaget, ofta i samband med att de blivit norska medborgare och ska börja tävla för Norge. Samma där, bra norska trots bara några år i landet. För deras svenska konkurrenter är läget ett helt annat.

”Jeg heter Ole og liker å gå på tur!”

Så vad behöver göras? Ta bort den kostnadsfria tolkhjälpen efter några år i landet? Sluta erbjuda särskilda telefonlinjer till myndigheter på de stora invandrarspråken? Sänka bidragen efter X antal SFI-lektioner utan att klara ett examensprov? Jag vet inte, men bevisligen är inte detta ett övergående problem som försvinner bara man gör mer av samma. Något annat måste till.

Vad tycker ni? Och nu vill jag inte höra att alla invandrare är idioter. Inte bara för att jag då måste städa i kommentarsfältet utan också för att det inte leder samtalet framåt. Jag vägrar att tro att invandrare i just Sverige är obildbara.