Man kan nästan tro
att det är valår så mycket som politiker lovar just nu.
Socialdemokraterna vill höja barnbidraget och i Nooshi Dadgostars
förstamajtal lovade Vänsterpartiet att kämpa för en ”lovpeng”.
Alla barn på 6-16 år ska få 5000 kr per år för att täcka upp
för de ökade kostnaderna under loven.
Förslaget ska enligt uppgift gå lös
på 6,8 miljarder per år. Hur mycket pengar det egentligen är, 6
800 000 000 kr, kan antagligen ingen av oss egentligen överblicka,
men det är åtminstone 6,8 miljarder mer än Dadgostar just nu har
finansiering för. Hur det ska lösas ska hon återkomma med i höst,
men det var väl viktigt att få ut idén nu så att barnfamiljer kan
börja sakna pengarna redan i sommar.
En bankskatt nämndes, liksom en bot
eller avgift för livsmedelsjättar som tar ut överpris på mat. Det
sistnämnda låter ju som något av en bedömningssport. Vad är ett
överpris och var går gränsen? Ska denna avgift bli av anar jag en
ny myndighet för att administrera spektaklet, och sådana brukar
inte heller vara gratis, men kanske är det i det fallet viktigare
att bråka med livsmedelshandlarna än att hjälpa barnen.
Själv undrar jag vad de där ökade
kostnaderna består av. Lunch måndag-fredag? Förmodligen inte.
Troligare semesterresor barnfamiljerna idag inte har råd med.
Överkonsumtion, skulle man kalla det om man vill vara elak. Det
ligger ju inte alls för mig, men det är en himla massa saker
barnfamiljer idag ser som självklara och som inte var det i min
barndom. För att vi inte hade råd, och det har vi kanske inte nu heller.
Jag förstår att politiker gärna vill lova allt åt alla, men kanske vore det rimligare att förklara att livet varken är gratis eller utan ekonomiska utmaningar. Men, det är klart... Det vinner inga röster.