Bilbesiktning – ett nödvändigt ont

Jag har nästan alltid valt att ha äldre bilar, av ekonomiska skäl. De är billigare att köpa, billigare att laga och billigare att försäkra – med få undantag. Något jag inte tagit hänsyn till är bilbesiktningen. Visst var det skönt när 30 år gamla bilar plötsligt bara behövde besiktas vartannat år, men det räcker så.

50 år gamla bilar är helt befriade från bilbesiktning och det ser jag inte vitsen med. Jag förstår att det är bekvämt för ägarna, men tycker att det är rimligt att funktionen på bilar i trafik då och då kontrolleras. Nu kommer reglerna troligen justeras så att gränsen istället dras vid bilar äldre än 1960, inte ändras varje år (1975 i år, 1976 nästa år osv), men raggarna går i taket.

Den ene bilägaren säger att han ändå fixar allt kontinuerligt och den andre att ”såna här bilar sköter vi till punkt och pricka” och att de ”körs ju typ 4-5 månader per år”. Det är möjligt att båda dessa bilentusiaster sköter sina bilar perfekt. Kanske har de egen utrustning för bromsprovning och hissar upp bilen regelbundet för att knacka på bromsrör osv. Jag gör det inte. Dessutom kör jag hela året, men om så en bil bara körs femton minuter per decennium hjälper det inte den som blir nermejad under den kvarten.

”Kolla bromsar? Äh, jag kör så lite.”

Bara i år blir 63000 svenskregistrerade bilar från 1975 besiktningsbefriade. En del av dem körs nästan inte alls, men många av dem är bruksbilar precis som min. Och även om de bara finkörs på söndagsförmiddagar vid perfekt väglag, är det så farligt att ta in bilen för kontroll vartannat år? Det kostar runt en femhundring och har man skött om bilen ”till punkt och pricka” är processen klar på en halvtimme.

Normalt är jag inte särskilt förtjust i att myndigheter blandar sig i folks liv, men ibland är det befogat. Dessutom finns det viktigare strider för ägare av gamla bilar. EU försöker hela tiden förhindra eller förbjuda möjligheten att reparera äldre bilar. Lägg energin där istället för att försöka komma undan en fullt rimlig kontroll.

Ätstörning eller stört samhälle?

Nästa del i serien Barnlös gubbe gnäller på barn. Eller rättare sagt på deras föräldrar. Det handlar om tolvåriga Melissa som har fått diagnosen arfid – avoidant/restrictive food intake disorder ”som på svenska översätts till restriktiv ätstörning”. Nej, på svenska översätts det med ”bortklemad unge”!

För att vara övertydlig pratar jag nu alltså inte om allergier eller ens att vissa människor i olika åldrar har jättesvårt för en eller ett par matprodukter. Jag är själv laktovegetarian och nötallergiker och har mött både släktingar och servitörer som sett mig som en krånglig jävel, men Melissa äter bara mat som är ”krispig och torr”. Det menar jag hamnar i en annan division. Jag twittrade om detta och fick ett bra svar från läraren och skoldebattören Filippa Mannerheim.

Precis så! Barn vill ha hamburgare och pannkakor varje dag, men de måste inte få det. Oavsett om barnkonventionen är lag eller inte är det inte givet att allt som närmar sig en konflikt måste resultera i att barn ges en diagnos eller klemas bort, eller som i detta fall både och. Titta på reportaget och notera att Melissas mamma inte vid något tillfälle ens funderar om ifall det skulle gå att utmana dotterns tvångstankar. Istället anpassar man omvärlden efter henne och nu har hon fått välja ut maträtter i skolan så att hon alltid bjuds på något hon gillar.

”Vi har mer låtit henne testa sig fram och anpassat så att hon får i sig den energin hon behöver.”

Om de istället vänligt, men bestämt och odramatiskt, hade satt ner foten för tio år sedan kanske barnet upptäckt att det går att komma över hinder utan att såga ner dem. Jag vill inte hänga upp mig alltför mycket på detta specifika fall eftersom jag inte känner familjen och vet hur hon uppfostrats eller vad hon har för andra utmaningar i livet, men generellt är det en viktig del av att bli vuxen, det att göra saker man inte är bekväm med, vare sig det handlar om att hålla föredrag inför klassen, städa sitt rum eller stoppa mat i munnen som inte är ”torr och krispig” under den sekunden det tar innan maten blandats med saliv och ändå blir blöt och mjuk.

En undersökning visar att 5,9 procent av förskolebarnen lider av arfid. Överhuvudtaget har antalet barn med ätstörningar skjutit i höjden. Varför? Och vad gör man åt det? Om barn har svårt att gå i trappor tittar man på om de har någon muskulär åkomma eller problem med balans eller motorik. Hade det varit en ätstörning eller något annat man kunnat ge en psykisk diagnos hade man antagligen ersatt trappor med hissar och ramper istället och låtit ungen halta vidare, om ni förstår liknelsen.

Det här kostar pengar för samhället. Jag betalar gärna för rullstolsramper för barn med riktiga diagnoser, eller för den delen specialkost i skolbespisningen för glutenallergiker. Men vad är uppsidan här? Att Melissa curlas ytterligare några år, ända tills hon den hårda vägen upptäcker att hon inte är världens medelpunkt som allt annat kommer att anpassas efter.

Bärbuskstatus

Förra våren köpte jag två vinbärsbuskar på Lidl. Den ena dog tämligen omgående. Den andra lever, men har ännu inte producerat några bär. Jag beskrev min dröm om bärbuskar för min granne som väl kände att hon måste göra något för denna stackars ”bygutt” som saknar de mest grundläggande kunskaper om odling, så hon kom över med sticklingar från sina buskar – röda och svarta vinbär, samt en krusbärsbuske.

Jag grävde ner kvistarna och satte nät runt för att skydda dem mot hungriga rådjur, vattnade dem och väntade. Inte mycket till krusbärsskörd i år, men så pass mycket röda och svarta vinbär att jag i alla fall kunde koka en omgång sylt ihop med rabarber och blåbär.

Jag hade gärna haft 3-4 vinbärsbuskar av vardera färg och som jag förstått det ska bärbuskar bli större och ge större skörd med tiden. Vi får se, men det har stämt dåligt för rabarberna. Jag har nu rabarber på fem ställen på tomten, men trots att jag har vattnat och gödslat hela tiden blir det mest symboliska stjälkar.

På hallonbuskarna har jag motsatt problem. De växer så det knakar, men eftersom ingen tagit hand om dem på minst tio år är det bara ett kaos där man ser fler bär än man når fram till. Varje år tänker jag att nästa år ska jag ta tag i det där. Min mamma hade fantastisk ordning på sina hallonland och det var en fröjd att plocka hallon där. Kanske nästa år.

För jag gillar idén med bärbuskar. De kräver väldigt lite arbete, är ett vackert inslag på tomten och (om det inte redan framgått) jag gillar gratis mat. Jag går gärna ut i skogen och plockar bär och svamp, men det är något speciellt med mat som växer på kastavstånd från köksfönstret.

Den sista idioten?

En 39-årig kvinna tog ett lån och betalade 13000 kr för att få träffa artisten Benjamin Ingrosso. Ni vet, Vito Ingrossos brorson.

”Den lurade kvinnan berättar att hon fattade misstanke när 'Benjamin Ingrosso' började chatta på konstig svenska, till exempel ska personen ha skrivit:
'Hur mår du, honung', vilket är direktöversatt från 'How are you, honey'.”

Jag vet inte varför just det gjorde henne misstänksam. Jag hade nog funderat på varför en artist och hans manager skulle sitta och chatta med kvinnor på internet för att sedan i bästa Pontus Rasmusson-stil ta betalt för att träffa fans. Sedan undrar jag vem som skulle betala tusentals kronor för att vilja träffa honom, ens utan att behöva ta ett lån för att ha råd.

Jag erkänner att jag först tänkte ”Tokiga kärringar!”, men jag har även sett (och bloggat om) åtskilliga män som betalat betydligt större summor för att träffa den rätta, bli pyramidspelsmiljonärer eller andra idiotiska rövarhistorier man bör vara lobotomerad för att gå på.

Vad är det som gör till synes normala människor helt dumma i huvudet när de presenteras för en galen idé? Och varför är de sedan för stolta eller envisa för att acceptera att de blivit grundlurade? Den här gången fick gärningspersonen, en kvinna i femtioårsåldern, inte ett rimligt straff och det är såklart beklagligt, men bedrägerier kommer alltid att finnas. Inte minst eftersom en strid ström av lämpliga offer aldrig tycks sina.

Gammal dörr som ny

Jag har haft en riktigt dålig källardörr ända sedan jag köpte mitt hus. Första vintern gjorde jag ingenting. Nästa vinter barrikaderade jag dörren från insidan med isolering. Det gjorde dörren obrukbar, men det gjorde inte så mycket eftersom det finns en annan väg. Men snyggt blev det inte.

En permanent lösning vore att byta ut hela dörren, men den har knepiga mått så då måste jag nog byta ut även karmen och ändå bli tvungen att såga av dörren på höjden – krångel! Någon föreslog att jag istället kunde tilläggsisolera den befintliga dörren. Det kostar ju nästan ingenting, så jag tänkte att jag i alla fall skulle testa. Funkar det inte är jag tillbaka på ruta 1.

Så jag skruvade en list runt dörren på insidan och fyllde utrymmet med cellplast och ett par ribbor rätt över dörren för att ha något att skruva den nya dörrsidan i.

Insidan sågades till av en 4 mm plywoodskiva jag hade fått över. Den rollade jag vit eftersom väggarna i trapphuset är vita och det ändå är ganska mörkt där, så ju ljusare desto bättre. Dörrhandtaget fick bytas ut eftersom det gamla inte längre passade den tjockare dörren, men jag hade ett liggande som funkade.

Som synes är dörren nu en halv decimeter tjockare än väggen, men vilket år som helst ska jag tilläggsisolera väggen. Först återstår det att se om dörren funkar i vinter. Det här är ett trapphus med källare nedanför, bakom ytterligare en dörr, och ett skafferi på ovansidan. Det behöver inte vara jättevarmt där, men innan dörrenoveringen fick jag nästan frostskador om jag kom åt dörren på vägen ner. Materialkostnaden blev minimal och fort gick det.

Själva poängen med dörren, att jag överhuvudtaget har den kvar och inte bara lägger igen väggen, är att jag har honungslager i källaren och det är praktiskt att kunna ställa bilen utanför dörren när jag ska på marknad, istället för att svänga runt i trapphuset och gå ut genom köksingången någon meter högre upp. Det blir några vändor varje gång bilen lastas och det som inte säljs ska krånglas ner igen.

Skatt är våra pengar

Jag blev uppmärksammad på ett Instagraminlägg från kontot ”Barntid”. Det är en film med texten:

”Många säger att vi ska vara tacksamma för allt vi får här i Sverige. Gratis sjukvård, barnbidrag, skola, förlossningsvård osv. Tänk vilken lyx!

Men sanning är ju att det här inte alls är gratis. Vi har alla varit med och betalat för det. Varje månad. År efter år.

Så, hur mycket betalar vi staten för att få dessa förmåner? Läs vidare!”

Så följer ett textinlägg där tankarna utvecklas:

”En person med en lön på 35 000 kr/mån i Uppsala betalar drygt 11000 kr i skatt varje månad. Det blir nästan 140 000 kr per år

Någon som tjänar 55 000 kr/mån betalar uppåt 230 000 kr i skatt varje år.

Barnbidraget, förlossningen, skolan och vårdcentralen är inte gåvor, utan en investering som vi alla gör.

MEN om du vill välja något annat än det staten erbjuder, så måste du ofta betala en gång till.

Vill du föda hemma i lugn och ro?
Då får du betala tiotusentals kronor ur egen ficka, trots att förlossningsvård redan ingår i skatten. Det som erbjuds är sjukhus. Take it or leave it.

Skippa förskola?
Staten ger över 150 000 kr/år och barn i förskolesubvention. Men om du vill vara hemma med dina barn så får du noll kronor. Du har betalat pengarna. Men du får inget stöd om du inte väljer det staten anser är rätt.

Hål i tänderna?
Bara grundläggande tandvård ingår. Behöver du större ingrepp så får du själv stå för hela kalaset.

Alternativt pedagogik?
Lite lagom går väl an, men avviker det allt för mycket så säger staten nej. Hemskolning och annat flum ska vi inte ägna oss åt i det här landet, det har vi fått klart för oss.

Vi får bara del av det staten har bestämt att vi borde välja. Och exakt vad det är är bortom vår kontroll.

Har du också behövt betala dubbelt för att du ville något annat?”

Inte särskilt kontroversiellt, kan tyckas. Det är ju fakta att Sverige har ett relativt högt skattetryck. Möjligen kan man invända att skattesiffrorna egentligen är ännu högre. Inkomstskatten är ungefär 30 procent av bruttolönen, men redan tidigare har ju staten dragit av arbetsgivaravgiften. Och konsumerar man nettolönen betalar man moms. Räknar vi med full arbetsgivaravgift, 30 procents inkomstskatt och moms på allt utom ett tioprocentigt sparande blir skatten över 60 procent av lönen. Då blundar jag dessutom för att även sparandet beskattas och att konsumtion av produkter med punktskatter (bensin, alkohol, ström osv) drar upp det ännu högre.

Barntid ifrågasätter om svensken får den välfärd han betalar för. Nej, det är omöjligt. Skattepengar samlas in av ett gigantiskt skatteverk och omfördelas av politiker med hjälp av myndigheter och kontrollorgan. Allt detta kostar pengar som försvinner längs vägen. Då resonerar jag fortfarande utifrån premissen att alla skattepengar används effektivt, men skattepengar slösas också bort på sånt folket varken valt eller vill ha.

Rosa enhörning för niohundra tusen!

Många av svaren hon fick var både rimliga och sakliga, men föga förvånande fanns där också kommentarer som vittnar om grundläggande kunskapsbrister om samhällsekonomi. Låt oss titta på några av dem:

”Galet inlägg som jag hoppas alla förstår är just GALET!!! Hur menar du att vårt samhälle skulle se ut om vi inte tillsammans bidrar till vår välfärd! Jag är så glad för att jag får betala skatt! Hade du haft råd att betala din förlossning själv menar du???”

Det är just det. Det betalas inte ut två kronor för varje krona som betalas i skatt, snarare 80 öre. Som grupp har vi råd att betala för förlossningarna, det är nämligen vi som redan gör det. Sedan är det en vanföreställning att vård är så dyr. En vanlig förlossning kostar 37000 kr, en rätt liten summa om man betänker vad barn kostar de följande åren. Jag har själv gjort en hjärtoperation (utomlands, när den svenska vården svek) som kostade runt hundratusen. Mycket pengar, men en bråkdel av vad var och en av oss betalat i skatt.

”När barn och samhället blir en fråga om pengar har du nog ingen riktig verklighetsuppfattning om hur det ser ut i samhället. Det kallas demokrati!”

Eeh... nej. Fördelningspolitik är en fråga om pengar. Det finns inget ymnighetshorn varifrån man kan hämta de pengar som behövs. När något väljs, väljs något annat bort. Demokrati betyder folkstyre och förutsätter inte alls att politiker stjäl människors pengar. Snarare tvärtom faktiskt.

”Du får väl föda barn hemma i lugn och ro om du vill? Ingen tvingar in dig till förlossningen. Men att ha och äta kakan är svårt.”

Nu var det ju inte det saken gällde utan att tacka nej till kakan, men ändå tvingas betala för den.

”Tacka nej till kaka?!”

”Hellre betala skatt och ha det bra än att ha det som i USA...”

För det är alternativen? Antingen betalar man världens högsta skatter eller också har man det som i USA där alla lever i armod och skräck?

Faktum är att Sverige har ett av världens högsta skattetryck utan att ha bäst välfärd. T ex är tandvårdsturism ett verkligt fenomen. Svenskar åker till andra länder och betalar fullt pris för tandvård som ändå blir billigare än om de gått till Folktandvården. Detta inte minst för att tandläkarens arbetskostnad blir lägre om han/hon slipper skatta bort mer än halva lönen.

Jag är inte motståndare till skatt. Jag tycker att det känns fint att vi kan hjälpas åt och att de som har det allra svårast att få livet att gå ihop inte lämnas åt sitt öde. Det är dock inte detsamma som att ju högre skattetryck, desto bättre blir samhället.

Det ska böjas i tid ...

”Kommunala sommarjobb kan innebära sämre framtid”, säger en ny rapport som konstaterar att de som fått sommarjobb genom kommunala sommarjobbsprogram får sämre löneutveckling i sitt framtida arbetsliv. Det tolkar man som att de som istället tar sig ut i det privata arbetslivet får erfarenheter som kommer till användning längre fram i livet.

Jag tror att den korrekta slutsatsen istället är att ungdomar som trots ”relativt stark socioekonomisk bakgrund” hoppat på ett ”programjobb” från Stockholms stad är slöa och att det inte kommer ändra sig när de ska ut i det riktiga arbetslivet. Nu snackar jag inte om enskilda individer. Du kan ha jobbat kommunalt under somrarna på gymnasiet och ändå vara superattraktiv på arbetsmarknaden tjugo år senare, men på statistisk gruppnivå valde du ett sommarjobb från kommunen pga lättja.

Låt oss dra det åt andra hållet. Elon Musk, Bill Gates eller Spotifys Daniel Ek lät sig knappast bli tilldelade kommunala sommarjobb med att rensa ogräs i parker. De hade ett driv som gav dem högre ambitioner. Snackar vi socioekonomisk bakgrund (jag vet, uttrycket används nästan alltid för att dölja den verkliga orsaken) växte Ek upp i Rågsved med en ensamstående mamma. Han gick på ungdomsgården Oasen på sin fritid, Thåströms gamla häng. Det är bara det att han inte gick dit för att röka hasch, han installerade internet.

Har du barn som i sommar valt att tömma latrintunnor på kommunen är det inget fel med det. Men vill du att han/hon ska ha ett liv fullt av möjligheter, försök sporra till egna aktiva jobbsök nästa vår. Inte för att jobbet ska ge ett framtida kontaktnät och absolut inte för att latrintömning skulle vara ett dåligt jobb, utan för att ambitioner bör frammanas och uppmuntras.