Förbud mot telefonförsäljning

I ett av bloggens allra första inlägg föreslog jag att telefonförsäljning borde förbjudas:

”Jag lovar att det parti som först går ut och föreslår ett totalförbud för telemarketing kommer att vinna tiotusentals röster.”

Trots att det snart gått tio år sedan inlägget är det inget politiskt parti som nappat på idén, men nu tycks Konsumentverket ha gjort det:

”Konsumentverket har utrett konsumentskyddet vid telefonförsäljning på uppdrag av regeringen. På onsdagen har myndigheten lämnat över en rapport till regeringen där man föreslår att all telefonförsäljning förbjuds.”

Förutom de uppenbara problemen, att telefonförsäljare är ett gäng skumma typer som ljuger, luras och försöker hetsa viljesvaga individer att gå med på deras erbjudanden, att de stör hederligt folk och att det leder till en massa irritation, påtalar Konsumentverket ännu en anledning till förbud, nämligen att folk går miste om viktiga samtal från vården eller polisen, eftersom man förutsätter att okända eller hemliga nummer är liktydigt med telefonförsäljare.

De reaktioner på nyheten jag hittills sett är odelat positiva. Ingen konsument verkar vilja ha kvar telefonförsäljning och lika många kommer att sakna dessa säljare om de försvinner. Så jag vidhåller att det finns röster att tjäna, men det lär väl inte hända.

Telefonförsäljning har ju i många år varit en av socialdemokraternas främsta inkomstkällor och all begränsning mot den är ”ett hot mot demokratin” enligt partiets företrädare. Tittar man på valbarometrarna har den nuvarande regeringen bara ett år på sig att komma till skott, och handlingskraft har ju inte precis varit deras signum, så jag skulle ljuga om jag sa att jag var hoppfull.

Men ändå lite. Låt oss en gång för alla utrota den cancer som går under benämningen telefonförsäljning. Jag vet inte om den någonsin fyllt en funktion eller svarat mot ett behov i samhället, men den tiden är i så fall för länge sedan förbi. Ta bara bort den. Nu, eller ännu hellre igår.

Jag pallar

Det händer att jag bygger med lastpallar. Tidigare har det blivit både golv och möbler, men nu använder jag dem mest till att ställa bikupor på. Då skär jag av dem på bredden så att de blir mer långsmala. Jag har ett lager av sådana pallar att ta till när bigården utvidgas.

Vanliga europapallar är 80x120 cm, halvpallar 80x60 cm. Andra storlekar är mest irriterande eftersom de inte går att stapla i högar med standardmått. Men jag fick ett erbjudande om sjöpallar. De var ungefär lika breda som EUR-pallar, men mycket längre, runt fyra och en halv meter. Jag behövde bara betala frakten och tänkte att det skulle vara en bra affär även om jag bara skulle såga ner dem till ved.

Men så kom jag på att även dessa pallar skulle gå att ställa bikupor på. Precis som med europapallarna ville jag först göra dem smalare. Djupet på en bikupa är 47 cm och då finns det inte skäl att ha ett mycket bredare underlag. Sjöpallarna var skruvade, så det var enkelt att justera bredden och antalet brädor på dem och avslutningsvis såga av överflödet.

Färgen är röd slamfärg och sattes inte främst dit för att det ska bli snyggt och enhetligt i bigården utan för att pallarna står ute året runt och håller längre om de är målade. Varje pall rymmer fyra bikupor med god plats emellan så att jag kan ställa ner låda för låda på pallen vid inspektion av en kupa.

Mitt i sommaren kan kuporna bli nästan två meter höga, så det är smart att ställa dem väldigt plant. Jag använder vattenpass och stöttar upp pallarna med tegelstenar och takpannor för att få dem helt vågräta. Genom att sätta många kupor på samma pall blir det jobbet smidigare.

Jag tycker att det blev ett estetiskt lyft för bigården, och ett billigt sådant. Jag har fortfarande ett tjugotal pallar i lager och eftersom jag inte planerar att komma upp i åttio bikupor i närtid leker jag nu med tanken på att tillverka skräddarsydda ”bikupepallar” åt andra biodlare. Mest pengar vid döden vinner.

Idrottare utanför Gnäll-VM

Elitidrottare är sällan kända för sitt fantastiska intellekt, men det finns en exklusiv skara jag gärna lyssnar på. En av dem är den gamle ishockeymålvakten Tommy Söderström som nyligen intervjuades av Expressen.

Många idrottare verkar, oavsett inkomst, bli fattiga samma månad det inte kommer en löneutbetalning, som Glenn Hysén eller Christian Olsson. Söderström har inte haft det problemet.

”Sedan Tommy Söderström avslutade hockeykarriären för 25 år sedan har han inte haft något riktigt jobb. Istället har han förvaltat sin hockeyförmögenhet på aktiemarknaden.

- Jag har alltid gillat siffror. Och man behöver inte vara så smart på börsen heller, utan om man köper bra bolag så ordnar det sig på lång sikt.”

Trots att han varit förskonad från ekorrhjulet tycks han ha en sund syn på arbete och fritid, och tycker att idrottsproffs gnäller himla mycket:

”Jag vet inte om det är ni reportrar som trissar fram det, men det är alltid någon artikel om att det är så jobbigt att vara borta från familjen. Frun får dra ett stort lass, och så vidare.

Tänk på alla andra som jobbar mellan sju och fem, har två barn, ska hinna till jobbet och hämta på dagis. Då finns det ingen anledning att gnälla.”

Det där har jag också tänkt på. Idrottare som tränar 3-4 timmar om dagen sex dagar i veckan verkar tro att de har världens stressigaste liv. Jag fattar att det är slitigt att köra två tuffa träningspass samma dag, men 8-10 timmar på kontor plus pendling i rusningstrafik tar mer tid. Och: ”Det är ingen mänsklig rättighet att tjäna pengar på sin idrott bara för att du är elitspelare.” Precis! Samma sak gäller konstnärer, musiker eller för den delen hantverkare. Det måste finnas en marknad villig att betala för jobbet.

”Ta damhockeyn eller damfotbollen i Sverige, till exempel. Hur många kommer det på en match? Är det 100 eller 200 personer?”

”Det handlar ju om vad folk vill betala för att kolla. Du lägger ju ner lika mycket arbete som en reporter på CNN. Varför tjänar han mer pengar än dig? Vad ska vi ta mer för exempel… En finrestaurang lägger ner lika mycket jobb som en kvarterskrog, men han på finrestaurangen tjänar säkert mycket bättre.”

För mig är det här självklara tankar. Ändå blir jag nästan lite förvånad när de ventileras i media. Hur som helst, om idrottare som Tommy Söderström kunde få en tusendel av medietiden den där pingpoll-killen de skriver spaltmeter om varenda dag tror jag att världen skulle bli en lite klokare plats.

Butik hänger ut snattare

En kvinna kommer in i en matbutik, plockar på sig chips, läsk och kattmat för c:a 300 kr och går utan att betala. Det händer varje dag, överallt i Sverige, till ett sammanlagt värde på över tio miljarder. Alla stölder upp till 1250 kr anses som ”ringa” och då händer i praktiken ingenting. Jo, handlaren blir fattigare, vilket i förlängningen drabbar skötsamma kunder.

Det som var åtminstone lite ovanligt när Matboden i Stehag drabbades av snatteriet ovan var att ägaren la ut övervakningsfilmen på Facebook, något som ifrågasattes av SVT.

Jag tror inte att de ogillar uthängningar i sig, inte när media gör det, men här var det ju en enskild människa, en icke-journalist, som tog beslutet. Jag är inte heller odelat förtjust i att folk tar lagen i egna händer, men vad ska man göra då? I en perfekt värld sköter polisen sånt här, men hur gör man i en värld där de inte ens åker ut på sådana här larm, än mindre försöker hitta en gärningsperson?

Det handlar inte om en brottsprovokation där man, likt Dumpen, försöker locka ut gärningsmän i ljuset. Det är jag mer tveksam till. Inte heller lägger man ut dömdas personuppgifter, likt Lexbase. Det är jag direkt motståndare till. Är man dömd har man fått sitt straff. Den som tycker att straffet är för lågt är välkommen att arbeta för hårdare straff, men jag tror inte på rättvisa genom pöbelmentalitet.

Fast här gjordes ju inget av det. Allt butiksägaren gjorde var att lägga ut en film från den övervakningskamera vars existens tydligt redovisas för alla som kommer in i butiken. Därmed inte sagt att det inte är brott mot kamerabevakningslagen och/eller förtal, som numera tycks kicka in både nu och då, oavsett om det man redovisar är sant eller inte.

Det ska bli intressant att se var det här slutar. Att handlaren döms för något tar jag för givet. Det tycks allt viktigare för samhället att tydliggöra den enskildes rättslöshet. Begå ett brott och staten tittar åt ett annat håll. Försök skydda dig själv mot brott genom att hota potentiella gärningsmän med konsekvenser och du får möta statens vrede. I detta fall kommer det att bli ett bötesstraff som att döma av allmänhetens stöd för tilltaget lär täckas av en insamling på några timmar. Vad blir nästa steg – hårdare straff eller kommer staten till slut förstå att den som inte skyddas av polisen måste kunna ordna annat skydd?

Squashplättar

Squash, eller zucchini, är antagligen lättodlad för det är en grönsak jag brukar få till. I år satte jag sex frön. Fem av dem växte upp till lyckade plantor som i sommar har sprutat ut frukter. Butikssquashen brukar vara av gurkstorlek, men hemma blir de ofta över två kilo.

Min go-to-squash-rätt är svampgratinerade i ugn, men när jag skördar en squash på flera kilo var och varannan dag ville jag variera mig. Jag fick tips om zucchiniplättar, men receptet jag fick innehöll stora mängder fetaost – gott, men dyrt, så jag gjorde en egen variant som blev fantastiskt lyckad på första försöket. Detta behövs till 2-3 portioner:

squash, 1 kilo
gul lök, 130 gram
ost, 100 gram
ägg, 2 st
vetemjöl, 2 dl
dill
salt
svartpeppar

Mixa, mosa eller finhacka rå squash.

Blanda den med 130 gram (två ganska små) gul lök, även den ganska finhackad. Riv eller hacka osten.

Orkade inte kladda ner ett rivjärn.

I med den också, och ägg. Krydda med dill (jag körde torkad, men färsk är aldrig fel), salt och peppar.

Slå i vetemjöl och blanda ordentligt med en slev eller visp. Sedan återstår bara tillagningen. Eftersom alla ingredienser är råa bör stekpannan sättas på medelvärme så att löken hinner stekas och osten smälta. I med någon form av matfett och stek en plätt i taget, typ en deciliter.

I Ica-receptet föreslogs matlagningsyoghurt som tillbehör, men jag använde lingonsylt så att det blev som en slags råraka. Väldigt nöjd själv, det här kommer jag att göra många gånger i höst.

Tårta mänsklig rättighet?

Här är en nyhet jag tycker är principiellt intressant. Ett homosexuellt par beställde en bröllopstårta, men bageriets ägare anser att homosexuella äktenskap strider mot deras kristna tro och vägrade att baka tårtan. Paret gick till Diskrimineringsombudsmannen som nu bestämt att bageriet gjorde fel.

Det är inte bagarna på bilden som … Ja, ni fattar.

Ska inte ett bageri (eller rörmokare, frisör, arkitekt …) få välja sina kunder? Låt oss göra ett tankeexperiment så att vi inte färgas av exemplet. 2008 ringde herr och fru Campbell till en amerikansk stormarknad och beställde en födelsedagstårta till sin son, men fick nobben när de bad om att få sonens namn Adolf Hitler (Campbell) på tårtan. Jag gissar att en del som tycker att det första bageriet agerat klandervärt har mer förståelse för det andra.

Hitlers pappa Heath Hitler, tidigare Heath Campbell.

Jag är inte bagare, men om så vore hade jag med bred marginal föredragit homokunderna. De verkar ha varit ute efter en tårta, medan makarna Campbell/Hitler mest ville ha rubriker. Men tillbaka till grundfrågan, borde inte bagaren själv få välja bort den ena eller bägge av dessa kunder?

En annan märklig grej med det svenska exemplet (för jag tycker att allt är märkligt med det, både att bageriet inte bakade tårtan och att kunden inte bara bad bagaren dra åt helvete och vände sig till en annan leverantör):

”Beslutet innebär ingen påföljd. DO kan inte utdöma böter och paret som anmälde har inte gett samtycke till att driva ärendet i domstol.”

Paret är naturligtvis i sin fulla rätt att inte vilja driva ärendet till domstol. Jag antar att de ville ha trevligare bröllopsminnen än domstolsförhandlingar mot en frikyrklig bagare. Vad jag inte förstår är varför DO då utredde ärendet i två år! I artikeln står det att ”myndigheten menar att företag som säljer varor och tjänster till allmänheten måste följa diskrimineringslagen”, men bevisligen måste de inte det eftersom det inte blir någon påföljd. DO får i år 142 miljoner för sin verksamhet. Om de därmed anser sig ha råd att driva ärenden som inte kan leda till någonting mer än en tidningsnotis kanske det är läge att se över anslaget? Ge dem en tårta istället! Om det finns någon som vill baka den.

Smart unge cashar in

Alla har sina marknadsfördelar, bara man hittar sin nisch. Tolvårige Cornelius i Bærum, Norge, hade varit på bilträff i Sverige och upptäckte hur mycket pantburkar det blir på ett sånt evenemang. Så när hans pappa skulle på bilträff i Halden hängde han på för att samla pant.

Halden ligger nära gränsen till Sverige, så Cornelius erbjöd sig att ta hand om både svensk och norsk pant. Jag vet inte hur det funkar i Halden, men längre in i landet har jag upptäckt att norrmän ser svensk pant som värdelös trots att de som handlat öl och läsk i Sverige troligen ska göra det igen. De tänker inte ens tanken att de kan frakta tomburkar tillbaka till butiker i grannlandet.

Affärsidén var alltså att vända sig till festande raggare som dels vill städa sina bilar, dels tycker att det är kul att hjälpa en företagsam yngling. Och i den mån de i andra lägen skulle förstå att en påse pant betingar ett värde försvinner nog den vetskapen när det är fest. Allt detta sammantaget gav Cornelius fjorton säckar med pantburkar.

När jag var liten, ännu yngre än Cornelius, anordnades Bellmanfesten varje år i Hagaparken i Solna. Jag var för ung och ointresserad av själva festen, men som jag förstått det fylldes parken av picknickande ungdomar en hel dag.

På den här tiden var det pant både på burkar och flaskor från Systembolaget. Nästan ingen orkade ta med sig en påse vinflaskor från Hagaparken, så tidigt morgonen efter var jag där tillsammans med min mor och – inte minst – familjens bil. Den fylldes med pant innan arrangörsgruppen ens hunnit vakna. Fast även om de varit där tror jag knappast att de hade haft något emot att få hjälp med städningen. Möjligen av vuxna, men barn kommer undan med det mesta.

Jag vet inte hur mycket denna pantinsamling har format mitt ekonomiska sinnelag, men helt oviktig var den nog inte. Därför värmer det mitt snålhjärta att höra Cornelius svara reporterns fråga om vad han ska göra för pengarna med att han ska spara dem och dessutom planerar att återkomma till samma bilträff nästa år, men då med en kompis. Jag ger mig tusan på att han om tre år har en hel stab med pantsamlare.