Vad sjutton är en frihetsfälla?!

Nu ska jag kommentera en låst artikel och det är alltid knepigt, men jag tror att vi kan diskutera ämnet utan att ha läst just denna text, för vi har kunnat läsa samma tankar så många gånger förr.

Det handlar om FIRE, Financial Independence, Retire Early, alltså personer som pensionerar sig helt frivilligt innan de uppnått åldern som berättigar dem till pension. Peter, 62, fick ett tomt och isolerat liv som han fyllde genom att sitta vid datorn dygnet runt, tills han återigen började jobba. Henrietta, 55, har precis lämnat arbetslivet, men verkar också lida av att inte ha en uppgift i livet.

”Tusen varv i timmen, tusen varv i timmen, tus...”

Jag vet inte vad journalisterna vill bevisa. Helt klart hade de kunnat intervjua människor helnöjda med att ha klivit av ekorrhjulet, men detta är som sagt den vanliga vinkeln, att gräset inte var grönare på andra sidan staketet. Vill medierna tillfredsställa avundsjuka människor som inte själva kan eller vill ta FIRE-steget? Eller vill man varna dem som är på väg att göra det? Jag vet inte, men tröttsamt är det.

Dessutom har jag en annan syn på ”misslyckandet”. Jag ser det inte som en felsatsning att komma fram till vad man inte trivs med. Är det inte just det livet går ut på, eller för den delen arbetslivet? Att testa, ramla av, prova något nytt och undan för undan närma sig en optimal tillvaro.

Det verkliga misslyckandet tycker jag är att inte prova. Att sitta på en arbetsplats tills man är någonstans mellan 60 och 70, trots att man egentligen inte trivs med sitt liv. Själv har jag testat några mindre lyckade anställningar och under en kort period (som bl a innefattade 11 september 2001) försökt försörja mig på daytrading. Det var inget för mig och nu vet jag det, men jag ångrar inte att jag försökte.

Avanzastrul och blåögda kunder

Avanza hade ett datahaveri natten mot igår. Irriterande för deras kunder, det fattar jag. Avanza verkar dessutom mer drabbade än andra. Men är inte ”Alla pengar är borta” en väl hysterisk reaktion på ett felaktigt saldo? En halvtimme efter börsöppning stämde alla konton igen.

Men vid det laget hade bankens kunder dampat i flera timmar. En av dem säger att hon nu ska byta bank för ”sånt här klarar jag inte av”. Jag kan förstå reaktionen, men ska hon flytta pengarna till en bank utan dataproblem under jag på vilken planet hon finner den. Jag har åtminstone inte hittat en bank helt förskonad från datorhaverier.

Utan att ha en aning om vad som hänt den här gången kan jag konstatera att allt mer av våra liv finns på internet. Inte nog med att digitaliseringen av samhället tvingar oss dit. Många väljer dessutom av lättja helt frivilligt att spara sin information på nätet, allt från lösenord till bröllopsbilder. När det moderna samhället gör allting mer bräckligt finns det åtminstone ingen anledning att hjälpa till med den utvecklingen.

Så nu tycker jag att vi gör så här. Avanza lägger mer kraft på att stabilisera sina system. Behöver ni pengar till det kan ni dra ner lite på allt hållbarhetstrams ni fokuserat alldeles för mycket och för länge på. Det är inte okej att stänga ner kundernas möjligheter till handel bara för att ni inte håller koll på era datasystem och underleverantörer!

Och spararna slutar ögonblickligen att lita blint på internet. När ni köper eller säljer ett värdepapper – spara informationen utanför nätet, det är ert ansvar! Spar avräkningsnotorna i datorn och/eller på papper, och skaffa en backup på en egen hårddisk, inte i någon dyr och osäker molntjänst, om inte ni också vill tala ut i pressen om att ni inte vet vad som hänt med pengarna ni har på börsen. Med bevis för vad man äger slipper man ångest eller psykbryt bara för att det står fel en stund.

Så. Frågor på det?

Unga mer ekonomiintresserade

Ju äldre jag blir, desto mindre förstår jag mig på ungdomar, men en ny rapport om ungdomstrender ger åtminstone lite hopp.

Dagens 16-24-åringar är mer ekonomiintresserade och handlar mer på börsen än tidigare. 31 procent av unga män har handlat aktier minst en gång i månaden, 18 procent av unga kvinnor, jämfört med totalbefolkningens snitt på 15 procent. Personligen hade jag föredragit en mer allmän fråga som visar hur många som överhuvudtaget bryr sig om privatekonomi, men jag antar att Göteborgs Universitet uppfattar aktieinköp som yuppie-beteende och att det är vad de vill framhålla. Inflationen tycks ungdomarna i alla fall ha fått upp ögonen för och det hade knappast jag vid 16.

Sedan gör SVT en stor grej av att unga litar mindre på andra människor, vilket jag uppfattar som ett sundhetstecken. Å andra sidan har de högt förtroende för den svenska demokratin som de i nästan lika löjligt hög andel som befolkningen i stort anser fungerar bra, det tycker 7 av 10, och över en tredjedel har stort eller ganska stort förtroende för politiker. Så de litar inte på folk i allmänhet, men på politiker?!

Jaja, kanske inget nytt under solen. Vidare ser jag att unga läser allt färre böcker, ser mycket på film och undviker att gå ut i naturen. Jag tror att slutsatsen blir att mitt förtroende för ungdomar åtminstone inte ser en stigande trend, och just det är inget som får mig att ramla av stolen av förvåning.

Gungor och karuseller

Uttrycket ”att tjäna in på gungorna vad man förlorar på karusellen” är kanske hopplöst ute, men har du kommit förbi rubriken kan du ju lika gärna läsa vidare.

Ännu en vecka av honungsförsäljning är till ända. Fyra marknadsdagar blev det, och det kanske inte låter så mycket för den som jobbar femdagarsvecka, men det här är dagar då jag går upp innan gryningen, packar bilen full med honung och marknadsgrejer, kör iväg till en marknad, riggar upp mitt marknadsstånd, står där och försöker se glad ut i kylan tills det återigen blivit mörkt och dags att fylla bilen, åka hem och tina upp mig själv och torka allt som blivit blött av regn eller snö.

Och skotta fram bilen.

Efter att kassan räknats och försäljningen bokförts är det hög tid att börja förbereda nästa dag med honung, matsäck och tusen andra grejer. Sedan börjar det om igen, lite som Groundhog Day ifall den filmreferensen fortfarande funkar.

Nu låter jag självömkande, men dagar när försäljningen flyter är det inte ett dugg synd om mig. Då vaknar jag med ett leende på läpparna trots alldeles för få sömntimmar, hoppar upp ur sängen och ser fram emot en ny marknad. Andra dagar är det... inte så, och tyvärr har jag haft några sådana dagar på sistone.

Att sälja honung kan vara riktigt kul även om jag drömmer om en sammanhängande vecka då jag slipper svara på vad det är för skillnad mellan sommarhonung och hösthonung. När kunderna kommer i en strid ström gäller det att vara på hugget hela tiden, kolla att vippsade pengar ramlar in på kontot, att kontantkunder får rätt växel och att alla blir så nöjda som möjligt, inte minst jag själv.

Igår sålde jag på en dålig marknad, i dåligt väder, och tänkte att idag blir en dålig dag på jobbet. Då gäller det att hålla humöret uppe, snacka med andra säljare och luska till sig tips om bra marknader (eller dåliga att undvika). Bl a stötte jag ihop med en kille som har börjat sälja min honung som återförsäljare och han köpte en låda till när vi ändå var på samma ställe.

Lite senare träffade jag en knalle som tillverkar egna hushållsgrejer i trä. Vi har setts på ett par marknader under hösten och nu undrade han om han kunde köpa bivax av mig, för det använder han för ytbehandling av skärbrädor och annat som man vill behandla med naturliga ämnen. Så vi gjorde upp om en affär på några kilo, och jag tänker att det skulle kunna bli en återkommande inkomst.

En del sånt hade nog hänt oavsett, men jag vill ändå tro att om jag hade använt dötiden på sega marknader med att stirra ner i min telefon hade gårdagen kunnat bli precis så dålig som jag befarade när det gått en timme och jag fortfarande inte hade sålt för mer än platshyran och bensinkostnaden, men nu blev dagen ändå helt okej. Det tycker jag för övrigt är ett bra tips i allmänhet, gör det bästa av situationen så blir den åtminstone bättre än om du inte gjort det. Idag ska jag jobba ikapp framför datorn, och tina mina fötter.

ICA lurar PRO

Varje år genomför Pensionärernas Riksorganisation, PRO, en rikstäckande undersökning av matpriserna. Det har de gjort i över 30 år och varje år resulterar det i publicerade prisjämförelser av en ”vanlig” matkasse så att konsumenterna kan se var den är billigast, på vilken ort och butikskedja.

Nu har det framkommit att flera ICA-butiker sänker priserna inför undersökningen och så höjer de tillbaka efteråt för att få bättre resultat. Jag vet inte hur nytt detta är. Eftersom undersökningen görs varje år vid ungefär samma tid misstänker jag att handlarna länge sett till att putsa lite på priserna lagom till att butiken fylls av ”Päls Angels” med block och penna.

1991 var PRO:s undersökning kanske en jättehjälp för oss som hellre handlar billigt än dyrt, men det har ju hänt en del sedan dess. Nu har nästan varenda kund en maskin med uppdaterad prisjämförelse i fickan. Jag använder den ofta. Inför varje större matinköp har jag kollat och jämfört i förväg, inte minst om jag ska över till Sverige och handla. Jag gillar Willys hemsida som jag gärna tar fram i butiker även när jag handlar lokalt i Norge, för att se om jag ”kan” handla här, men det finns även mer neutrala jämförelsesajter.

Det kunde vi inte göra 1991, då fanns inte tekniken. Men jag misstänker att väldigt många inte gör det nu heller, för att de är för bekväma. Även om jag inte har haft smartphone mer än några år har jag använt internet i tre decennier och jag slås ofta av hur otroligt kreativa många är när det gäller att använda nätet till förströelse.

Att klicka fram ”shorts” på Youtube eller Tiktok kan folk ägna timtal åt såväl hemma som på bussen eller i kassakön, men att använda telefonen till något praktiskt användbart för att spara pengar är otänkbart för skrämmande många. Jag har förståelse för att PRO-medlemmar är lite trögare, de hann kanske bli medelålders innan internet ens fanns. Men folk i min ålder – eller så unga att de inte ens upplevt en tid utan smartphones! - är nästan lika dåliga.

Det står var och en fritt att välja. Antingen är vi lika upprörda som PRO-tanten i inslaget över ICA-handlarnas försök att finta bort oss, eller också tar vi fram den där förbannade telefonen, paddan eller datorn och använder den till något annat än att kolla in skrattande hundar, dela bilder på vad vi ätit till lunch eller lägga patiens. Du bestämmer!

Ojämlikt sparande

Svenskar sparar och investerar mer pengar än de flesta andra och Sverige ses för en gångs skull som ett föregångsland. Men det finns ett smolk i glädjebägaren som förändrar allt – män och kvinnor sparar inte exakt likadant och lika mycket. Nu raljerar jag lite, men det är ändå det uppdragsanalysföretaget Inderes och den feministiska tankesmedjan Ownershift fokuserar på.

”Vad är då förklaringarna till könsskillnaderna gällande sparandet? Enligt rapporten visar forskningen på tydliga könsskillnader gällande finansiellt beteende. Män är mer optimistiska, handlar oftare värdepapper och tar större risker, medan kvinnor har större självkontroll och hellre fokuserar på trygghet.”

Detta förklaras i sin tur av ”finansiella beteenden som etableras tidigt ofta håller i sig länge”. Inte ett ord om att män och kvinnor skulle vara olika, att könen (ja, alla två) har medfödda skillnader. Istället handlar allt (enligt den extremt politiskt korrekta nationalekonom som citeras) om hur man sporrar pojkar och flickor olika.

Lösningen för att uppnå ”det jämlika sparandet” sägs vara att ”prata med både flick- och pojkbarn” om pengar, ekonomisk risk och olika sparformer. Är det någon som tror att föräldrar eller skolan fram till nu uppmuntrat pojkar att spara och flickor att inte göra det? Såklart inte!

Sedan får jag bita mig i läppen för att inte gapskratta åt den skitnödiga formuleringen ”flick- och pojkbarn”. Könen blir hur som helst inte identiska för det. Män har i sin medfödda könsroll genetiska skäl till att ta större risk och kvinnor lika genetiska skäl att fokusera på trygghet. Det handlar om artens fortlevnad och kan inte tänkas bort av feminism.

Sedan har jag en känsla av att varenda undersökning visar att skillnaderna minskar. Fler kvinnor än tidigare investerar på börsen och det lär fortsätta. Det enda hotet mot utvecklingen jag ser är maktens otålighet och tro på att man genom politiska beslut och riktade åtgärder ska skynda på förloppet.

Ett exempel på det: Ekonomi är ett av få områden där kvinnor inte är i majoritet inom högre utbildning. När Handelshögskolan i Stockholm införde krav på högt högskoleprovsresultat vid sidan av höga gymnasiebetyg ledde det till att färre kvinnor kom in på utbildningarna. Vad det berodde på att kvinnliga studenter favoriserades av gymnasiebetygssystemet kan kvitta, men så fort man blev klar över att kravet på högskoleprov fick motsatt effekt tog man bort kravet. Snart kommer det nya idéer om hur man kan skruva på parametrarna för att åter gynna kvinnliga ekonomer – tills det får ett bakslag och man får tänka om.

Som sagt, jag tror att det vettigaste man kan göra för jämn könsfördelning är att ge så många som möjligt så stora chanser som möjligt. Blir det inte exakt 50-50 beror det på att män och kvinnor är olika. Låt oss få vara det!

Billigaste skiten duger åt mig

När jag började sälja honung på marknader hösten 2022 behövde jag ett partytält. Eftersom jag inte visste om det här var en verksamhet jag skulle fortsätta med ville jag komma undan så billigt som möjligt och valde därför ett tält från Biltema för 649 kr.

Ett popup-tält i samma storlek hade kostat mig 2000-7000 kr, men efter att nu ha tittat på alternativen i några år tycker jag mig ha gjort ett bra köp. Idén med popup är att de ska gå snabbare att slå upp och kunna göras av en person, men fler än tio gånger har jag fått hjälpa popup-tältägare på marknader att dra isär deras tält medan jag kan sätta ihop mitt själv även om det tar lite tid.

Några nackdelar har dock Biltematältet. Egentligen tror jag inte tanken är att man ska slå upp det hundra gånger, som jag nu gjort. Det är nog mer ett tält för att slå upp på en sommarfest och efter den får ungarna leka sönder det. T ex är alla tältpinnar vita. Allt som skiljer dem åt är en klisteretikett med nummer. När den fallit bort eller bleknat blir tältet som ett pussel där alla bitar har samma färg. Lösningen blev att måla pinnarna så att alla med en etta fått en blå prick osv.

I original låg de i en kartong, men den hade aldrig hållit i längden och så fick jag en gammal vapenväska av en granne – passar perfekt!

En annan grej med stolparna som kan tyda på att tältet inte är tänkt att hålla för evigt är att de tillverkats i tunn aluminium. En gång hade jag med tältet på en tvådagarsmarknad. Efter första dagen tog jag bort hörnstolparna och la tälttaket på marken, men så snöade det på natten och tyngden av snön gjorde att flera pinnar började glappa i skarvarna. Efter det satte jag dit slangklamrar för att det inte skulle bli värre.

Även klamrarna har jag fått gratis. En kompis köpte dem på Lidl, som har många bra grejer till billigt pris. Det gällde dock inte dessa. En slangkoppling måste ju bli helt vattentät, men ska man använda dem till något annat, exempelvis för att laga tältpinnar, är det inte lika noga så ”Sparo Skrotnisse” tok tacksamt emot en hel låda.

Och apropå att ta emot andras sopor känner jag en marknadsknalle som upptäckt min sparsamhet (eller ”svenskhet” som norrmännen säger). Han använde ett likadant tält som mitt, men har uppgraderat till en dyrare variant. Så han frågade om jag ville ha hans gamla. Skiter björnar i skogen – klart jag ville! Så nu har jag ett helt reservtält som inte kostat mig en krona. Det är möjligt att jag också kommer att uppgradera så småningom, men det lär dröja.