Swishstress

Jag fattar att medierna försöker fylla sina tidningar och kanaler med mycket mindre personal nu under helgerna, men när SVT gör en stor grej av att tre barn inte fått sina julklappspengar eftersom Swish krånglat, lyckas de inte ens engagera de drabbade. Ett av barnen (runt tio år?) säger lite trött till reportern att man ju kan logga in på banken och kolla om pengarna är framme.

Och även när det strular redan vid överföringen kommer släktingarna såklart göra nya försök och då kommer barnen att få sina pengar. Men jag tycker ändå att det finns en story här värd att lyfta. Jag har säkert gjort det tidigare, men kan alla andra återanvända sina berättelser den här tiden på året kan jag också göra det.

Jag fick också pengar i present som barn och att det funkade bättre då har två skäl. Det första är att min barndom utspelade sig under en tid när folk orkade träffas så att man kunde lämna över pengar fysiskt. Det andra är att riktiga pengar användes då.

När jag säljer honung på marknader blir ”Cash eller Vipps?” den moderna ”trick or treat”-frågan när en kund berättat att de vill handla av mig. För 19 av 20 är svaret Vipps, alltså den norska motsvarigheten till Swish, och några av dem säger med förvåning eller stolthet att fysiska pengar håller de minsann inte på med.

Och då kan det bli som för ungarna i skidbacken. På en av julmarknaderna hade den lokala banken problem med Vipps och eftersom många kunder använde just den banken kunde de inte handla av mig den dagen. Jag minns t ex ett sällskap på tre äldre damer. Alla hade samma bank och ingen hade kontanter, så där gick jag miste om intäkter. Men ja' ä'nte bitter.

Nu börjar det igen

Det verkar som det blivit nyår igen, som Big Fish skaldade (för den som har koll på 90-talspunk). Tid att summera året som gått och blicka fram mot nästa.

Här tänkte jag mest hålla mig till ekonomi. Investeringsmässigt blev det ett av mina bästa år någonsin. Aktieportföljen (kan man kalla den så när den bara innehåller fonder?) steg sanslösa 34,1 procent under året, att exempelvis jämföra med Nasdaq på +29,8 och Oslobörsen på futtiga 11,4 procent. Större delen av succén beror på usel utveckling för den norska kronan som till och med gått sämre än den svenska. Nåväl, jag gläds oavsett orsak.

Den övriga ekonomin har varit desto sämre. Som jag nyligen var inne på har företagandet haft klen utdelning på sistone. Antingen får jag hitta nya kunder eller också … gör jag inte det. Och det stora lyftet i biodlingen kom inte i år heller, i alla fall inte ekonomiskt. Men det tänkte jag endera dagen navelskåda i ett alldeles eget inlägg.

Det här var inte det smartaste jag gjort.

Här hemma har jag renoverat en del och det är ju inte heller gratis. Men banne mig inte långt ifrån! Sommarens stora projekt ladumålning kostade bara några tusen. Det är fördelen med att göra det mesta själv, att det blir billigt. Då tar det tid istället, men tid är ju det enda vi har. Inte oändligt, men just nu.

Usch, vad deppigt det här blev nu då. Vilket inte alls var meningen. Jag är rikare än någonsin, friare än någonsin och har kanske fler idéer än någonsin! 2025 ska bli mitt år. Lite som ”The summer of George”, nu händer det liksom.

God fortsättning?

Gott nytt år!

Jag har lovat blogginlägg varje måndag-fredag, men statistiskt sett är ni en exklusiv liten skara som surfar in redan idag på nyårsaftonen, så jag tänkte göra det lätt för mig och bara komma med några fiffiga nyårstips. På så vis straffar jag dessutom läsare som tänker att de kan läsa ikapp nästa år.

Avsluta abonnemang

Är det något du behöver säga upp kan tiden vara inne nu. Själv hade jag ett medlemskap som behövde avslutas före årsskiftet och det gjorde jag redan igår. Kanske har du en prenumeration som tickar och går och om du inte drar i bromsen idag ryker pengarna för en månad, ett kvartal eller ett år på tisdag eller onsdag.

Skärmdumpa

Det här kan låta fånigt, men även om man har flera månader på sig med deklaration och årsbokslut har jag den hårda vägen upptäckt att det alltid är tidssparande att hålla koll på sin ekonomi i realtid just vid årsskiftet. Det började jag med redan innan jag blev ålagd att betala förmögenhetsskatt och hålla ordning på min ekonomi av det skälet. All info finns hos bankerna, så det ska inte vara någon kris att vänta, men idag skärmdumpar jag alla mina konton hos banker, nätbanker och bokföringsprogram. Det tar minuter och kan spara timmar.

Nyårsfirande

Nyckeln till allt framgångsrikt firande ligger i planeringen. Man tycker att alla borde veta om långt i förväg att det är något speciellt med 31 december, men så är inte fallet. En del hamnar i det här läget:

Mitt eget firande är utlokaliserat. Jag är bortbjuden på nyårsfest, så jag behöver varken koka potatis eller grilla kalkon. Mitt enda problem är hur jag ska kunna sitta och konversera under en nyårsmiddag samtidigt som jag smyger upp en hörlur och lyssnar på blixt-VM i schack som börjar vid åttatiden.

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Den norska tv-serien Der ingen skulle tru at nokon kunne bu är en långkörare som hittills är uppe i 23 säsonger, varav många sänts även i Sverige. I varje avsnitt får man följa en person eller familj som valt att bosätta sig så åt helvete att andra varken kan förstå hur de tänkte eller hur det är möjligt. Det kan vara högt upp på ett berg utan bilvägar eller på en ö i Nordnorge där man på grund av eländigt väder blir isolerad från omvärlden i flera månader varje år. Så hur är det ändå möjligt?

Ibland är de helt sanslöst kreativa och hittar sätt. Det som är ren galenskap för de flesta av oss kan t ex funka som turistparadis för människor som under en helg eller vecka vill komma bort från civilisationen. Eller så kan de bedriva jordbruk trots att platsen knappt går att nå för människor, och då är det oftast får eller getter som gäller.

Men inte sällan är svaret på hur det är möjligt att bo så att det inte är det, inte utan bidrag. I ett avsnitt fick en kille betalt för att dela ut post på ön där han bodde – han, hans familj och ett hushåll till. Jag kan tänka mig värre postdistrikt. Men det gjorde å andra sidan att han fick tid över för att agera skolskjuts, i praktiken att med båt köra sin egen dotter till skolan. Barn har rätt till skolskjuts, men enda anledningen till detta något udda behov var ju att hennes föräldrar valt att bosätta sig på en ö utan skola eller andra serviceinrättningar. Lite som att mordbrännaren får betalt för att släcka sina egna bränder.

”Hallå, är det jag själv? Ja hej, det är jag igen...”

Jag är kluven. Å ena sidan älskar jag Norge för att de – till skillnad ifrån Sverige – inte bara pratar om levande landsbygd utan faktiskt är beredda att pytsa in pengar för att få det att hända. Å andra sidan måste det kosta multum att få hemtjänst till en trädkoja förton mil från närmaste plats, och det är pengar som hade kunnat gå till andra – mer rimliga – behov. Vad säger ni? Är det bara jag som fortfarande är lite för svensk för mitt eget bästa eller har jag en poäng här? Jag är osäker själv.

Tugga inte mer än du kan svälja

VM i snabbschack började igår, i år från USA vilket kommer att sabba min dygnsrytm fullständigt eftersom de spelar halva nätterna. Här kommer i alla fall veckans sista blogginlägg.

Elitidrottsmän i konditionsidrotter tränar flera timmar varje dag. På det viset förbränner de väldigt många kalorier, vilket gör att de måste fylla på med lika många nya. Längdåkaren Edvin Anger är 22 år, 190 cm lång och tränar kanske tusen timmar om året. Således behöver han under träningssäsong snitta 7000 kilokalorier. Ingenting konstigt med det.

Konstigt blir det först när SVT:s reporter, en tunn 31-åring som gissningsvis tränar ungefär tusen timmar mindre än Anger, ska ”testa helvetesdieten” och trycka i sig 7000 kcal på en dag istället för de 2000-2500 som hade varit lagom. För den som inte vill slösa åtta minuter av sitt liv kan jag avslöja att han ger upp strax innan 6000 och då har han varit på väg att kräkas åtminstone två gånger.

Jag ska inte spekulera i varför i hela världen SVT fick för sig att göra det här reportaget, men om inte annat är det en god illustration av något som egentligen borde vara självklart – vi människor är olika.

En del mer olika än andra.

Samma med ekonomi. Där har vi olika behov och intressen, och inte minst förutsättningar. Att köpa en semesterresa man inte har råd med bara för att grannen har råd är ungefär lika dumt som att äta tre gånger mer mat än man har behov för. Att skaffa sig vanor man inte nödvändigtvis vill ha, men som andra har, är lite på samma nivå. Det gör väl ingen, kanske du tänker, men det kan du vara lugn för. Kan du ärligt säga att du aldrig skaffat dig något bara för att det var ”the shit” just då? Jag kan det inte.

Varenda modetrend bygger på att vi ska köpa något vi inte vill ha om vi tänker efter, och folk skaffar radhus, hemmabioanläggningar och till och med barn för att passa in i en mall de sväljer med hull och hår. Så när reportern trycker i sig mat tills han storknar är han kanske trots allt inte dummast i världshistorien. Han får åtminstone betalt för dårskapen, de flesta får betala istället.

Var inte en del av problemet!

Läser en artikel om julstress på ett speditionsföretag, men det som beskrivs som julstress handlar om rena lagbrott, att chaufförerna exempelvis ska vara tvungna att bryta mot trafikregler, för att inte tala om arbetstidsregler.

”De chaufförer som SVT har varit i kontakt med säger att det pressade tidsschemat innebär förseningar, vilket har lett till indragna lunchraster och övertidsarbete, som de inte vågat be om betalt för.”

Någon av chaufförerna nämner ordet slav, men som jag minns slaveri ifrån skolböckerna var det tvång inblandat, inte att Kunta Kinte jobbade dygnet runt helt frivilligt bara för att grupptrycket gjorde att han inte bad om att få vara ledig ibland. Dagens ”slavar” är till och med villiga att riskera böter och indraget körkort för att chefen har räknat för tight på transporterna.

Jag har också haft jobb där det periodvis varit helt omöjligt att komma iväg efter åtta timmar och det har hänt att jag jobbat övertid när jag egentligen inte velat, men jag skulle inte drömma om att jobba över utan lön. Man får de chefer man förtjänar. Jag vill inte på något vis rättfärdiga företag som inte vill betala lön för övertid, det är ett svineri som bör bekämpas med alla medel, men de anställda har väl för i jösse namn också ett ansvar att stå upp för sig själva?!

Jag menar inte att man ska släppa pennan eller skiftnyckeln exakt på klockslaget, man behöver inte göra sig omöjlig på arbetsmarknaden. Men om chefen säger att du ska tömma en bil efter arbetstid bör du lugnt och sakligt förklara att det inte kommer att hända med mindre än att han betalar för din tid. Annars är du delaktig i att skapa en hopplös arbetsmarknad. Var inte det.

Misslyckade bröllopsbilder

Jag är ingen stor fotofantast (ni som sett mina bilder på bloggen anade nog det). Jag föredrar att uppleva livet framför att fotodokumentera det. Men folk är olika, och de allra viktigaste bilderna är kanske bröllopsfoton. Därför är världen full av bröllopsfotografer. Fullt begripligt.

Vad som är mindre begripligt är att folk anlitar klantskallar och idioter att fota deras stora dag. Då hamnar man i tidningen istället. Om bilderna är viktiga, anlita någon ni vet är bra! Förutom att man väl känner andra som gift sig och blivit fotograferade är hela nätet fullt av bröllopsforum. Trots att alla har en kamera i telefonen inser de flesta att fotografi är ett svårt hantverk. Säkert är bröllopsfoto en särskild genre som kräver kunskaper och erfarenhet precis som naturfoto eller actionbilder.

Jag hittade snabbt den tråd de pratar om i artikeln. Där framgår att hundratals par blivit lurade av samma fotograf, som antingen lät bli att dyka upp eller kastade in en reserv, eftersom ”vem som helst kan väl fucking ta en bild liksom”, som han själv uttrycker det. I tråden berättar fotografen att han är spelmissbrukare och mer eller mindre medvetet lurat kunder för att få pengar till att fortsätta spela.

Alla har vi väl köpt en tjänst eller vara som verkade lite för prisvärd, men där vi tyckte att det var värt risken. Gissningsvis var denne bröllopsfotograf billig, men är ens bröllop verkligen tillfället man vill chansa med? Ja, tydligen.

Att fotografera den här tavlan på min vägg är så nära bröllopsfotograf jag blir, och känner jag farsan rätt togs bilden kostnadsfritt av någon kompis/kollega som ändå var bjuden på bröllopet.