Ha lite visioner, människa!

Gårdsförsäljning av alkohol har stötts och blötts. Till slut blev det en urvattnad lösning som till och med de frihetshatande Liberalerna kunde acceptera. Många småproducenter orkar inte dra igång gårdsförsäljning eftersom det är så mycket regler och extra administration, och att uppsidan är för liten. Men så har man också lyckats hitta en liten ölproducent som avstår för att han månar om Systembolagets monopol:

”Att få ha sina flaskor på Systembolagets hyllor är viktigt för lokala bryggerier. På söndagen träder den nya lagen om gårdsförsäljning i kraft och ölbryggaren Håkan Nilsson menar att det kan leda till att Systembolagets monopol försvinner framöver.

– Som en liten aktör skulle det i så fall bli svårare att sälja till detaljhandeln än till Systembolaget, säger Håkan Nilsson, ägare på Remmarlöv gårdsbryggeri.”

Tänk att det finns små vingårdar och ölbryggerier som överlever i länder som inte har ett stort Systembolag som kan värna om den lille producentens rättigheter. Dessutom har jag hört rätt många alkoholproducenter säga att de tvärtom känner sig motarbetade av monopolet. Vem värnar om dem?

Som konsument har jag inga stora problem med Systembolaget även om jag tycker att svenska producenter borde få sälja hur mycket alkohol de vill över disk till vuxna människor (eller så borde även Systembolaget precis som gårdsförsäljarna tvingas ge varje kund ett 30 minuter långt föredrag om alkoholens risker). Däremot stör jag mig på människor som inte vill ha frihet. Eller just det kan jag väl egentligen leva med, men när sådana människor också vill klippa vingarna av sina medmänniskor, bara för att de själva saknar visioner och handlingskraft, bränner en säkring eller två i huvudet.

Så länge det bara finns en grossist kan Håkan sälja sin öl dit. Om denna grossist inte klarar av fri konkurrens förtjänar den inte att finnas, och om Håkan inte kan hitta nya kunder borde han lägga ner eller sälja till någon som kan och vill det.

Samma fenomen ser jag hos biodlare som säljer sin honung till en uppköpscentral för mindre än halva priset man kan få direkt hos slutkund. Vi får den marknad vi förtjänar. Tänk om mjölkbönderna skulle starta egna mejerier istället för att sura över att de bara får några kronor per liter hos Arla. I många fall krävs inga lagändringar, bara en gnutta initiativförmåga och självrespekt. Ölbryggaren Håkan Nilsson må vara ett extremfall, men många jantar och fjantar är honom hack i häl.

E-handelsrekord

E-handeln slår rekord när de kinesiska lågprisbolagen Temu och Shein dumpar sina priser i Europa som följd av de amerikanska importtullarna.

Nu tittar EU på regleringsmöjligheter som till skillnad från Trumps tullar såklart anses som goda handlingar. Världen funkar så, är det inte svart så är det vitt. Det skulle ju bli så bra, det här med global handel. Alla producerar det de är bra på, och med hjälp av just-in-time-konceptet blir det heller inga osålda lager. I teorin.

I verkligheten har det visat sig ganska bra om länder blir relativt självförsörjande på sånt de behöver. Fast i ärlighetens namn är det väl sällan paketen från Kina innehåller sånt vi behöver. Ofta är det klädesplagg som ska pressas in i redan fulla garderober eller den där fiffiga juicepressen som används exakt tre gånger innan den hamnar i slutförvaring längst in i nedersta kökslådan.

Att svenskar köper kinesiskt smäck är faktiskt varken Trumps eller kinesernas fel – det är svenskarnas val. Genom att handla lokalt stödjer man det lokala näringslivet, genom att handla från Kina stödjer man den kinesiska ekonomin, möjligen också en rejäl dos barnarbete och diktatur. Men med det sagt är jag likadan själv och åker och handlar i Sverige trots att jag egentligen vet bättre.

Jag har även försökt handla kinesisk elektronik från Wish en gång, men en vecka efter beställningen fick jag ett mejl att varan inte fanns och att jag så småningom skulle få tillbaka mina pengar, vilket jag också fick. Men det var ju inte för att låna ut pengar räntefritt som jag la beställningen så jag frågade varför de annonserade ut varor som inte finns (annonsen var i det läget fortfarande uppe). Jag fick inget svar, så då gav jag upp. Jag orkar inte med strulet och det känns lite bättre i hjärtat också.

Holknekt helknäckt

Fånig rubrik, men kan ekonomijournalisterna skriva ”Baisse för Böös” varje gång finansmannen Anders Böös börskurs går ner ska väl inte jag vara bättre.

Det handlar såklart om entreprenören Per Holknekt som de senaste åren mest gjort sig känd som mannen som gett offerkoftan ett ansikte. Detta genom att hans spelmissbruk fått honom att förlora en massa pengar varpå han bestämde sig för att stämma spelbolagen Betsson och Kindred.

Jag sa att det var en dålig idé, men varför skulle Holknekt plötsligt ta bra beslut? Nu har han dömts att betala Kindreds rättegångskostnader på drygt två miljoner och då är det förstås ännu mer synd om stackars Per.

För inte kunde väl han ta ansvar för sina egna handlingar. Till saken hör att Holknekt startat massor av framgångsrika företag genom åren, bl a klädföretaget Odd Molly, och man kan ju i rimlighetens namn inte bara slippa ansvar för de dåliga besluten.

Det verkar inte ens som att Holknekt är motståndare till fenomenet nätkasino för nu ska han istället hjälpa porrkungen Berth Milton att öppna ett nytt kasino! Men det ska vara ett ”hållbart kasino” (oklart om konkurrenterna påstår sig vara ohållbara).

Den som lever får se hur det går. Antingen lyckas de, men det bygger på att andra spelare förlorar pengar, det är nämligen spel som kasinona lever på och alla kan liksom inte vinna. Inte ens en majoritet eftersom det är mellanskillnaden mellan insatser och vinster som blir kasinots marginal. Eller också misslyckas porrkungen och speltorsken och då blir det ännu mer synd om Per Holknekt. Om det ens är möjligt.

En ladugårdsvägg till

Jag tror att det är helgdag idag, men eftersom jag är osäker på vad Kristi Himmelsfärd egentligen innebär jobbar jag på som vanligt. Förra sommaren målade jag två laduväggar och avslutade texten med att säga att jag skulle ta en tredje vägg nästa år, och nu är det gjort.

Det var det inte här.

Idén om skylift sprack dock. För att komma fram till väggen måste jag gena över en åker och eftersom en skylift som klarar den höjden väger ganska mycket är det bäddat för problem att köra den över en mjuk åker. Istället blev det byggnadsställning igen. Jag började med samma ställning som jag lånade förra året, väl medveten om att den inte skulle räcka till att byta ut fönstret i mitten. Skrapa och måla kan man göra med verktygen på skaft, men man kan inte byta fönster på distans.

Tanken var att jag skulle hitta en firma som hyr ut samma ställning. Då hade jag kunnat hyra en våning till och jag tänkte att en plattform och två gavlar i en dag eller två inte kan kosta mycket, men det visade sig vara svårt. Till slut hittade jag ett företag som hyrde ut rätt fabrikat, men efter några mejl visade det sig att de saknade nästan alla delar till just den här modellen.

Halvvägs.

Men så hade jag tur. Mina nyaste grannar skulle lägga om taket på flera hus och hade lånat en byggnadsställning. Genom att ställa upp på lite handräckningsjobb i takomläggningen fick jag låna ställningen och hjälp med fönsterbytet.

Ny ställning.

Mest spännande i den processen var att det trasiga fönstret som satt där visade sig vara genomfartsled för getingar och när den vägen skars av blev de irriterade. Griniga getingar vill man inte möta på tio meters höjd hur stabil byggnadsställning man än står på. En geting fastnade i min mössa, men jag lyckades skaka av mig den innan det gjorde ont.

I det stora hela gick det väldigt bra. Jag vet inte hur många timmar det tog, men det kändes mycket lättare att skrapa och måla i år än förra året, och den här gången hade jag redan fönstret (hämtade tre gratisfönster på annons i fjol). Billigt blev det också. Eftersom fönstret var gratis blev slamfärgen enda utgiften i år med.

Klart!

Egentligen återstår fem av åtta väggar på den T-formade ladan, men de är inte lika hårt utsatta för väder och vind, så det akuta målningsjobbet är nu avverkat. Kanske målar jag resten av väggarna nästa år, men de är lägre och enklare. Annars klarar de sig några år till. I år är det hur som helst färdigmålat.

FIRE på BBC

Den som är van att höra svensk statsmedias åsikter om personer som går i frivillig pension blir nog positivt överraskad av att se det BBC-klipp jag fick tips om i kommentarfältet. Se gärna hela (8 min). Det är berättelser från ”Mr Money Mustache” och några andra som själva gjort FIRE-resan. Här är det jag tyckte var intressantast i filmen.

”Pensionering betyder, i den nya definitionen, att du har ett val.”

Säger Peter Adeney/Mr. Money Mustache som berättar att han numera jobbar som snickare, för att det är kul, men att han skulle kunna göra det som en profession om han vore tvungen. Precis som de flesta i ”FIRE-rörelsen” har han alltså ingenting emot att jobba, han vill bara inte vara tvingad att gör det. Eller som en av de övriga medverkande säger:

”Det handlar mindre om pensionering och mer om friheten att inte vara beroende av ett jobb för pengar.”

Hur går det då till? Här är några citat om det:

”Istället för att följa det traditionella stigen där du sparar lite under 50 års karriär sparar och investerar du väsentligt mycket mer under en period på 10-15 år och får möjligheten till tidig pensionering.”

”Jag växte upp i ett ganska sparsamt hushåll i Kanada med föräldrar som inte öste ut sin begränsade mängd pengar, och jag trodde att det var normalt så när jag fick ett bra ingenjörsjobb behöll jag samma livsstil, men jag fick en amerikansk lön, vilket gjorde att merparten inte spenderades. Jag tjänade bra pengar vilket ledde till investeringar och gör du det i 7-10 år med merparten av dina pengar har du tillräckligt för hela livet.” 

”För många människor är mat den andra eller tredje största utgiften, så även om man bara kan göra en liten besparing i den budgeten kan de pengarna användas för att betala av skulder eller öka investeringarna.”

”Du behöver inte vara en tuff munk som bor i ett tält i skogen, du behöver bara vara lite mindre larvig än genomsnittet. Jag kände alltid att jag levde ett extremt lyxigt liv. Det vara bara inte riktigt lika fånigt som kollegan som hade en splitter ny BMW när jag hade en gammal Subaru. Dessa små beslut gör en enorm skillnad när det gäller procentandelen av dina pengar som du spenderar.”

Vem kan bli ekonomiskt oberoende? Jag skulle svara att alla kan bli lite mer oberoende än de är, men filmen går djupare in på detta:

”Är detta bara för privilegierade människor? Jag växte inte upp i Kanada, jag föddes i Kina och i ett läge levde min familj på 44 cent per dag, så jag vet hur det är att kämpa.”

Det är ett viktigt påpekande angående en invändning/fördom som är rätt vanlig hos människor som inte lyckas spara pengar. Jag vill gärna koppla ihop det med nästa citat i filmen:

”Ju mindre du tjänar, ju svårare livet är, desto mer värdefulla blir dessa förändringar.”

Att rika människor lättare sparar pengar och blir ännu rikare är givet, men har du ett sämre läge att spara pengar kanske du istället har lättare att uppbåda den vilja som krävs. Kvinnan vars familj levde på några kronor om dagen har gissningsvis lättare att dra åt svångremmen än den som levt ”pappa betalar”-liv under hela sin uppväxt.

Och vad ska du då göra med pensionsmöjligheten? ”Ska du ligga och titta på Netflix hela dagarna?” frågar människor vars fantasi tydligen inte är mer utvecklad än så. Då kommer vi till filmens allra bästa citat:

”Tid är det bästa man kan köpa för pengar.”

Pengar, bilar och till och med människor finns det alltid fler av, men tid har vi i en begränsad mängd. Vi kan inte heller ta igen tid i efterhand. Ett par exempel i filmen är småbarn under uppväxt och gamla, sjuka föräldrar. Förlorad tid med barnen går möjligen att kompensera senare, men småbarnsåren kommer inte igen. De är lika förlorade som döda föräldrar som inte kan kramas postumt.

Mellan dessa citat visas bilder och texter om överkonsumtion och annat dumt mänskligheten håller på med. Fyraprocentsregeln hinner man också med. Det gör reportaget både informativt och positivt. Varken extremsparande eller ekonomiskt oberoende är önskvärt för alla, men att föra fram något på ett objektivt sätt och sedan låta människor själva välja vad de ska ta till sig är vad god journalistik går ut på. Tack för det, BBC!

Flög till fel land

Jag tror aldrig att jag har flugit med Ryanair, men har hört så mycket skit om deras dolda avgifter och usla service att jag ogärna vill försvara dem. Men det måste finnas gränser även för deras ansvar.

Lena skulle resa till Berlin, men hamnade i Bologna efter att ha klivit på fel plan i Köpenhamn. Nu riktar hon och hennes son kritik mot Ryanair som inte kollade hennes biljett. Visst, dumt av dem. Och märkligt, jag trodde aldrig att Ryainair missade en chans att ta extra betalt för att skriva ut en pappersbiljett extra.

Men ingenstans i artikeln finns ett uns av självkritik. Man får klämma fast sitt huvud rätt hård under armen för att missa destinationen innan man går till fel gate och kliver på fel plan. Lena lyckades till och med missa bolagsnamnet eftersom hon åkte med fel flygbolag. Inte förrän hon landat och läst ”Välkommen till Bologna”-skylten på flygplatsen insåg hon misstaget.

Själv har jag klivit på bussar åt fel håll och någon gång fel tunnelbana. Det är himla irriterande att upptäcka att chauffören åker åt ”fel” håll. För att inte tala om när man vaknar upp två hållplatser för sent. Då får man snällt kliva av, svära tyst och som i det gamla uttrycket konstatera att det är lika lång väg tillbaka. Men aldrig skulle jag komma på tanken att rikta fingret åt någon annan än mig själv.

”Tanken var att hon där skulle möta upp sin son och resa vidare till Rostock i norra Tyskland för att fungera som ett extra vuxenstöd till hans elevgrupp som deltar i en FN-konferens under helgen.”

Mm, det var ju också ett ”vuxenstöd”...

En podd för nästan ingen

Fyra för mig okända personer startar en podcast på älvdalska. En icke-nyhet, kan tyckas. Jag hade inte läst artikeln om jag inte tyckte att ingången var lite rolig, att de ”vill att hela världen ska få höra” deras budskap, så därför använder de ett språk som 3000 personer i hela världen förstår, varav merparten gissningsvis inte ens lyssnar på poddar. Då har man gjort det svårt för sig själv.

Men jag har givetvis ingenting emot att någon startar en smal podcast på ett smalt språk. Om det inte vore för den lilla detaljen att någon annan ska betala för den, i detta fall skattebetalarna i Älvdalen och döda svenskar vars kvarlåtenskap gått till Allmänna arvsfonden (en dålig idé!).

Jag har ingen podd, men har medverkat i några och lyssnar dagligen på andra. Det jag gillar mest med poddar är just enkelheten, att någon med ett intresse kan börja podda i stort sett gratis. Det räcker med en inbyggd mikrofon i en laptop eller mobiltelefon och ett kostnadsfritt redigeringsprogram. Fortsätter man vill man nog ha en bättre mick och så kan det vara vettigt att finnas på populära poddplattformar. Men även det är rätt billigt.

Så ser min värld ut, andras är annorlunda. Ni kanske kommer ihåg när Magdalena Andersson ifrågasatte vem som finansierade Henrik Jönssons Youtubevideos. Hon trodde antagligen att det kostar massvis bara att starta en Youtubekanal, för det är hennes verklighet. 29 myndigheter har tillsammans lagt fem miljoner på sina poddar. Bara Naturvårdsverkets kostade nästan en halv miljon för fyra avsnitt! En annan speciell grej med myndighetspoddar är att de nästan inte har några lyssnare, bara kostnader.

”Hej, kul att se så många här!”

Så nej, jag kan inte önska Älvdalspodden lycka till. De pengar dessa fyra ungdomar får för att leka Joe Rogan kunde ha använts till att minska sjukvårdsköer, ge hemsamariter möjlighet att sätta sig ner och prata en stund med isolerade gamlingar vars släktingar har glömt bort dem, anställa bättre lärare, fler poliser, fixa ett försvar, förbättra järnvägar eller något annat som gynnar betydligt fler än den lilla klick människor som kommer att lyssna på en podcast på ett snart bortglömt språk.