Jordgubbsrekord

När man läser om jordgubbar i svensk media gäller det oftast organiserade gängkrig, men den här gången är det själva bären som avses eftersom jordgubbspriset slog prisrekord lagom till årets midsommar.

”Ey, langa fram gubbarna innan det knasar, mannen!”

Detta pga att hela maj var kall med inslag av frost på nätterna (kom ihåg det när samma medier som nu skriver om jordgubbsrekord senare skriver om att det varit varmare än någonsin). Klenare skörd kombinerat med stor efterfrågan ger högre priser.

Vädret kan vi inte påverka, men för egen del påverkas min efterfrågan av vad saker kostar. En av kvinnorna i reportaget säger att hon aldrig skulle sluta köpa jordgubbar. ”Är jag sugen så köper jag.” Själv tycker jag faktiskt inte att det är så himla gott med jordgubbar. Jag äter minst lika gärna blåbär eller hallon, som jag inte betalar någonting för, så då får jag blåbär med grädde eller hallon och glass till ett lägre pris än bara jordgubbarna.

Även om man verkligen gillar jordgubbar får man ju göra en värdering. I alla fall om man försörjer sig själv och inte badar i pengar. Jag hade kunnat köpa jordgubbar för 100 kr litern några gånger varje sommar om jag tar mig råd, men det gör jag inte. Om det sedan beror på envishet, snålhet eller att jag inte är så beroende av en enskild matvara kan diskuteras. Antagligen lite av varje.

Vad säger du? Var går din smärtgräns för jordgubbspriset? Hade du sålt bilen eller pantsatt barnen för ynnesten av att äta svenska jordgubbar? Eller känner du som jag att om något plötsligt drar iväg i pris handlar du något annat istället?

Kryddträdgård på köksbänken

I flera års tid har jag planerat att odla kryddor så att jag hela tiden har tillgång till färska kryddor. Förra vintern skrev jag t ex följande:

”Men nu när jag blivit 'grönavågare' och flyttat ut på landet ska jag ta tag i det igen. Förra året hade jag visserligen krukor med chili, gräslök, mynta och dragon, men det kändes rätt oorganiserat. I år skulle jag vilja bli lite bättre på kryddodling.”

Jag kom ingenstans med detta då, mer än att jag alltid odlar chili inomhus. Men i år har jag kommit lite längre genom att odla oregano, basilika och citronmeliss i krukor, så att de precis som chilin kan kan skördas och hackas ner i maten på bara några sekunder.

Utomhus har jag visserligen haft gräslök och libbsticka (lite osäker på om dessa räknas som kryddor eller grönsaker), men det blir extra steg att sätta på sig skorna och gå ut på tomten när jag är mitt i matlagningen.

Nästa steg är att göra den mobila kryddträdgården ännu mer lättåtkomlig. På våren behöver den ljus och då kan jag inte ha kryddorna på köksbänken. Ibland får de heller inte plats där. Idealet (tror jag) vore att ställa alltihop på en stor bricka eller någon annan smidig lyftanordning så att växterna kan få solljus när de behöver det och stå precis bredvid spisen när det passar bättre utan att jag behöver bära fram och tillbaka igen och igen.

Och i en framtid känns en kryddträdgård bestående av chili, oregano, basilika och citronmeliss lite klen. Kanske kompletterar jag med rosmarin, salvia, persilja eller något annat. Andra förslag?

Kompensation?!

En gång i världen var jag sugen på att bli jurist. Det var nog tur att det sket sig. Här är ett exempel på historier jag inte begriper. Fotbollsspelaren Alexis Mac Allister var ihop med en tjej i fem år, Camila Mayan. Sedan gjorde han slut och blev kort tid därefter tillsammans med en annan tjej. Mayan hävdar att han var otrogen med den nya medan de fortfarande var ihop. Inte omöjligt, det är många som inte skött den övergången snyggt.

Men vad är det värt då, en ursäkt? Nej, sex miljoner dollar, enligt henne, ”i kompensation”. Kompensation för vad är lite oklart, men siffran har hon kommit fram till genom att hon tycker att det vore rimligt att hon får en kvarts miljon dollar för varje månad de levde ihop utomlands. Bägge är från Argentina, men under förhållandets gång började Mac Allister sparka boll för en engelsk klubb.

Kanske trivdes inte Mayan i England. Det har jag förståelse för, det är ju ett grått land utan matkultur som verkar ha fastnat någon gång på 1800-talet, men det hade varit läge att ta upp med pojkvännen då, inte med ex-pojkvännen fem år senare.

Till saken hör att Camila Mayan verkar ha några egna miljoner, så hon borde ha råd med bröd och potatis även utan exets ersättning. Värdighet verkar hon däremot sakna fullständigt, men det kan inga pengar i världen kompensera.

Lösningen på svensk vårdkris

Ett anonymt tips i kommentarsfältet som jag tycker förtjänar ett eget inlägg. Det handlar om Region Västerbotten som upptäckt att man har 60 chefer utan underställda. Man får väl hoppas att några av dem ändå utför ett arbete, men det är alltså 60 personer som får betalt för att de har personalansvar, utan att de har det.

Hur har det kunnat bli så här? En ledtråd finner vi i Hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Anna-Lena Danielssons (s) kommentar:

”Vi har nog inte haft full kontroll på hur chefsstrukturen har sett ut och utvecklats under åren.”

Nog?! Hon är alltså fortfarande inte säker på om hon och hennes politikerkollegor gjort fel eller om det är en slags naturlag i offentlig förvaltning att utse chefer till höger och vänster utan att kolla om de behövs, och sedan låta bli att följa upp. Jag antar att fler än jag sett den här skämtteckningen och tänkt att det var just ett skämt.

Men nu börjar jag bli osäker. Sverige har ganska hög läkartäthet, 3,98 läkare per tusen invånare. Mycket högre än exempelvis Norge där jag bor. Så varför är då vårdköerna mycket längre i Sverige? Det beror antagligen på att svenska läkare ägnar förhållandevis lite tid per patient. Istället lägger man tid på administration och undermåliga IT-system. Så här säger en läkare i den enkäten:

”Jag lägger minst 30 minuter varje dag bara på att logga in i olika system på olika datorer.”

Alltså, om läkare fick vara läkare och ägna sig åt patienter istället för att rapportera om det verkliga arbete de faktiskt hinner utföra mellan datorinloggningarna kanske Sverige skulle ha den ”vård i världsklass” politikerna fortfarande låtsas är fakta. Jag kan inte tänka mig att Region Västerbottens 60 låtsaschefer hjälper till med att få den ekvationen att gå ihop. 

Pruta och förhandla!

Idag ett litet spartips i all enkelhet. För ett tiotal år sedan höjde mitt försäkringsbolag priset på hemförsäkringen med sexton procent. Jag tyckte att det var i saftigaste laget, så jag mejlade dem och berättade att då får jag kolla vad konkurrenterna har att erbjuda. Hastigt och lustigt ändrades ökningen till tre procent istället och jag behöll försäkringen. Det där upprepades sedan år efter år: chockhöjning -> mejl -> rimlig höjning.

Jag kom att tänka på det när jag läser om Siv, som ringde och sa att hennes abonnemang hade blivit för dyrt, och vips så sänktes priset. För mig känns det där fullkomligt självklart nu. Jag har ringt eller mejlat massor av leverantörer, både sådana jag har haft och sådana jag skulle kunna byta till, och berättat att här får ni skärpa till er om ni ska få ha mig som kund.

Det funkar förvånansvärt ofta trots att jag aldrig varit någon storkund, inte någonstans. Ibland har det inte funkat och då har jag funderat en runda till. Ofta har jag inte anlitat dem efter det, men ibland vinner bekvämligheten, och ibland har de varit prisvärda trots höjning. Oavsett vilket har jag aldrig skämts över prutningsförsöken. Man kan ju vända på det också och tänka att de gånger det funkar och företaget utan betänketid sänkt priset med tio procent eller mer, då är det väl inte jag som ska skämmas?

Nu vore det väl inte en riktig Sveriges Radio-artikel om man inte plockat in en expert för att säga något självklart. I detta fall en forskare i företagsekonomi som fastslår:

”Men om alla gjorde det här, då skulle inte företagen ha råd”.

Till det har jag två kommentarer. 1. Det skiter jag i. 2. Alla kommer inte försöka få ner sitt pris. De allra flesta sväljer snällt sanslösa prishöjningar utan att ens hota med att gå över till konkurrenten. Det är för övrigt den stora anledningen till att företag höjer priserna. För det ekonomiforskaren indirekt säger är ju att företagare inte är idioter. De höjer priset för att de kan och kommer undan med det. Så hjälp gärna till i kampen för lägre priser. Var den där besvärliga kunden som ifrågasätter prishöjningar och kräver förklaringar till svepande formuleringar om ”ökade kostnader” och ”instabilt omvärldsläge”.

En tanke om rättegångskostnader

För ett år sedan nämnde jag rättssaken mot Gjert Ingebrigtsen, en jättegrej i Norge. Antagligen mindre i Sverige och den som är ointresserad av friidrott kanske missat den helt, så här kommer en kort sammanfattning:

Gjert Ingebrigtsen är en sjubarnsfar känd för att ha tränat tre av sina söner till elitlöpare på medeldistans och sedan dottern till en lovande junior. Bäst har det gått för Jakob Ingebrigtsen som bl a vunnit VM- och OS-guld. Vid sidan av egna barn har Gjert även tränat andra löpare, där Narve Gilje Nordås sticker ut med ett VM-brons. Team Ingebrigtsen blev ett begrepp och en populär tv-serie. Plötsligt satt logistikchefen och självlärde tränaren Gjert i tv-sofforna och han skrev böcker om sin träningsfilosofi som kopierats av tränare från hela världen.

Men så snärtade han till den då sextonåriga dottern med en fuktig handduk i ansiktet under ett gräl. Såväl dottern som de tre löparbröderna bröt med pappan som anmäldes för misshandel av minst tre av sina barn. Två misshandelsfall gick hela vägen till domstol och 3,5 år efter handduksincidenten finns det nu en dom. Misshandelsfallen avskrevs, men Gjert dömdes för kränkning av dottern rörande handdukssnärtningen, till 15 dagars villkorligt samt tiotusen i skadestånd till henne.

Åklagaren hade yrkat på 2,5 års fängelse och tvåhundratusen vardera i skadestånd till dottern och världsmästare Jakob, så det får nog anses vara en fullständig seger för försvaret. Det känns ändå inte som att det finns någon vinnare här och en de förlorande parterna är skattebetalarna.

Här har vi alltså en man som slagit till sin dotter med en handduk. Inte okej någonstans, det är även gärningsmannen med på. Men slaget resulterade i ett års polisutredning och en sju veckor lång rättegång med totalt 24 dagar i rätten. Gjert företräddes av John Christian Elden, som förmodligen är Norges mest framgångsrika och bäst betalda jurist. De både barnen företräddes av ett målsägarbiträde och vidare har en samlad tingsrätt och ett åklagarteam suttit och jobbat med ärendet i månader. Jag vet inte hur många miljoner detta har kostat, men många. Om domen överklagas och tas upp av nästa instans försvinner ytterligare miljoner skattepengar upp i rök.

Rättsväsendet är en del av ett fungerande samhälle. Den som känner sig utsatt för brott har rätt att få sin sak prövad och den som är misstänkt har rätt till en försvarare. Det tycker jag är en jätteviktig princip, men som utomstående betraktare kan jag ändå inte låta bli att tänka att allt detta borde ha gått att lösa på ett helt privat familjeråd, med eller utan lusekoftor.

Nu gällde det en kändisfamilj vars medlemmar antingen är kända på egna meriter eller bedriver influencerkarriärer helt grundade på att de är ingifta i familjen, så en himla cirkus var säkert ofrånkomlig. Men jag vet flera familjer som hamnat i krig och splittrats pga en eskalerande familjekonflikt. Oftast har det varit syskon som känt sig ekonomiskt förfördelade eller sårats av vad ett annat syskon sagt eller gjort, andra familjemedlemmar har valt sida och så är kriget i full gång. Resultatet har blivit livslånga konflikter och helt oskyldiga barn som tappat kontakten med kusiner, far- eller morföräldrar.

Skulle man inte kunna ha en samhällsfunktion som medlade lite grann som byäldsten i gamla dagar? Jag vet inte hur det skulle kunna se ut rent praktiskt, men i alla fall en mindre inrättning än en hel rättsapparat som vevas igång för konflikter som borde gå att lösa på ett tidigare stadium med mindre medel och lyckligare utgång. När det gäller finansiering skulle antagligen en enda avvärjd rättegång av Ingebrigtsen-storlek spara in de pengarna som behövs för flera decennier.

Veden hemma!

Det har nog aldrig dröjt till juni innan jag fått hem årets ved, men egentligen är det inte årets ved utan nästa års. Efter första vinterns vedbrist har jag sett till att alltid köpa ved så att det räcker.

Detta i kombination med att jag fått ved har gjort att jag nu sparat in ett helt år. Under föregående vinter gjorde jag precis av med veden jag köpte 2023, vilket gör att förra sommarens ved står kvar i vedboden och den ved jag precis hämtat hem kommer inte behövas förrän vintern 26/27.

Om ens då. Förra året beställde jag femton kubikmeter. I år nöjde jag mig med tio. Det har inget med förbrukning att göra utan handlar om att det var vad jag bedömde att jag skulle få plats med i vedboden. Det var ändå innan jag snubblade över några kubikmeter ved i skogen som grannen och tillika skogsägaren hjälpte mig med.

Det är säkert bra för veden att få stå till sig ett år i vedboden. Jag har tidigare skakat på huvudet åt äldre gubbar som har så mycket ved att de skulle kunna elda dygnet runt tills de själva ska in i ugnen, och där är jag inte (än). Men känslan av att jag skulle kunna hålla mig varm de närmaste 2-3 åren utan att lägga ut en enda krona till gör mig alldeles varm, helt vedlöst.

Glad midsommar på er! Eller som vi säger i Norge: fredag.