Aladdin krymper och stiger

Aladdinasken har blivit 8 procent dyrare och samtidigt 18 procent mindre, vilket ger en total prisökning på 32 procent, från 238 kr/kg till 315 kr/kg. Detta ger alla Aladdinkonsumenter chansen att prova på något nytt.

För allvarligt talat, Aladdinaskar köper man väl bara för att man har dålig fantasi och framförhållning när man blivit bortbjuden. Man springer och köper Aladdin i sista sekunden för ”någonting ska vi väl ha med oss”. Det är en förbannat tråkig present och nu börjar den bli dyr också.

Köp något man har nytta av, eller en riktig delikatess som en flaska dyr olivolja eller en fin ost, exklusivt kaffe eller te. Jag är ju lite färgad av min verklighet som biodlare, men kanske skulle värdparet uppskatta en burk lokal honung. Eller köp en bok de hade uppskattat. Det kräver lite research att ta reda på vad de faktiskt tycker om, men å andra sidan visar det ett engagemang du garanterat inte uppnår med Aladdinasken.

Utöver alibi-panikköpet finns det ytterligare ett tillfälle när Aladdin kommer fram på bordet – julen. Av någon anledning finns det familjer som tycker att ett riktigt julfirande kräver massproducerade och överprisade chokladpraliner. Det är givetvis fel och om knappt tre månader kan alla testa. Samlas och gör eget julgodis istället. Det blir roligare, godare och antagligen också väldigt mycket billigare.

Alternativet är att fortsätta att köpa Aladdin. Den som hade råd med 119 kr har såklart råd med 129 kr, och ”det gör väl inget att den blivit lite mindre, det är ju inte nyttigt med godis”. Men genom att göra det rättfärdigar och accepterar man en trettiotvåprocentig prishöjning, alternativt flaggar för att man inte är den skarpaste pommes fritesen i kanoten. Du bestämmer – glöm aldrig det.

Får politiker spara?

Regeringens höstbudget ska (åtminstone i teorin) ge mer pengar i hushållens plånböcker, tack vare ett jobbskatteavdrag och några skattesänkningar. Man hoppas på ökad konsumtion, men så visar det sig att politikerna själva inte tänker konsumera mer.

Finansminister Svantesson (m) börjar dra någon lång och poänglös harang om att ”en av sönerna har en hund och bor på flera ställen”. Egentligen menar hon nog inte att hunden bor på flera ställen eller att den ska få en del av kakan utan att hon har många hål att stoppa pengarna i, för att vi ”vanliga” ska känna samhörighet. Ida Gabrielsson (v) väljer att hänga ut sin systers dåliga ekonomi, men i stort kokar politikernas svar ned till att de redan hade pengar över, så det blir ingen större skillnad för dem.

”Har ni aldrig sett en riksdagslön?”

Och då är det tydligen ett problem. Svantesson konfronteras t ex med att Oscar Sjöstedt (sd) tänker spara pengarna och ”det var väl inte det som var tanken med den här budgeten?”. Allvarligt talat kan det väl inte komma som en överraskning för reportern att riksdagspolitiker har det gott ställt? Jag kan till och med tycka att det är rimligt att så är fallet.

För egen del får jag mer respekt för Sjöstedt som säger att han har och alltid har haft en hög sparkvot än jag t ex fick av Stefan Löfven när han som statsminister satt i barn-tv och sa att han inte var miljonär. Att en riksdagsman pratar om sparkvot känns positivt, det skulle förvåna mig om flertalet av dem ens känner till ordet.

Regeringsbudgetar görs hur som helst inte specifikt för politiker och Svantesson har säkert rätt i att minskad skatt leder till ökad konsumtion. Om det är en klok prioritering för gemene man är jag mer tveksam till. Eller för världen i stort. SVT skriver nästan dagligen om hur ökad konsumtion leder till ökade utsläpp och sämre miljö (eller ja, de skriver ”klimat” eftersom de tror att klimat och miljö är samma sak). Men i detta fall verkar ”rätt” svar ha varit: ”Jag ska unna mig själv fler Temu-paket med kinesisk skit jag inte behöver.”

När en av politikerna sa att han tänkte spara pengarna säger reportern myndigt att ”De här pengarna ska inte sparas, de ska användas”, varpå politikern blir full i skratt och svarar ”Det bestämmer inte du”. Jag brukar varken vara på politikers eller journalisters sida. När de i undantagsfall inte är rörande överens blir jag lätt förvirrad, men i det här fallet väljer jag politikersidan. Dessutom hoppas jag (även det ett undantag) att folk ska ta intryck av politikerna och göra likadant – spara och bli mer oberoende.

Mangoldsoppa

Mangold är en av mina mest lyckade odlingar i år, så nu sitter jag med en mangolddjungel.

Hög tid att ställa sig frågan vad man ska ha dem till. Jag hade egentligen bara tänkt hacka ner mangold i såser lite grann som jag gör med spenat, men med gissningsvis 30 kilo i odlingslådan måste jag bli lite mer kreativ. Första idén – mangoldsoppa.

Jag har gjort spenatsoppa med lyckat resultat, så jag gör något liknande och ser hur det smakar. Detta behövs för c:a fyra portioner:

mangold, 500 gram
stjälkselleri, 100 gram
en gul lök
matfett, 150 gram
vatten, 1 liter
mjölk, 2 dl
buljongtärningar, 2 st
salt och peppar

Jag använder allt på mangolden, både stjälk och blad. Stjälkarna finhackar jag så att det inte blir för stort tuggmotstånd medan bladen grovhackas.

Den gula löken grovhackar jag också, men det nog är en smaksak. Att jag tog med selleri handlar om att även den växer så det knakar hos mig, så till skillnad från Werner & Werner får jag säga att det antagligen går precis lika bra utan selleri. Fast jag gillar den.

Mangoldblad och selleri.

Vad jag försöker säga är egentligen att om du har ett överflöd av eller föredrar någon annan grönsak (eller hittat ett schysst extrapris) kan du använda den istället. Matrecept är som religiösa böcker, de kan inspirera, men bör aldrig tas bokstavligt.

När grönsakerna är hackade fräser jag löken och mangoldstjälkarna på medelvärme i kastrullen ihop med smör/margarin i fem minuter.

Därefter tillsätter jag mangoldbladen och sellerin, som också får fräsa i fem minuter. Så häller jag i vattnet och mjölken (som säkert kunde ha bytts ut mot grädde för finsmakaren). När det kokat upp löser jag upp två buljongtärningar i soppan och kryddar. Här är det också helt fritt att improvisera med de kryddor man gillar. Jag gissar att allt från curry och timjan till dragon och rosmarin skulle funka, men själv nöjer jag mig med salt och peppar.

Låt soppan puttra på spisen i tio minuter så blir den perfekt. Gillar du inte det grönbruna utseendet kan du slänga i en ägghalva eller en klick crème fraiche. Som vanligt med soppa tycker jag att en smörgås också är på sin plats.

Jag blev positivt överraskad över hur gott det faktiskt blev. Och mättande! Jag åt soppan som en sen lunch och skippade sedan middagen eftersom jag aldrig blev hungrig, så det kanske kan kvala in som spartips.

Bättre eller sämre?

Indikator Opinion har för Ekots räkning frågat folk om de fått det bättre sedan valet. Eller mer ordagrant:

”Tänk tillbaka till valet 2022. Skulle du säga att din livssituation har förbättrats, försämrats eller förblivit densamma sedan dess?”

”Lite stressigt.”

Självklart försöker man göra politik av det diffusa begreppet ”livssituation” och inte helt oväntat svarar regeringsväljare att de har fått det bättre medan oppositionsväljare säger att de fått det sämre. På samma tema svarar kvinnor (som ju oftare röstar vänster) att de fått det sämre, jämfört med vad männen anser, under ”Tidö-gängets” tre år vid makten.

Jag försvarar sällan politiker och tänker inte göra det nu heller, men lyckligtvis tror jag inte att politikerna har så mycket makt över våra liv att de mer än i undantagsfall bestämmer om livssituationen blir bättre eller sämre. Att pensionärerna fått det sämre tror jag t ex inte beror så mycket på uteblivna pensionshöjningar som att deras kroppar blivit tre år äldre, vilket sällan är positivt när man är 80 år.

Det säger inte heller så mycket om hur vi kommer rösta. I Norge har det varit ett våldsamt gnäll i fyra år om hur mycket sämre och dyrare allt har blivit, men i stortingsvalet nyligen gav man ändå det djupt kritiserade regeringspartiet förnyat förtroende.

Om vi skiter i politiken tror jag att det här är ett nyttigt tankeexperiment vi alla borde göra med jämna mellanrum, ställa oss frågan om våra liv har blivit bättre. Hur har din livssituation förändrats sedan september 2022? Vi som har skapligt mycket pengar investerade på börsen borde ha svårt att säga att vi fått sämre ekonomi i alla fall. Nasdaq har nästan fördubblats och Stockholmsbörsen stigit med drygt en tredjedel – långt bättre än historiska kurvor.

Men pengar är som sagt inte allt. Vi har t ex fysiskt tillstånd och mentalt välbefinnande. Varken det ena eller det andra gynnas av mindre pengar på kontot, men vi kan heller inte köpa oss hälsa. Den kanske allra viktigaste frågan är vad vi kan göra för att våra liv ska bli bättre de kommande åren. Jag tror banne mig att jag ska formulera några punkter för egen del, men dessa hamnar inte på bloggen.

Swish, så var pengarna borta!

Mitt tretusende blogginlägg, och vad kan då vara lämpligare än en text om pengar som försvunnit pga ondsinta människors illvilja i kombination med lättlurade människors lättja? En kvinna fick sitt Facebookkonto kapat och eftersom hon var stylist på TV4 blev det en nyhet. Kaparen skickade genast ut meddelanden till alla hennes vänner om att hon behövde pengar.

Hade mina vänner gått på detta hade jag blivit mest sur för att de tror att jag skulle skriva så illa. En mening som börjar med liten bokstav, två ställen med dubbla blanksteg och ett uteblivet, ”henne som säljer” istället för ”säljaren”, ett kommatecken och en punkt saknas. Visst kan man slarva lite ibland, men alla dessa fel på två korta meningar är åtminstone fem fler fel än jag hade fått ihop om jag så skrivit med handskar.

Men det bekymrade inte 43 av stylistens vänner som tillsammans skramlade ihop ett sexsiffrigt belopp. Jag kanske är mer skeptisk än de flesta, men jag hade aldrig övervägt att skicka ens en hundring till någon efter bara ett sms eller Facebookmeddelande. Den här typen av bedrägerier har ju funnits nästan lika länge som internet, så vill någon ha mina pengar får de banne mig lyfta luren.

Jag har viss förståelse för när bedrägeriet drabbar gamlingar som kanske lyckades komma igenom hela sitt yrkesliv innan internet fanns på allvar, men den här kvinnan har knappast 43 hel- eller halvsenila kontakter på Facebook.

Så varför funkar det? Gissningsvis för att folk 1. är lata på gränsen till apati och 2. tycker att några tusen kronor är så lite pengar att det inte spelar någon roll. Jag ser ingen annan förklaring. Skulle de stanna upp och tänka till borde de förstå att det är något lurt att just de får förfrågan om att skicka pengar. Hur många vänner har ni som ni skulle kunna tänka er att skicka pengar till, och hur många skulle ni kunna fråga om pengar? Mitt svar på bägge frågorna är max fem, definitivt inte 43.

Och så var det pengarna då. ”Totalt swishade 43 vänner mellan 2 500 och 4 500 kronor till bedragaren, i tron om att de hjälpte Siroun.” Jag kanske inte är så rik för de här summorna är pengar för mig. Inte så stora att det skulle sabba min ekonomi, varken på kort eller lång sikt. Men tillräckligt för att inte skicka iväg dem vind för våg utan att ställa mig själv några enkla frågor:

• Verkar det rimligt att denna person ber mig om att skicka pengar?
• Har hon inte ett antal mer rimliga personer i sitt liv att fråga?
• Varför skickar hon frågan på Facebook?
• Ser den ut att komma från henne (skriver hon verkligen så här j-vla illa)?

Men tydligen har hon 43 personer i sin omgivning som inte tänker så långt. Minst 43, det kan ju vara lika många som inte hade pengarna tillgängliga. Behandlar man pengar så här lättvindigt ser jag det som troligt.

Bröd och skådespel

Jag brukar inte läsa nyheter om fotboll, men jag kan göra ett undantag när de glider över i väsentligheter som pengar och bröd. Moldavien skulle möta Norge i en VM-kvalmatch och Dagbladets reporter gjorde misstaget att fråga tränaren om hans intryck av Norge.

I det läget hade han i stort sett bara åkt buss, men en sak hade han fått med sig, att norskt bröd kostar 7-8 euro. I Dagbladets egen artikel påpekar man lite förnärmat att det faktiskt finns billigare bröd också. Det gör det. Man kan t e x köpa lefser, mjukt tunnbröd vanligen bakat av potatis. Jag gillar mycket i norsk matkultur, men lefse är inte en av dem.

Varför är då bröd så dyrt i landet där bröd för många är liktydigt med lunch? Jag läste att bönderna säljer säd för en tjugofemtedel av priset på bröd, så det verkar inte vara där skon klämmer. Nej, det är väl samma anledning som vanligt. Få aktörer styr och konsumenterna accepterar.

Men inte riktigt alla (jag vet, det lät som gallerna i Asterix). Bröd är något vi inte måste köpa. Jag slutade själv att köpa bröd flera år innan jag kom till Norge. Det går snabbt att baka, effektiv tid under en kvart per bak. Det blir godare och väldigt mycket billigare. Jag tror till och med att moldaverna skulle bli impade av mina brödpriser.

Om någon undrar vann Norge fotbollsmatchen med 11-1, men här tycker jag att Moldaviens tränare fick in en poäng, även om det väl var öppet mål.

När staten går in i näringslivet

Vinnova, Verket för innovationssystem, satsar varje år tre miljarder på att stötta nya idéer ekonomiskt. I Norge har vi Innovasjon Norge. Det är ungefär samma sak, bara det att de skickar ut över nio miljarder på samma tid.

Kan det inte vara bra med en myndighet som hjälper igång nya företag? Nej. Enkelt uttryckt finns tre kategorier av företag. De som klarar sig på egen hand, de vars affärsidé är så dålig att de aldrig blir konkurrenskraftiga oavsett hur mycket hjälp de får och avslutningsvis de som inte klarar uppstartsfasen själva, men kan göra det med statens hjälp och därefter bli lönsamma.

Bara den tredje kategorin har ens nytta av Vinnova/Innovasjon Norge och de skattepengar detta kan ge på sikt väger omöjligen upp förlusterna man får när man satsar i de övriga två. Dessutom får vi inte glömma bort att statens riskkapitalistlajvande med stor sannolikhet stjälper företag som hade klarat sig själva om inte staten hjälpt deras konkurrenter att köpa marknadsandelar.

Så varför finns dessa myndigheter? Är det för att staterna inte begriper förklaringen ovan? Till viss del kanske. Det går ju aldrig att sätta siffror på detta eftersom vi inte har en parallell verklighet där vi kan simulera ett friskt näringsliv utan statlig inblandning. Men mest tror jag att det handlar om politikers och myndighetspersoners klåfingrighet. De tror att allt blir bättre med statlig styrning när sanningen ofta är den motsatta. Dessutom tycker de att det är kul att leka företag, deras personliga risk är obefintlig. Det kostar visserligen pengar, men inte deras.

Marknaden gör detta bättre. Ett företag som behöver pengar för att utvecklas går till börsen och säljer andelar. Tror jag på idén köper jag aktier för mina egna pengar. Om företaget lyckas får jag del av vinsten, om det går sämre får jag inte det. Riktigt så enkelt är det såklart inte, men den så kallade marknaden är inte ett månghövdat odjur som lever på andras misär och producerar ondska.