”Oj, är det redan nu?!”

”Vi ska ha igen varenda spänn den femtonde!” sjöng Helt Apropå i sin underbara Pensionsdags, så varför inte skriva om pension just idag.

För nu har Sverige höjt pensionsåldern igen. Eller rättare sagt har man höjt riktåldern, ett system vars enda syfte verkar vara att förvirra och dölja det faktum att svenskarna kommer få vänta längre på sin pension. Jag får en känsla av att man redan nu höjer ett år om året, vilket ju i praktiken betyder att pensionsordningen avvecklas.

Det där hade kunnat uppröra mig om jag tillhört den skrämmande stora grupp som tycks tro att de någonsin ska nå fram. Själv ser jag all utbetalning av pension som en bonus när den dagen (eventuellt) kommer. Detta leder dock till ett mejltips från Bjarne, ett reportage om två jobbande pensionärer, eller ”jobbonärer”, ett nytt begrepp för mig.

Det handlar om Rune, 67, som jobbar för att det är kul, och Janne, 70, som ”måste”. Låt oss lämna Rune därhän, han är gammal tjänsteman som jobbar på Liseberg för att det håller honom frisk och ung till sinnes – kul för honom!

Janne tycks däremot ha vaknat en morgon och märkt att ”oj, nu är jag pensionär och oj, då får jag lägre inkomst och oj, det här klarar inte jag mig på så oj, jag får ringa min gamla chef”. Denna ”oj”-förhållning till livet har gett honom en situation han upplever som ”förjävlig”.

Hur oskyldig är han själv då? Han har jobbat ”ett halv sekel som snickare”. Det enda sparkapital detta tycks ha gett honom är ”en mindre pensionsförsäkring”, men den sparar han till ”när det inte går längre”. Han får ut 12000 kr i pension, men det låter som en bråkdel av vad han behöver för att gå runt. Själv klarar jag mig på betydligt mindre än så, men vi får väl anta att Janne har haft högre inkomster under sina 50 år i yrkeslivet och ändå inte sparat ihop något dra-åt-helvete-kapital.

Janne är klar över vem som är förövare, det är ”samhället” och PPM där man ”lät alla människor ta hand om sina egna pengar i princip”. Nej, när PPM infördes år 2000 var Janne 45. Han hade (enligt egen uppgift) redan jobbat 25 år, men efter det hamnade 2,5 procent av hans bruttolön i PPM-systemet, ändå en rätt liten del av pensionen och ännu mindre av den totala kakan kallad ”sina egna pengar”.

Så nu är Janne en bitter gubbe som klamrar sig fast vid tanken på att hans hopplösa situation är ett resultat av ”ett stort svek” från ”samhället”. Var inte som Janne, var som Rune. Ta makten över ditt eget liv. Spara betydligt mer än 2,5 procent av dina inkomster och lås inte fast hela ditt sparande i en pensionslösning för du vet aldrig när eller hur du vill kunna använda dina pengar i framtiden.

Lågpris pressar priser

Hej konsument! (Någon som tar den tv-referensen från 90-talet?)

Nu kommer snart statistik på hur mycket matpriserna steg under 2025 och det kommer att förklaras med krig, höjda bränslepriser eller misslyckade skördar pga vädret, men det är mycket enklare än så. Matbutiker tar exakt så mycket betalt som de kommer undan med. Får de t ex kunderna att betala 100 kr för ett halvkilo kaffe kommer kaffet snart att kosta just det.

Motgiftet heter konsumentmakt och konkurrens. Vi måste sluta att handla där det är bekvämast och börja handla där det är billigast. Är det ändå för dyrt – handla något annat. Att konkurrens hjälper bevisas av att där det dyker upp lågprisbutiker pressas priserna även hos konkurrenterna.

Att det ändå inte finns konkurrens av lågprisbutiker överallt beror bl a på ”hur kommunerna tolkar plan- och bygglagen och att många säger nej till just handel med mat”. Men herregud, lös det då! Möjligen är det på gång eftersom Boverket fått i uppdrag att underlätta nyetablering av livsmedelsbutiker, redovisning senast 1 mars.

Men även där behöver antagligen vi konsumenter, kommuninvånare och väljare agera blåslampa. Vill vi ha billigare mat är det vi som måste se till att det händer, genom att kräva bättre myndighetsutövning av stat och kommun, bättre politiska beslut av politikerna och bättre och billigare mat i butiken. Kräver vi ingenting är det just ingenting vi kommer att få.

Att strida mot Facebook

I den hinduistiska boken Bhagavadgita finns en historia om en sparv som får sina ägg bortspolade av havet. Fågeln ber havet att lämna tillbaka hennes ägg, men havet vägrar varpå fågeln hotar med att tömma havet. Sagt och gjort, hon fyller näbben med vatten, går en bit bort, häller ut vattnet, går tillbaka och fortsätter. Alla skrattar åt sparvens omöjliga projekt, men till slut får en örn som jobbar åt en av gudarna höra talas om historien och när han ställer samma krav inser havet att loppet är kört och återlämnar äggen.

Nej, jag har inte blivit en Hare Krishna över helgerna, men jag kom att tänka på historien när jag läste att den norske komikern Johan Golden stämt Facebook, en kamp med likvärdiga styrkeförhållanden som sparven och havet. Bakgrunden är att Golden, precis som en del svenska kändisar, fått sitt namn utnyttjat av kryptosvindlare som i annonser på Facebook hävdat att han är en nöjd användare av svindlarnas tjänster.

Facebooks intresse av att stoppa bluffmakarna har varit lika stort som havets intresse av att lämna tillbaka äggen, men till skillnad mot havet har Facebook ett eget vinstintresse, de tjänar sexton miljarder dollar om året (!) på svindelannonser, så de skiter i Goldens mejl och anmälningar.

”Snacka med handen.”

Då kan man göra som Filip Hammar, Camilla Läckberg och andra svenskar som drabbats – gå ut i media och gnälla för att åtminstone få lite reklam. Eller så gör man som Johan Golden, slår tillbaka. I dokumentärserien Golden vs. Zuckerberg på NRK stämmer han Meta, som ju äger Facebook.

För att återkoppla till sparven och havet är inte NRK:s makt direkt gudomlig, men när statliga mediebolag kommer in i bilden höjs ändå insatsen. Precis som örnens ägare hade makt att tömma havet har NRK:s ägare makten att stoppa Facebook och Instagram i Norge. Jag har inga stora förhoppningar, men det ska ändå bli intressant att se om Golden kan komma någon vart med detta.

Åtminstone borde han kunna lyckas med det som de flesta av oss försökt, men som nästan ingen har klarat – att få en reaktion från Facebook. Skulle det dessutom få Meta-aktien att gå ner i källaren vore ingen gladare än jag. Internetjättarna kan tyckas ostoppbara, men utan oss vanliga människor som använder skiten vore de bokstavligt talat ingenting.

Inte bara slött, men ultraslött

SVT har kommit på att det är bättre att äta bra mat än dålig, så deras reporter fick testa att leva utan ultraprocessad mat i en månad. Till sin hjälp har han bl a en dietist som fastslår att mättat fett är dåligt (japp, hon är kvar där). Först därefter nämner hon i förbifarten att ultraprocessad mat också innehåller mycket salt och socker. Huruvida det också anses dåligt framgår inte, men vi får väl anta det.

Hur går det då för hälsoreportern? Han tycker att det är omständligt. Jag köper det, men han är också duktig på att krångla till det. T ex tycks det vara nolltolerans mot framförhållning i hans experiment. Om man är van att sätta in en låda färdigmat i mikron när man blir hungrig kommer man att vara sent ute ifall man startar vid samma tid. Han verkar genuint förvånad.

Om det sedan beror på klent intellekt eller om det är SVT:s syn på sina tittare som spökar kan kvitta, men när han glömt matlåda till jobbet och läser på fryslådorna i hopp om att hitta något oprocessat blir det smått parodiskt. Eller när det ”plötsligt” slår honom att han inte kan köpa bröd eller sylt.

Så här kommer några tips från mig, som lever det ultraprocessfria liv han tycks drömma om:

Tänk i förväg. Det är praktiskt att kunna mikra upp något när det börjar kurra i magen. Jag vet inte om det var ett alternativ ens tidigare med två småbarn i hushållet, men ska han leva utan hel- och halvfabrikat kan han åtminstone glömma det nu. Jag börjar odla nu i vinter för att ha mat i höst, och plockar bär i sommar för att ha sylt nästa vinter. Det är överkurs, men du kan åtminstone inte börja baka bröd till frukosten i samband med att ni kliver upp.

Gör storkok. Reportern pratar om hur mycket tid det tar att laga mat från grunden, men det är för att han försöker fixa nya utmaningar med gamla lösningar. Jag lägger nog mer tid än genomsnittet på matlagning, men inte så mycket som han får det att framstå som. När jag t ex gör egna kikärtsbiffar som blötläggs, mixas och steks gör jag inte tre stycken till kvällens middag utan 75 stycken till de närmaste månaderna. På så sätt reduceras antalet minuter per måltid till helt rimliga siffror.

Skaffa rutiner. Jag fattar att första månaden är klurig, innan man fått snurr på att baka nytt bröd innan det gamla tagit slut och hela tiden fylla på med riktiga råvaror i köket, men nu är det ytterst sällan jag saknar enkelheten som halvfabrikaten erbjuder. Och själva maten saknar jag aldrig.

Men jag tror att vi kan fastslå att vår grävande journalist aldrig kommer att nå det stadiet. Trots att han konstaterar att han redan efter en månad känner sig piggare och att familjen mått bättre säger han – med ett spädbarn på armen – att han inte orkar fortsätta. Skulle jag vara elak hade jag sagt att hans egen lättja prioriteras framför barnens hälsa, men sån är ju inte jag ;-)

Bortglömda grönsaker

Allt var inte bättre förr, men grönsakerna var det, rent objektivt om man tittar på näringsämnen per kilo eller kvadratmeter. Det beror delvis på miljöförstöring, konstgödsel och stordrift, men också på att vi nu har andra grödor.

De nya är nämligen inte per automatik bättre utan har ofta valts för att de ser trevligare ut i butikshyllan, klarar långa transporter och kan skördas mekaniskt och lång tid innan de kommer till matbordet. Allt det där skiter jag som odlare i. Jag ska inte sälja eller frakta det jag odlar i trädgården, jag ska äta det. Jag fick tips på en video från Lars som både kommenterat här och gett mig odlingstips ”off-blogg”.

Här tipsas om tjugo bortglömda grödor. Tyvärr på engelska, så för att få det svenska namnet har jag översatt det engelska till latin och sedan vidare till svenska. Jag är van, som svensk grönsaks- och biodlare i Norge gör jag det här hela tiden, men från norska via latin till svenska.

Nästa problem är att en del av växterna antagligen skulle funka dåligt här uppe i Norden och om det ändå skulle gå gäller det att hitta frön. Men ett par intressanta jag hittade direkt är lungrot och spenatskräppa. Lustigt nog också libbsticka som jag inte hade en aning om var ”bortglömd” eftersom jag redan odlar den.

Och torkar den.

Libbsticka tycker jag är en höjdare och särskilt lungrot blev jag sugen på att lägga till i trädgårdsodlingen. Den er perenn och det går att äta såväl blad som skott, blomknoppar och frön. Den verkar dessutom lättodlad och saknar fiender i form av sjukdomar (mer osäker på rådjur).

Men det stannar inte med denna video. Jag hittar snabbt fram ännu fler (för mig och säkert många andra) okända grönsaker, som orkidésallad och trädgårdsportlak. En del odlare får säkert en kick av att odla sånt ingen annan odlar.

Det får inte jag. Jag prioriterar hellre grönsaker som är goda (även i förhållande till butiksalternativ), lättodlade och med låg risk att misslyckas. De får dessutom gärna vara dyra att köpa i butik, så att jag känner att jag sparar en slant genom att odla själv. Men okej, om allt eller mycket av detta är uppfyllt gör det ju inget om besökare och lunchgäster undrar vad i all världen de ser i odlingslådan eller på tallriken.

Varför är ”downshiftare” alltid vänster?

Jag läser/hör/ser ibland om personer med åsikter om ett hållbart samhälle som jag sympatiserar med. Vi tar ett exempel för att det ska bli konkret. Artikeln handlar om Fredrika som flyttat ut från Stockholm till Mölnbo utanför Södertälje. På sin Facebooksida skriver hon att hon förlorat förtroendet för staten. I Mölnbo bygger hon ett lokalt nätverk av människor som vill ha mer kontroll över hur de lever och vad de äter.

”Det låter ju lite som ett slags hippiekollektiv, det här. Kan man kalla det för det?

- Jag tror inte att man behöver vara hippie för att vilja vara producent och inte konsument. Om man tittar på de olika medlemmarna i gruppen så skulle du se att det är stor mångfald mellan vad folk har för värderingar och idéer och mål och så vidare, men det vi delar är ett behov av samarbete och av lokal matproduktion.”

Jag tycker att det låter vettigt och håller med om att man inte behöver vara övervintrad 68-flummare för att vilja ha makten över sitt eget liv. Man kan såklart vara det, men lika gärna libertarian eller bara en helt vanlig kapitalist. Kort sagt, här kan människor från höger till vänster ta varandra i hand.

Men varför är då nästan alla som tycker till om detta i offentligheten långt åt vänster på den politiska skalan? Fredrika är ättling till en S-minister och skriver om ”alla galningar till politiker o dyl som inte delar den socialistiska värdegrunden när det kommer till migration och integration”. Jag trillar inte direkt av stolen av förvåning, en stor majoritet av alla som öppet intresserar sig för självförsörjning är uttalat vänster. Varför?

Själv ser jag mig varken som höger eller vänster utan rakt fram, men när andra försöker ”facka” in mig på skalan är det fler som ser mig som höger än vänster. För nej, jag delar inte ”den socialistiska värdegrunden”, men försöker respektera dem som gör det. Ibland lyckas jag.

Jag har lyssnat på självförsörjnings- och minimalistpoddar så länge fenomenet funnits, och tror att samtliga gjort en grej av att de är vänster. De tycks hata buffertar och betonar att de håller sin konsumtion nere i solidaritet med fattiga eller av miljöhänsyn, aldrig någonsin för att spara pengar för egen del.

Jag värnar gärna om miljön och mina medmänniskor, men jag har inga problem att stå för att jag också gillar den ekonomiska trygghet sparat kapital ger mig – personligen. Jag anser att det även på ett individuellt plan ska löna sig att jobba hårt, att det är rättvist att den som tjänat pengar ska få behålla dem.

Jag har inget behov av uppbackning för mina livsval varken från höger eller vänster. Jag tycker bara att det är märkligt att man många gånger sätter likhetstecken mellan minimalist och politisk vänster. Eller är det så enkelt att ”vänsterfolk” med behov av personlig frihet kallar det för downshifting medan ”högerfolk” använder begreppet FIRE? För mig handlar dessa frågor om personliga val helt frikopplade från politiska ideologier. Är det mig det är fel på, eller är det (som vanligt) den övriga världen?

Årets icke-föräldrar?

En läsarfråga i Amelia fångade min uppmärksamhet:

”Hej Gunilla, vi är verkligen ingen fattig familj men vi har heller inget överflöd. Barnen får märkeskläder ibland, men bara om det är på rea. Det har aldrig varit ett problem förrän dottern började på ny skola i höstas. Hennes nya klasskompisar kommer från 'bättre' familjer och de får allt de pekar på. Hon är helt knäckt för att vi inte har råd med den livsstilen och hotar med att sluta gå till skolan.
/Maria”

Psykoterapeuten ger goda råd, att förklara de ekonomiska förutsättningarna för dottern, att lära henne om pengars värde och att märkeskläder inte är hela världen. Men (förutsatt att dottern talat sanning och inte i själva verket blir mobbad och slagen dagligen) här tycker jag att brevsvararen kunde gått på betydligt hårdare och adresserat det verkliga problem – föräldrarna och deras bristande uppfostran.

Tyvärr framgår inte åldern på barnet, men eftersom hon tycks fixerad av märkeskläder vågar jag gissa på någonstans mellan 10 och 13. I värsta fall ännu äldre och i så fall är problemet ännu värre. För här gäller det att dra i nödbromsen innan föräldrarna har skapat ett kravmonster som kommer att känna sig förfördelad hela livet.

Till att börja med är det bra om föräldrarna tar till sig expertens råd om att förklara hur pengar funkar, men det är ett arbete de borde ha satt igång för länge sedan, redan före skolåldern. Det är inte rimligt att mellanstadiebarn går runt och tror att deras familj kan köpa exakt allt andra familjer kan, bara viljan är tillräckligt stark.

Den andra delen i min kritik mot föräldrarna tar psykoterapeuten upp på slutet:

”Lyssna vad dottern tycker är jobbigt med att de andra har pengar och kläder som hon inte har. Prata om att pengar och kläder inte handlar om vem hon är som person. Utforska om det finns elever i skolan som har andra intressen och stilar. Ta reda på hur hon tänker kring det.”

Med andra ord: Hur kommer det sig att er dotter blivit en ytlig och osäker människa utan personlighet och som invaggats i villfarelsen att vilka märken hon har på sina kläder är viktigare än hur hon beter sig och att hon klarar av att stå upp för sig själv?

Brorsan?

Den här ungen (och alla andra) kommer att möta så mycket större utmaningar i livet och just nu tycks hennes verktyg att möta dessa vara helt obefintliga. Vad har föräldrarna gjort för att ens få kalla sig föräldrar, mer än att föda och ge barnet mat? Häpnadsväckande uselt föräldraskap!