Giftig budget

Jag är själv ingen stor anhängare av budget för egen del. En budgets främsta uppgift är ju att inte kostnader ska dra iväg, men eftersom jag nästan bara köper sånt jag behöver har jag sällan behovet. Men om man budgeterar bör man försöka hålla budgeten, annars är det ju verkligen ingen idé. Detta leder till ett tips från Hanna, om Frida & Asiqur som hade budgeterat hundrafemtiotusen för sitt bröllop.

”Jag tänkte att 150 000 kommer vi nog inte passera, men det gjorde vi och sen blev det ingen ny gräns, säger Asiqur Rahman.”

Även om de bestämde sig för att vara gränslösa när budgeten spruckit har de ändå kommit fram till en ny siffra. Eller åtminstone en ny lägstanivå:

”För Frida och Asiqur landar notan på minst 300 000 kronor.”

Eller som Asiqur säger om den sprängda budgeten: ”Det gick vi över lite.” Själv skulle jag säga att en slutsumma på mer än dubbelt av det man bestämt inte är att ”gå över lite”. Tycker de att det är värt det ska inte jag kritisera, men den där budgetsiffran känns som att de tagit fram med en slumpgenerator. Bara brudens ring kostade 75000 kr, halva den ursprungliga budgeten.

Kostnaden för en fest beror självklart på hur många gäster man tänker bjuda, om man kör fri bar osv, men jag hade inte lagt sjuttiofem loppor på en ring! Inte heller hade jag bokat en stråkkvartett. Frågan är om bröllopet blir mer minnesvärt ju mer det kostar. Jag tvivlar, helt enkelt för att det sambandet saknats i mitt eget liv (även om jag inte kan jämföra just bröllop eftersom jag aldrig gift mig).

”Vi hade säkert kunnat hitta mycket billigare om vi hade suttit jättelänge och letat. Men man blir ju stressad att boka också för att man vet att det bokas upp fort. Så man hittade den perfekta fotografen och då tog man den, och lika med lokalen, säger Frida Lindström.”

En tumregel för att bedöma klokskap brukar vara att när personer börjar prata om sina beslut i tredje person tvivlar de själva på att de valt rätt. Det där med ”då tog man den” känns igen från Lyxfällan där ”man” plötsligt både shoppade loss och tog lån. Ett annat tredjeperson-citat i artikeln är ”Man gifter sig bara en gång”. Inte heller det är hugget i sten, men att starta äktenskapet med dålig ekonomi lär åtminstone inte öka chansen för att det ska hålla livet ut.

Men nu ska inte jag måla fan på väggen. De kanske har kanonekonomi och att det just är det perfekta bröllopet som kommer att få dem att hålla ihop i nöd och lust, men jag hade velat att Frida utvecklat sitt uttalande om att ”det kommer att vara värt det i slutändan”. Hur vet hon det? Och var går gränsen för när det inte längre kommer att vara värt det? Tydligen inte vid den första budgeten eller ens det dubbla beloppet. Så när?

Allt färre vill se skiten

Jag brukar inte diskutera Melodifestivalen, men nu gör jag ett undantag trots att jag själv inte sett programmet sedan början av 1990-talet. Efter det har jag nog bara hört en handfull svenska vinnarbidrag, men 2007 delade jag scen med Claes-Göran Hederström, om någon till äventyrs minns honom. På scen dömde jag ut texten till hans vinnarlåt och bakom scenen diskuterade vi katter och myrors lokalsinne.

Men nu kom vi från ämnet, det här är en ekonomiblogg och nu tänkte jag snacka tittarsiffror. För tio år sedan, 2016, sågs finalen av 3,7 miljoner i Sverige. För fem år sedan var siffran tre miljoner blankt och i år sågs programmet av 1,9 miljoner svenskar.

Många människor, men det betyder att fyra av fem inte såg det, trots massiv reklam, och inte ens när programmet var som populärast var det mer än en tredjedel som brydde sig. Ändå anges tävlingen som en stor anledning till att Sverige behöver statligt finansierad tv. Varför det?

Eurovision Song Contest kostar de svenska tv-tittarna ”några tiotals miljoner” varje år, och över hundra miljoner de gånger Sverige vinner och tvingas arrangera skiten. Det är långt ifrån det största skatteslöseriet i historien, men vad drar man för slutsatser av att allt färre tittar? Bara i år gick tittarsiffran för finalen ner med över en fjärdedel. Betyder det att man drar ner nästa års budget med en fjärdedel? Knappast. Annars hade det väl varit oerhört lämpligt, särskilt nu när SVT har ett sparkrav på 355 Mkr, att ta pengarna från produktioner tittarna uppenbarligen inte vill ha.

Sedan kan jag inte låta bli att undra vad det är som kostar. Sändningsrättigheterna går på någon miljon. Sveriges musikaliska bidrag framfördes av en sångerska och några dansare. Att skicka dem till Österrike ihop med ett team på 3-4 personer kan inte gå på många kronor, och så en kommentator på det. Jag tänker inte göra deras jobb (själv hade hellre producerat och tittat på svartvit dubbad dockfilm), men här finns definitivt pengar att spara.

Skatteparadiset Sverige

Jag har spekulerat om en ny förmögenhetsskatt ända sedan jag startade den här bloggen. Själv hade jag inte tid att vänta utan flyttade mig till förmögenhetsskatten i Norge (nej, det var inte huvudsyftet), men nu kommer det allt tätare tecken på att Sverige tänker följa efter. Detta gick nyligen att läsa i Svenska Dagbladet.

Vid sidan av att vara ordförande för extremistorganisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet är skribenten också kommunstyrelseordförande i Solna. Det något märkliga efternamnet är finsk-pakistanskt för den som undrar. Artikeln är låst, därför ingen länk, men följande text går att läsa för er som ”bara” betalat 20 miljoner om året i presstöd:

”Nyligen har hela Sverige deklarerat. I deklarationen redovisar vi våra inkomster och förväntar oss att betala omkring 30 procent av dem i skatt. Några av oss, som tjänar över 55 000 kronor i månaden, betalar utöver detta också statlig inkomstskatt. Men det finns en grupp för vilka deklarationen inte spelar någon roll – miljardärerna. För dem har Sverige blivit ett skatteparadis.”

Sverige, ett skatteparadis – verkligen? När Leif Östling ställde den retoriska frågan ”Vad fan får jag för pengarna?” betalade han över tio miljoner om året i inkomst- och kapitalskatt, men han varken var eller är värst. Låt oss t ex titta på Spotify. För 2024 betalade Gustav Söderström över 300 miljoner i skatt, Daniel Ek 252 miljoner och Alex Norström 215 miljoner. Tillsammans betalar trion alltså närmare 800 miljoner om året. Får vi gissa att de betalar en del moms och andra skatter också.

Och det är bara privat. Sedan betalar företaget 900 miljoner i skatt och så har de 1400 anställda som i sin tur betalar inkomstskatt och moms, vid sidan av arbetsgivaravgiften (straffskatten på anställning) som företaget betalar för dem. Jag drar till med en gissning på totalt tre miljarder, men då får man lägga till att Spotify betalar ut två miljarder i royalty till svenska artister. Man brukar väl räkna med att hälften av företagares fakturabelopp försvinner i skatt, så där har vi kanske en miljard till, alltså fyra miljarder för år 2024. Och så fyra till för 2025, fyra till för 2026 osv.

Det är alltså tre miljardärers bidrag till statskassan. Svaret på frågan vad fan de får för pengarna är hån från en sossepolitruk vars politiska karriär började som femtonåring och som vid 37 års ålder inte har haft ett enda jobb som inte betalats med skattepengar, som förvisso kommer från alla som jobbar, men rätt få kommer upp i miljarder till statskassan.

Den som fortfarande tycker att det är en bra idé att sätta dit miljardärerna i ”skatteparadiset Sverige” rekommenderar jag att titta på erfarenheterna från ett närliggande land med förmögenhetsskatt. I Norge har politikerna lyckats skrämma bort 780 miljarder kronor (och gissningsvis fler potentiella framtida företag än någon skulle vilja erkänna). Svenska politiker, väljare och skattebetalare får bestämma sin väg, men ni behöver ju inte upprepa vartenda norskt misstag.

Sälja återanvänt byggmaterial

Här är en affärsidé jag tror på, att sälja återbrukat byggmaterial. Titta på vilken återvinningsstation som helst och du hittar mängder av fungerande byggvaror som slängts i containrar för att bara eldas upp.

”Kommer människor verkligen att vilja ha begagnat byggmaterial?” frågar reportern. Det tror jag absolut, jag har själv byggt med begagnat material, men mycket av det som slängs är inte ens använt. På ett bygge, eller för den delen när privatpersoner bygger hemma, är det viktigt att arbetet inte stannar upp pga materialbrist. Därför köper man hem så att man garanterat inte har för lite.

”More is … more.”

Men det kan man ju lämna tillbaka, tänker någon. Ja, men ofta vet man inte på en gång när jobbet är färdigt. Kanske kommer de här spånskivorna gå åt på andra sidan huset, och när man väl kommer dit och ser att det inte behövs har det gått ytterligare ett halvår.

Jag har ett konkret exempel. Jag skulle lägga om två tak, på en vedbod och ett härbre. Så visade det sig att vedbodens tak var mycket bättre än jag först hade trott. När jag väl tagit ner takpannorna visade det sig att jag kunde byta några plankor istället för att riva alltihop. Då hade jag köpt råspont och takpapp till ett helt hus helt i onödan. Materialet var inköpt i Sverige för ganska länge sedan. Visst kunde jag lämnat tillbaka det, men då hade jag fått köra i omgångar för att inte riskera att behöva betala tull också.

Det slutade med att takpappen såldes ”begagnad”. Råsponten som till skillnad från pappen inte har ett bäst-före-datum har jag fortfarande kvar mycket av. Den går att använda till lite av varje, men kanske säljer jag det också.

Åt andra hållet har jag köpt några paket klickgolv på andrahandsmarknaden, byggt golv av lastpallar jag fått gratis och tagit emot kostnadsfritt virke i flera omgångar från flera håll. Det här är något vi alla kan göra redan nu, utan att vänta på uppstyrda återbruksdepåer.

Färdigförodlat!

Jag försöker dra slutsatser och bli lite bättre år för år när det gäller odling (och det mesta annat). Både 2024 och 2025 förodlade jag många plantor inomhus innan det var dags att sätta ut dem i odlingslådorna utomhus. Det känns som en smart genväg, men 2024 gick det rätt dåligt, vilket jag tänkte kunde ha att göra med att jag satte många fröer i äggkartonger.

Kanske var det för lite plats för dem att växa där, tänkte jag, och så körde jag riktiga, men små, krukor 2025. Det gick bara aningen bättre, men skam den som ger sig, tänkte jag, och körde på med samma taktik i år och likt en dåre förväntade jag mig, eller hoppades i alla fall på, ett bättre resultat. Men nej. Trots att jag vattnat, duttat och försökt optimera odlingsförhållandena var det många fröer som överhuvudtaget inte växte, och andra växte så dåligt att de såg ut så här när det var dags att sätta ut dem.

Vissa grödor kräver förkultivering. Jag tror t ex att tomat och paprika, som jag nu satt ut i växthuset, skulle få väldigt svårt med min korta odlingssäsong eftersom de behöver ganska lång tid från frö till decimeterhög planta. Men som det känns nu kommer jag fortsättningsvis bara att förodla sånt som verkligen kräver tid inomhus.

På plussidan sådde jag om mycket utomhus i fjol. Bladselleri t ex, som vägrade att växa i kruka, satte jag ut som frön i maj och det blev en kanonodling. Även i år har jag gott hopp om odlingen trots att det mesta av inomhusodlandet floppat.

Kanske bör man ha varmt inomhus för att lyckas med förodling. Jag har ved som huvudsaklig värmekälla under den senvinter då plantorna ska spira inne. Det innebär att temperaturen flexar väldigt mycket, från varmt och behagligt på kvällen till snorkallt på morgonen efter en frostnatt.

Förutom att odlingsresultatet är nedslående känns det meningslöst att vaska bort frön i en resultatlös krukodling. Dessutom belamrar jag alla kattsäkra ytor i mina varmaste rum (alltså de jag är mest i) genom att fylla upp dem med plantbrätten och odlingstråg till ingen nytta. Nästa år ska jag undvika det så långt det är möjligt.

Men med det sagt är nu alla grödor i jorden utomhus och i växthuset bortsett från en sen potatissort som får vänta ytterligare någon vecka. I år har jag lovat mig själv att vara ännu ihärdigare med ogräsrensning och kupning. Kan det bli lite sol och värme också bör detta bli mitt bästa odlingsår hittills.

Fräcka stölder

Om man skulle satsa på en karriär som tjuv tror jag att det är precis så här man bör bete sig. Bara knalla in, säga att man snackat med chefen och räkna med att de inte dubbelkollar.

För varför skulle de? Ingen kan väl vara så fräck att man begår en stöld eller ett bedrägeri mitt på ljusa dagen? Jo, just för att ingen räknar med det. Jag hörde om en datorkupp där ett gäng iklädda overaller med någon datalogga klev in på ett kontor och tog med sig tio datorer framför personalen. Ingen hade hört talas om det, men alla utgick ifrån att det var i sin ordning.

”Hälsa från chefen om någon frågar.”

Det här skulle faktiskt kunna vara en legitim affärsidé, att starta ett företag som iscensätter sådana här bluffar, med chefens goda minne, bara för att se om personalen låter sig luras. Gör de det är det bättre att blåsningen är del av ett säkerhetsupplägg än att företaget blir av med utrustning, varor eller pengar. Och trygghet! Att bli lurad eller bestulen ger en dålig känsla och kan den förebyggas genom att göra en extra koll, säga ”hej” på lagret och fråga folk vad de gör där, är det värt en hel del.

Särskilt om alternativet är att bli lurad på riktigt. Killen i Smålandsbutiken verkar ha lyckats många gånger och han kommer inte sluta. Särskilt om han ser till att lägga sig under 1500 kr, gränsen för ringa stöld, för då lär polisen inte ens försöka utreda. Man kan inte räkna med att alla tjuvar är lika dåligt förberedda som Johan Glans:

Skattesänkning för rika eller rimlig reform?

ISK-skatt har tydligen blivit en valfråga. Bra! Idag subventioneras lån medan sparande beskattas, det behöver diskuteras. Men sättet man gör det på är som vanligt under all kritik. Så här gör Sveriges Radio:

”Tjänade”, verkligen? Att få behålla mer av sina egna pengar är alltså att tjäna, enligt ”Sveriges Rödio”. Enda sättet att få ihop den logiken är att se alla pengar som Skatteverkets och varje skattesänkning som en stöld från staten.

Jag klickade på länken med texten ”skattesankning-pa-investeringssparkonton-gynnar-rika-mest”. Låt oss börja där. Ja, räknat i kronor är det alltid de rika som gynnas mest av skattesänkningar, men när det skattefria beloppet dubblas till trehundratusen är det den med exakt trehundratusen på sitt investeringssparkonto som gynnas mest i procent. Det är mellanstadiematte.

Men här är det ”de rika” läsaren ska fokusera på, så man gör en lista över välmående kommuner med Danderyd, Lomma och Lidingö i spets där flest människor skulle ta del av skattesänkningen, och en lista med avfolkningsbygder med lägst andel. Sedan intervjuar man ”folk på stan” i Djursholm, en välmående 94-årig tant, en bortskämd överklassunge, en gubbe utan sparande och en som betonar att han gärna betalar mer skatt.

”Vi har det bra här i Djursholm!”

Inte det mest vinklade reportage jag hört, men någon enda gång hade jag velat höra en låg- eller medelinkomsttagare berätta att ISK-sparandet gett barnen möjlighet att utöva sina fritidsaktiviteter, gjort så att familjen haft råd att ta med mormor på semestern eller bara gett dem lite andrum i en pressad vardag. För de finns! Varför lyckas media aldrig hitta dem?