Tidstjuvar med offerkofta

Idag tänkte jag ta upp en tweet om tid:

Jag vet inget mer om avsändaren än det som står på hennes konto, nämligen att hon är forskare, författare, kolumnist och docent i organisation. Men tydligen inte mer organiserad än att hon tycker att sonen och hans kompisar ska få släntra in på lektioner när det passar dem. Det enda jag reagerar på med lärarens beteende är att ungarna släpptes in efter halva lektionen.

Tid är en ändlig resurs och skolan varar inte för evigt. Läraren har ett visst antal lektioner till sitt förfogande för att ge eleverna de kunskaper de behöver i vuxenlivet. Jag undrar hur mycket av denna tid fru Bringselius tycker att störande elever ska få vaska för sina klasskamrater. Om inte hon och andra lyckats lära sina barn respekt för andras tid är det jättebra att läraren gör det, även om det såklart inte borde behövas.

Förra gången jag tog upp det här ämnet lanserade en läsare det fantastiska ordet tidsegoist. Det är precis vad det handlar om när man låter bli att komma i tid till ett avtalat möte, att man värderar sin egen tid som mer värdefull än andras. Sonen är 17, så vi snackar inte om småbarn här även om de beter sig som sådana. Sjuttonåriga tidsegoister löper hög risk för att snart vara vuxna tidsegoister som fortsätter att stjäla andras tid.

Och nej, att hindra elever som inte lärt sig klockan från att störa undervisningen är inte pennalism utan just precis ”ett recept på studiero” för skötsamma elever. Det är nämligen de som är offren här, inte bortskämda slynglar som först står och bankar på en dörr i tjugo minuter och sedan springer hem till mamma och gnäller när de själva gjort fel.

Med Luther på axeln

Kanske är det typiskt svenskt, men jag är uppfostrad att ta betalt för det jag gör, inte för det jag inte gör. Redan första året avkastningen på börsen översteg löneinkomsten var det något som skavde. Då gjorde jag ändå aktiva placeringar och avsatte tid för att läsa på. Nu lever jag mest på passiva inkomster från indexfonder.

Lotterivinster och arv är andra inkomstkällor som anses skamliga, och när vi väl jobbar för pengarna ska det göras rejält. Som komiker kunde jag göra nästan gratis ”spekjobb” med specialskrivet material för att synas på ”rätt” ställe, för att nästa kväll fakturera tiotusen för en halvtimmes skåpmat jag hade kunnat rabbla i sömnen.

Varför tar det då emot att tjäna så mycket som möjligt med minsta möjliga insats? För jag pratar inte om att andra tittar snett på oss när vi använder de genvägar livet ger oss. Det händer säkert också, men det som verkligen stör mig är när jag lyckas ge mig själv dåligt samvete för att jag har det för bra.

Kanske finns det något bra med detta, men så länge man inte tar resultatet för givet är det väl bra med högsta möjliga avkastning? På börsen strävar vi efter hög procentuell vinst till låg risk och egentligen går det igen i allt från träning till odling. Jag tror inte att någon får dåligt samvete över en bra skörd eller nytt rekord i bänkpress. Men så fort det liknar jobb måste vi liksom lida för att det ska vara okej. Varför då?

Satsa på dig själv

Igår var det val och trots att jag skrev den här texten innan vallokalerna hade öppnat är jag säker på att många idag är arga, besvikna och uppgivna. Det får ni vara, men låt oss jobba lite med uppgivenheten.

Väldigt mycket i våra liv kan vi påverka, men när det gäller valet är det bara din egen röst du har full kontroll över. Du kan förvisso försöka övertyga familj och vänner, men de flesta av oss kan i bästa fall påverka ett par röster utöver vår egen. Tre röster motsvarar 0,000046 procent av valresultatet, vilket kan avrundas till exakt ingenting.

Har du ett genuint intresse för svensk politik och får energi av att engagera dig ska du givetvis göra det, men varje dag läser jag inlägg i sociala medier från personer som är arga. Arga över vad Helldén eller Åkesson sagt, arga över ett politiskt utspel de hört på bussen eller släktmiddagen och kanske allra mest arga över något politiskt samhällsprogram på tv och dess programledare som de hatar genuint. Men nästa vecka sitter de bänkade igen för att se samma skit som bara gör dem arga eller deprimerade och tar tid från sånt som verkligen betyder något och som går att påverka.

Vill du ha ett bra liv (och vem vill inte det?) kan du arbeta med att sänka dina utgifter, öka dina inkomster, träna upp din fysik och ditt intellekt, förbättra ditt hem och dina relationer. Allt detta kan vi jobba på varje dag, oavsett om vi är fattiga, rika, frånskilda eller sitter i rullstol, och allt detta påverkar livet mycket mer än vad statsministern har för blomma i sin partisymbol.

För många tror jag samhällsdebatten blir en slags verklighetsflykt från sånt man borde ta tag i, men inte orkar. Det valet är ditt! Du kan nu välja att sätta livet på paus i fyra år och skylla allt elände som drabbar dig på politiska beslut, och till skillnad från riksdagsvalet är det ett ödesval på riktigt.

I grevens tid (eller strax efter)

Arvstvister har vi sett förut, men kanske ingen lika adlig som denna. Greve Hans-Gabriel Trolle-Wachtmeister, Claës (uttalas Kläääs?) Trolle-Wachtmeister, Hans och Kirstine von Blixen-Finecke... Min första fråga är: Finns dessa människor? Det känns som en Rowan Atkinson-sketch, lite som valet i Svarte Ormen där en av kandidaterna kom från The Standing At The Back Dressed Stupidly And Looking Stupid Party.

Annars känns historien bekant. En hundraåring har dött. Allt var givet tills gubben vid 97 började spruta ur sig testamenten till höger och vänster. Brorsonsonen som trodde att han skulle få ta över godset blev dragen vid näsan och hans långa ansikte blev ännu längre.

Var greven dement? Paret som dragit högsta vinsten är glasklara på att så inte var fallet och de ska ha tackat nej till ett miljardbud för att backa undan. Jag har såklart ingen aning, men jag tycker att det är konstigt att sånt här inte kan redas ut medan folk är i livet. Särskilt när det gäller människor på 90+. Det är ju liksom ingen överraskning att de ska dra in kepsen inom kort. Kan de inte samlas över en kopp kaffe och gåsleverpaté eller vad som är vanligt i deras kretsar? Jag fattar att det är kymigt att berätta för en släkting att han inte ärver, men vad ska denne göra åt saken?

Nu ska istället domstolen avgöra ärendet från nu fram till december och sedan lär det väl överklagas. Carl-Fredrik Wachtmeister, mr Långface, tror att processen kan ta upp till tio år och att döma av bilderna på motparten undrar jag om det hinner bli ännu fler arv och arvstvister innan dess. Det enda man kan vara ganska säker på är att inte alla kommer att bli nöjda och beredda att gå vidare med sina liv. Kanske ingen.

”Skit-testamente!”

Drogtester integritetskränkande?

Ekot avslöjar att Ica drogtestar arbetssökande. Eller avslöjar förresten... Ica gör ingen som helst hemlighet av det, men facket går i taket.

Jag ser inte problemet så länge de jobbsökande informeras om testet. Jag tror att jag själv utsattes för ett sånt här test för 30 år sedan och jag blev inte informerad, det var ett urinprov i samband med läkarundersökning i rekryteringsprocessen. När jag några år senare slutade på arbetsplatsen var min efterträdare en facklig representant på företaget och det var han som berättade att de testade blodet för otillåtna preparat.

Det tycker jag var lite på gränsen, men hade de bara berättat hade jag varit okej med det. Det är dyrt att anställa och lära upp ny personal och när provanställningsperioden är över kan det vara knepigt att göra sig av med personal. Det är därför logiskt att man vill veta så mycket som möjligt om de som söker. Det finns säkert massor av helgknarkare som sköter sitt jobb prickfritt och ansvarsfullt, men vore jag arbetsgivare skulle jag inte vilja chansa på att hitta dem.

Facket i reportaget säger att de vill att Ica ska vara drogfritt, men de motsätter sig ändå testen eftersom det är integritetskränkande och tydligen är det inte tillåtet i offentlig sektor. Så hur ska man då ta reda på om personalen knarkar – fråga dem. Alla är ju inte så här ärliga:

Det finns ett enkelt sätt att slippa bli bortvald i en jobbsökningsprocess pga drogtester – låt bli att knarka. Annars får man väl helt enkelt leta upp en arbetsgivare som är okej med droger. Jag hade inte varit det. För mig är knark ett legitimt skäl att välja bort en människa som kompis, att jag skulle överväga att ha en person som använder droger anställd finns inte på kartan.

Jag vet att detta är känsligt för många, att en del likställer narkotika med alkohol eller till och med kaffe (vissa argument i nätdiskussioner är så dumma att man nog måste knarka för att gå på dem). Det står var och en fritt. För min del skulle ni gärna få skriva i era jobbannonser att ni inte vill ha svar från kaffedrickare och testa kandidaternas urin för koffein.

Vad säger ni andra? Ska man få drogtesta innan anställning och hade du varit okej med personal som exempelvis använder cannabis?

Skattefinansierad kultur

I vanlig ordning har det kommit några kulturupprop inför valet. Först var det Lena Endre, Tommy Körberg och ytterligare runt 70 ”kulturpersonligheter” som krävde höjda kulturanslag. Ett par veckor senare gjorde Endre och ytterligare ett gäng som ser sig som allra viktigast ett utspel om att kultursektorn minsann inte är tärande, men om de inte får pengar kanske de slutar producera kultur. Så det så!

Jag ger dem rätt och fel. Kultur kan få kosta pengar, men särskilt i debattartikeln får jag en känsla av att de tycker att ju finare kulturen är, desto sämre går den. Kultur behöver inte alltid bära sig ekonomiskt, men då är den per definition tärande. Ett citat från texten:

”Cirka 218 kronor i månaden, det är vad det offentliga investerar per invånare. Bibliotek, kulturskolor, museer, folkbildning, teater, dans, musik, film, studieförbund och stora delar av det ideella kulturlivet.

En jämförelse: familjeabonnemang på Spotify kostar cirka 219 kronor per månad och Viaplay Sport cirka 299 kronor.”

Ja, det var ju också en jämförelse... Om en familj väljer att lägga 219 kr per månad på Spotify och ytterligare 299 kr på Viaplay Sport, så har familjen just valt att budgetera en dryg femhundring. Vad spelar det då för roll att staten lägger 218 kr av andras pengar på diverse kultur? Spotify är ett privat börsnoterat företag som inte får någon del av svenska skattepengar. De finns för att tillräckligt många konsumenter vill betala för deras tjänster och för att c:a 70 procent av intäkterna slussas vidare till diverse kulturskapare som valt att finnas på Spotify.

Vad hindrar resten av Kultursverige från att jobba på samma sätt? Ännu ett citat från artikeln:

”Kulturen är inte en 'tärande' sektor utan en snabbt växande näringsgren i Sverige. Den kreativa sektorn omsätter 650 miljarder kronor och sysselsätter omkring 250 000 personer och betalar miljarder i skatter och sociala avgifter.”

Så vad är problemet? Är ni framgångsrika eller bidragsberoende, hur ska ni ha det? Jag menar inte att all kultur måste löna sig från första kronan, men jag börjar bli rätt less på kulturarbetare som anser att det är en mänsklig rättighet att de ska få jobba heltid med sin hobby oavsett om den har betalande publik eller inte för annars är samhället fascistiskt.

Det hela är egentligen rätt enkelt. Vill tillräckligt många konsumenter betala för produkten behövs inga bidrag. I annat fall är ni tärande, om ni inte finansierar er egen kulturproduktion förstås. Mängder av människor gör allt möjligt med förlust utan att ens tänka tanken att staten ska kliva in och betala.

Räcker 40 miljoner?

En tweet dök upp i mitt flöde:

Frågan är alltså om en börsportfölj på fyra miljoner dollar (38,5 Mkr) och en i övrigt obelånad privatekonomi räcker för att slippa jobba. Räknar man på fyraprocentsregeln ger det en ”månadslön” på hundratrettio tusen netto. Om någon med den lönen frågat mig om jag tror att de kan gå runt ekonomiskt skulle jag undra om det var dolda kameran och/eller om personen är idiot.

De flesta som kommenterat tweeten tänker som jag, men märkligt många skriver att ”kanske” klarar hon sig eller att ”pengarna borde räcka”, men tänk om hon blir sjuk osv. Jag har sett det där även i svenska diskussioner. Så fort FIRE kommer på tal är det alltid någon som anser att om man inte har minst hundra miljoner på börsen kommer pengarna ta slut innan du hinner säga ”jobbskatteavdrag”, trots att ett sparbelopp långt under det ger en avkastning högre än de flestas vanliga lön.

Varför? Den enda teorin jag kommit på är att det är människor som själva inte kan eller vill gå i tidig pension och det skrämmer dem att de kan ha gått miste om något. Tänk om FIRE är meningen med livet och här sitter de på sidlinjen. De löser samvetsknuten genom att oavsett belopp alltid hävda att det inte är tillräckligt. Därigenom blir målet aldrig nåbart, så då slipper de fundera.

För tillbaka på räkneexempel kan väl alla enas om att en miljonlön livet ut räcker för att leva på. Inte om man vill månadsshoppa jetplan eller ögrupper, men få av oss har det intresset. Jag skulle vilja påstå att de flesta lever väldigt gott på en halv miljon om året (själv klarar jag mig på betydligt mindre). Med fyraprocentsregeln betyder det en förmögenhet på 12,5 Mkr. Man behöver absolut inte sluta jobba för att man har en åttasiffrig förmögenhet på banken, men att påstå att möjligheten inte finns tycker jag blir tramsigt.