Minns Wibble

Framförhållning är ingen svensk nationalsport (även om det förmodligen är ännu värre på många håll i världen). Igår skrev Svenska Dagbladet att mer än var tredje svensk säger sig vara beroende av skatteåterbäringen för att få ihop ekonomin. Här hade jag publicerat en länk om inte de snåla jävlarna hade spärrat artikeln för icke-prenumeranter.

Naturligtvis är det inte så. Trots att många säger sig inte kunna spara en enda krona mer än de redan gör skulle ingen med normala inkomster svälta ihjäl med en tusenlapp mindre i månaden. Men det fick mig att tänka på det här med buffert. Anne Wibble, som var finansminister -91-94, tyckte att alla svenskar borde ha en årslön på banken.

Gud så hatad hon blev för det! Ingenting tycks provocera så mycket som när man påstår att det går att påverka sin egen ekonomi. Själv skulle jag bli mer provocerad om någon påstod motsatsen.

Har det blivit bättre sedan Wibbles uttalande? Nej, det har såklart blivit ännu värre. Skuldkvoten (hushållens skulder i andel av disponibel inkomst) har ökat stadigt under det dryga tjugotalet år som har gått, från 94 procent 1996 till 176 procent 2015 och en debattartikel i DI gissar att denna siffra kommer fortsätta att stiga. För svenskar med bolån är siffran 300-500 procent, beroende på var i Sverige de bor. Vad tror ni händer när boräntan går upp från 1-2 procent till 6-7 procent? Det lär vi få se.

På något vis kan jag förstå att bomarknaden i storstäderna gör att många måste skuldsätta sig för att ha någonstans att bo, men det är inte samma sak som att man inte kan ha ett sparande. En Sifoundersökning 2011 visade att 29 procent av svenskarna inte ens har tiotusen kronor sparade. Då riskerar varje oförutsedd utgift att bli en kris, som ett akut tandläkarbesök eller nya däck till bilen. För att inte tala om hur chanslös man skulle vara med dubbla hyror vid en flytt, eller en månad utan inkomst om man byter jobb.

När jag administrerade löner (på den tiden jag själv hade lön) ringde en kollega från semestern. Han hade inte fått sin semesterlön och nu var han tvungen att få den i en extra utbetalning typ inom en kvart. Han fick sina pengar, men i mitt stilla sinne tänkte jag att med den bristen på marginaler kanske man ska fira semester hemma, förslagsvis med övertidsarbete.

Men okej, det var hans pengar som han redan borde ha fått. En kompis berättade nyligen att en av hans anställda ville ha förskott på lönen eftersom hon fått en räkning på fordonsskatten. Vi pratar alltså om en kostnad på en tusenlapp eller två som man dessutom borde kunna räkna ut skulle komma. Vad är det för fel på folk?!

Kan vi inte enas om att varje svensk borde ha åtminstone en normal månadslön i buffert? Den behöver inte finnas disponibel på ett bankkonto, men den ska finnas sparad/investerad. Fast själv kommer jag fortsätta tycka att Wibble slog huvudet på spiken, vuxna människor med ambition att ha ”en ordnad ekonomi” bör åtminstone sträva efter en sparad årslön. Eller fler.

Köp inte förlorare

Aktier i förlustbolag tenderar att rasa. Ingen raketforskning i det uttalandet, men man ska leva som man lär också.

Mina första aktier köpte jag i mitten av 80-talet, men det var först strax innan millennieskiftet jag började handla på allvar. Kort resumé för er som inte var med då eller har kort minne:

En samling IT-bolag med unga, hungriga ledare steg som raketer. Visserligen hade de aldrig redovisat vinst, men att det fanns pengar att göra på internet var det ingen som betvivlade. Och trots att de inte hade några vinster kunde de köpa upp konkurrenter och andra till synes tillväxtfria ”tillväxtbolag” genom att betala med egna aktier och optioner som värderades allt högre ju fler konkurrenter de köpte och ju längre tiden gick.

Jag gjorde som alla andra – köpte, sålde och köpte tillbaka igen. En del aktier blev kursdubblare på bara någon vecka. Men så gick det som det gick, marknaden började undra om det fanns substans bakom löftena. I många fall gjorde det inte det. En akties värde är en uppskattning av framtida vinster och om ingen tror på en framtida vinst blir aktien värdelös.

Och jag hängde med aktierna ner i väntan på vändningen som aldrig kom. Bolag som Framfab, Icon Medialab och Adcore gick från hundralappar till att plötsligt redovisas i ören. Jag förlorade massor av pengar, men vann en kunskap: i slutändan är det vinsten som räknas. Hur hajpat och haussat ett bolag än är – börjar de inte till slut tjäna pengar rasar de ner i källaren.

Idag handlar jag nästan uteslutande aktier i företag som går med vinst. På det viset missar jag många bra affärer, men jag missar ännu fler förluster. Idealet är såklart att hitta morgondagens storbolag medan de fortfarande är nya och ”billiga”, men hur ska man veta vilka de är? Vore jag road av lottsedlar skulle jag handla triss, helt courtagefritt.

Med facit i hand borde man ha ägt Fingerprint hela 2015 eftersom aktien rusade trots att bolaget gick med brakförlust. Jag är inte bitter (okej, lite då) över att ha missat resan från 30-kronorsnivån upp till dagens kurs runt femhundringen. Å andra sidan har jag sluppit vara med i krascher som Nordic Mines, Eniro, Mavshack... Under en livstid kan listan över aktier som tokrasar när luften går ur göras hur lång som helst. Vägen till framgång går inte i första hand ut på att pricka de stora vinnarna utan att undvika de stora förlorarna. I alla fall min väg.

Guide till sopförsäljning

Jag skrev ju en text om secondhand-försäljning, men tänkte gå in lite mer i detalj på det optimala tillvägagångssättet och svara på frågorna vad, var och hur. Det här ämnet kan jag efter att ha sålt möbler, skor, leksaker, skivor, filmer, böcker, klockor, mynt, prydnader, vaser, köksgeråd, porslin, vitvaror, handfat, väskor, bilar, bildelar, cyklar, telefoner, tavlor, musikutrustning... Det var förresten lite svar på frågan:

Vad

Det är lätt att bli hemmablind för sina egna tillgångar. Särskilt när det handlar om sånt man inte längre sätter värde på. Kolla runt på nätet och se vad andra säljer, och hur mycket de tar betalt. En del är såklart rena fantasier, men på auktionssajterna kan man se kundernas bindande bud. Det är betydligt mer inspirerande att gräva fram gammal lump från vinden när man vet att en likadan sålts för hur mycket som helst.

Var

Det gäller att sälja rätt sak på rätt plats. På Blocket säljer man till ett förutbestämt pris (och är beredd på prutande). Annonskostnaden ligger fast, från 20 kr upp till 125 beroende på kategori, oavsett om varan säljs eller inte. De flesta kunderna vill hämta och betala kontant, men genom att erbjuda fler leveransalternativ ökar chansen att sälja.

På Tradera lägger man upp auktioner och betalar normalt tio procent av köpeskillingen i avgift. Lämpar sig bäst för sånt som går att skicka, även om man kan erbjuda avhämtning. Om varan förblir osåld slipper man betala avgift. Därför kan man sätta ut sånt man inte vet om det är värt något och eftersom det är auktion är man åtminstone i teorin garanterad ett marknadsmässigt pris. Och optimera chansen till budkrig genom att sätta en sluttid när så många som möjligt har tid att sitta och bjuda, förslagsvis söndag eftermiddag (och undvik storhelger, krock med större idrottsevenemang osv). Jag glömmer aldrig när min gamla kantstötta dalahäst drog iväg till 1400 spänn, varav sista tusenlappen sista fem minuterna.

Böcker och skivor kan man sälja på Bokbörsen där såväl antikvariat som privata bokmalar trängs. Även här slipper man undan avgiften så länge man inte säljer. För de dyraste ”soporna” finns Bukowskis, Stockholms Auktionsverk och Lauritz. Lite högre kostnader, men det kan det vara värt. Sedan finns det specialsajter för både ditt och datt. Varenda hobby har ett eget forum med en köp&sälj-avdelning.

Men hoppa över rena secondhandförsäljningssajter som är gratis. Man brukar ju säga att gratis är gott, men att detta är gratis beror på att tallriken är tom. Tid är också pengar.

Hur

Att många är tveksamma till att handla av privatpersoner beror på osäkerhet. Man vill veta vilken garanti man har, vad frakten kostar och framförallt vad man köper. Så läs på så att du har svaren och var tydlig (tänk på att folk är idioter). Annonsen bör besvara de frågor du själv hade ställt. Ta bra bilder där varans skick framgår. Skriv allt du vet, både om historik och eventuella skavanker. Lämna telefonnummer på Blocket och mailadress på Tradera, och svara snabbt på eventuella frågor. På Tradera kommer du betygsättas. Ett högre betyg ökar antalet framtida budgivare och därmed priserna, så se till att förtjäna ett högt betyg genom att hålla vad du lovar.

Det finns en fördel till med att vara ärlig. Nej, inte att man kommer till himlen! Men sura kunder kostar. De tar tid och så mycket pengar vinner man knappast på att luras att det skulle vara värt gnäll och trassel. Snabba affärer ger snabba pengar och ett tomt förråd, och då är det faktiskt både lönsamt och kul att städa. När upplevde du den känslan senast?

Snålaste hotellgästerna

Aftonbladet presenterar tillsammans med Hotels.com en lista över hur mycket olika nationers turister betalar för hotell vid Sverigebesök. Artikelrubriken inleds med ”Avslöjat” på det där härligt självgoda Aftonbladetviset. Sedan skriver man om de ”snålaste” (just så, med citattecken för att skoja till det) turisterna som att det skulle vara något dåligt att betala så lite som möjligt för rummet!

Det är ju vad Hotels.com går ut på, att försöka hitta det billigaste hotellrummet. Visst, jag vet att man kan filtrera fram femstjärniga hotell och sedan sortera dem efter högst pris, men ingen använder ju sidan så. Själva undersökningen då, vad kom de fram till? Detta:

Jaha, polackerna är mest ekonomiska. Men så är de väl sällan turister utan hantverkare som ska bo här en längre tid. Undrar om inte det även gäller balter och ryssar. Grekerna på fjärdeplatsen – hur hade de ens råd att åka hit? Eller ork... Kanske är de asylsökande från Syrien som drog en rövare vid gränsen.

Apropå rövare är jag skeptisk till tyskarnas femteplats. Jag trodde tysk lag föreskrev att tyska medborgare på utlandsvisit måste bo i en älgbeprydd husbil och släpa med sig all mat och drivmedel från hemlandet.

I slöseritoppen hittar vi nästan idel långväga resenärer från skrytländer. Och så Norge då som antagligen tycker att de lika gärna kan satsa rejält när lyxsviten kostar som norska vandrarhem. Då är jag mer förvånad över schweizarna som jag trodde var balanserat fôlk.

För övrigt tycker jag att allt är ganska dyrt. Jag är själv van vid absolut lägsta hotellstandard eftersom det är där det har landat både när jag betalat själv och när artistbokare fixade hotellrum på den tiden jag kuskade runt Sverige och skämtade. Ni vet, sådana där rum med brun korkmatta, fönster mot en tegelvägg, utan egen toa och med en 14-tums-tv fastskruvad i golvet – som att någon skulle ha försökt sno den annars...

Stockholms (och när kvällstidningar skriver "Sverige" brukar det vara huvudstaden som avses) billigaste hotellrum kostar enligt Hotels.com 153 kr, i Gamla stan. Men okej, då är det sovsal med åtta bäddar. Där drar till och med jag gränsen. Men för 600 kr får man ett eget rum i Älvsjö. Ser lite ut som en fängelsecell, men jag har den egenheten att jag brukar blunda när jag sover. Några 1413 kr, som singaporianerna hade jag inte betalat under några omständigheter.

Men om vi ska titta på riktiga lågprisalternativ kostar en campingstuga 400-500 kr per dygn. Är man några stycken kan det bli billigare än sovsalen i Gamla stan. Särskilt om ni inte reser i mitten av juli. En airbnb-lägenhet i Stockholm går att hitta för 200-300 kr.

Jag får nog ändå säga att stugan är mitt favoritalternativ. Särskilt om alternativet är ett Scandic Hotel som inte renoverats sedan Torbjörn Fälldin var statsminister.

An offer you can't refuse?

Titt som tätt (tätare och tätare?) ramlar det in erbjudanden i aktiedepån med rubriker som ”ägarspridning genom nyemission”, ”Svenska Humhum AB emitterar preferensaktier” och ”teckning utan företräde”. Annars kan det stå IPO, som betyder ”Initial Public Offering”. På ren svenska är det alltså erbjudanden till nya eller gamla aktieägare att på det ena eller andra sättet köpa in sig i ett företag. Ibland i samband med börsnotering, ibland är det ett redan noterat företag som behöver pengar.

Ska man slå till då? Först får man ställa sig frågan om man tror på företaget och affärsidén. Men även om man gör det vill man ju inte handla för dyrt. Nyemissioner på gamla aktier brukar betyda att bolaget behöver pengar, vilket antingen kan bero på att det är slut på kontot eller att de ska göra ett större företagsköp. Ska de handla upp en konkurrent finns det förhoppningsvis något konkret att räkna på. Har de gjort slut på kassan utan att få fart på försäljningen tänds en varningslampa med olika watt-tal för olika företag. Är det tre månader sedan förra gången och då sa vd:n att de skulle klara sig i flera år, tänds en hel ljusramp av varningslampor.

Oftast är erbjudandet utrustat med en rabatt gentemot befintliga aktier, men rabatterat är inte nödvändigtvis detsamma som billigt, så räkna på det och försök klura ut vad som kommer att hända med aktiekursen i samband med emissionen. Googla runt och kolla vad de gamla ägarna säger, är de förhoppningsfulla eller känner de sig svikna och lurade? Fråga varför, om det inte framgår.

När det gäller börsintroduktioner är det i praktiken omöjligt att veta vad som är ett rimligt pris. Ska Humhum AB handlas till P/E 10 eller 30? För att krångla till det ytterligare får man ofta inte veta exakt prislapp utan erbjuds att teckna aktier till priset 14-18 kr/styck. Tänk dig det på ett redan noterat bolag: ”Idag kommer Autoliv-aktien kostar någonstans mellan 850 och 1100 kr, vill du köpa?”

Även antalet är en chansning. Bara för att du tecknar 5000 aktier för 14-18 kr/st (=70000-90000 kr) är det inte säkert att du får dem. För femton år sedan brukade man lotta ut aktier i det här läget, så att man antingen fick i närheten av det antal man begärt eller inga alls. Nuförtiden brukar det istället smetas ut så att ingen blir nöjd. Om intresset är stort får du kanske 200 aktier för runt 3000 spänn, men du var ändå tvungen att ha 90000 kr på kontot utifall att. Fördelen med övertecknade erbjudanden är att de brukar få aktien att ta fart uppåt. Alltså: antingen är det en bra affär, men då blir den så liten att du inte får någon större glädje av den, eller också är det en sjunkbomb och då får du hur många du vill.

Jag känner både de som konsekvent hoppar över sådana här erbjudanden och hellre går in i ett bolag en stund senare, när man sett åt vilket håll det är på väg, och de som tecknar allt de kommer åt eftersom det mesta går uppåt åtminstone första timmarna. Även om man inte får mer än en bråkdel av antalet man önskat får man glädjas åt den procentuella ökningen. En relativt riskfri tusenlapp på tjugo minuter är faktiskt inte kattskit.

Jag hade fjorton sådana här erbjudanden på min depå i helgen och bestämde mig för att tacka ja till tre. Normalt brukar jag nog ligga lite högre, men jag kände mig grinigare än vanligt. Resurs Holding, Litium och Gabather tänkte jag äga. Åtminstone en kvart, sen får vi se.

Dags att deklarera!

Varenda kvällstidning har den här tiden på året en deklarationsspecial med tio tips om smarta avdrag, så det hoppar jag över. Bara ett tips så allmängiltigt att det gäller alla deklaranter: deklarera tidigt.

Jag fattar att det är för sent för i år med bara en vecka kvar. Antingen har du deklarerat eller också är du inte tidig. Men här kommer några argument till nästa år:

Ångestfaktorn

Jag vet ingen som tycker att det är kul att deklarera (ska i så fall vara om man tar betalt för att göra det åt någon annan), men vi kommer inte undan. Gör man den i sista sekunden har man flera månader på sig att gruva sig. Om man istället gör den tidigt kan man glädjas åt att den är klar och passa på att håna sina vänner för att de har sitt framför sig. Håna inte för mycket bara, då har du inga vänner nästa gång.

Tidsfaktorn

Oavsett om du är löntagare eller företagare med oregelbunden arbetsbörda vet du faktiskt ingenting om hur ditt liv ser ut om en månad. Du kan göra en kvalificerad bedömning, men du vet inte. Både privat och på jobbet kan det stressa till sig alldeles fruktansvärt. Allt från oförutsedda arbetstoppar till sjukdomar och personliga tragedier kommer alltid oannonserat. Se därför till att få undan deklarationen medan du kan. Missar du deadline kostar det 1250 skattade och icke-avdragsgilla kronor.

Hjälpfaktorn

Även om du skulle kunna kontrollera ditt eget liv kan du inte styra andras. Om deklarationen ger problem du behöver hjälp med är det enklare att få den om du kan erbjuda lång svarstid än om du måste ha svar typ igår, och det kvittar om du behöver hjälp av vänner, arbetsgivare eller staten. Skatteverket är en mycket välorganiserad myndighet som svarar både på e-post och telefon, men jag kan garantera att svarstiden är kortare i februari än i slutet av april.

Själv brukar jag börja deklarera vid årsskiftet (ibland tidigare). Vanligen har jag förberett så långt det är möjligt när blanketterna kommer. Förr fick man lämna in den på kommunalhuset, men det var kanske för miljövänligt för myndigheterna? Bättre att vi tar varsin bil till närmaste servicekontor (i mitt fall Kista, 8 km bort). Nej, jag vet, de vill att vi ska göra det elektroniskt, så att de kan lägga ännu mer tid på att kontrollera oss. Det skiter jag i, jag gör det på papper, både för att det är enklast och för att jävlas. Men jag snålar in både på portot och bensinen. När det är dags (inte för tidigt!) springer jag med släkt och vänners samlade vedermödor till Skatteverket. Jag känner mig som finansministern när han/hon promenerar med nådiga luntan från Finansdepartementet till Riksdagen. Bara lite svettigare, och mycket mer rebellisk.

Curling – världens dyraste sport

Länsförsäkringar och Finansinspektionen har i varsin undersökning i år påvisat katastrofalt dålig koll på ekonomi bland unga. Barn är ju idioter, men nu har det alltså blivit ännu värre. Dock visar FI:s undersökning att unga som har fått ansvara för sitt studiebidrag har bättre koll än sina jämnåriga på hur man gör en budget, betalar räkningar osv.

Själv fick jag ta ansvar långt tidigare än så. När mina föräldrar ledsnade på att mängden lördagsgodis ökade utan att mängden gnäll gjorde motsvarande minskning fick jag och min bror till slut hand om godispengarna själva och hade således ingen annan att gnälla på än oss själva.

Det blev veckopeng, som så småningom övergick till månadspeng och sedan fick jag mitt studiebidrag mot att jag stod för en del av mina egna kostnader, som kläder. Vid sidan av det här bidragssystemet fanns dessutom chans till lön. Från tolvårsåldern ansvarade jag t ex för gräsklippning och fick en fast ersättning för det. Och så plockades det äpplen, tvättades bil osv. Mina föräldrar hade ingen aning om att de på detta sätt fostrade ett privatekonomiskt monster :-).

För det blev nästan inget mer godis efter att jag fick ansvar för godispengarna. Istället sparade jag till dyrare kapitalvaror, som datorer. Man kan väl säga att datorer på 80-talet låg på en något annan nivå än idag, men dyra var de.

På det här sättet lärde jag mig hushållsekonomi i samma veva som jag började lära mig att räkna. Genom att ta ekonomiskt ansvar fick jag upptäcka att när pengarna är slut är de slut. Vidare lärde jag mig att jag kunde påverka min ekonomi både genom att spara och genom att arbeta. Det blev både ansvarsfullt och roligt. För det är ju det som är kul med pengar – att man kan påverka sin situation.

Jämför med dagens curlande barn som får allt de pekar på och när veckopengen är slut tjatar de till sig mer. 95 procent av barnen får mer pengar än den fasta vecko-/månadspengen (som för övrigt har ökat med 240 procent sedan min barndom). Resten får bergis inget alls, för föräldrarna har inte råd. Bägge grupperna lär sig att pengar är någonting man inte kan påverka.

Redan när jag gick i skolan hördes röster om att införa privatekonomi på skolschemat, men fortfarande har inget hänt trots att dagens unga har ekonomiska utmaningar vi slapp, som snabblån och internet med nätspel och shoppingsajter. Men oavsett om man lägger in privatekonomi som ett eget ämne eller fixar det i befintliga som matematik, hemkunskap, samhällskunskap osv tycker jag att det är för sent. Skaffar du barn är det ditt ansvar att lära dem att bli vuxna. Det arbetet börjar inte i 15-årsåldern, då riskerar ditt barn att bli så här: