Självdisciplin ger rikedom

Har ni lagt märke till att människor med kass privatekonomi, exempelvis Lyxfällandeltagare, oftare än andra är överviktiga rökare (ja, det finns en miljon undantag, men jag snackar trender här)? Det beror knappast på att de äter eller röker upp lönen, även om det också är möjligt. Mat är inte så dyrt, och de flesta med en ordinär inkomst har råd att röka också så länge de inte röker heroin.

Jag tror snarare att det handlar om bristande självdisciplin. Varje gång vi vill göra något ogenomtänkt har vi valet att ge efter eller tänka efter. Det gäller inte minst konsumtion. Vill vi ha något kan vi springa och handla innan vi ändrar oss. Eller avvakta, vilket antingen leder till att vi stärks i övertygelsen om att det är en bra affär, eller inser att det inte var det. Genom att vänta kan vi också ta oss tid att kolla av marknaden och köpa rätt på första försöket.

Jag kan som alla andra få en kick av att öppna en kartong jag köpt, men kicken blir inte mindre av att först tänka igenom köpet, bara försenad. Inte heller kommer köpkickar i standardiserad storlek. Jag gissar tvärtom att kickmängden är konstant. Ju mer vi köper desto mindre blir kicken vid varje köp. Barn som får tolv julklappar blir inte 50 procent gladare än de som får åtta.

Ekonomi är bara ett område i mängden och dålig självdisciplin går igen. I så fall kommer den som inleder dagen som snoozetorsk och somnar om åtta gånger, missar bussen, inte tar sig tid att göra matlåda och skippar träningen till förmån för meningslöst tv-tittande också ha ont om pengar, idag, imorgon och om tio år. Det fina är att dåliga vanor går att bryta.

Sluta dalta med samerna!

Samerna är en sådan där grupp det inte är någon idé att stryka medhårs eftersom de ändå alltid kommer att känna sig diskriminerade, förfördelade och förföljda.

Ingen har någonsin hindrat samer i Sverige från att utöva sin kultur, klä sig i sina traditionella dräkter eller jobba med renskötsel. Tvärtom! Det finns bara några tiotal tusen samer i Sverige, ändå syns och hörs de överallt. De har egna tv-program i statstelevisionen snudd på dagligen, en egen redaktion hos Sveriges Radio och förra gången Melodifestivalen var fri från samiska inslag måste ha varit förra årtusendet. Den samiska minoriteten har till och med ett eget, skattefinansierat parlament.

Men när det gäller rennäringen har den som lyfter rasistkortet en poäng. Rennäringslagen kräver att den som ska ägna sig åt renskötsel måste vara medlem i någon av Sveriges 51 samebyar. Alltså – etniska svenskar, judar, kineser eller syrianska invandrare göre sig icke besvär.

Detta hindrar givetvis inte samerna från att ändå känns sig orättvist behandlade. Nu kräver de ökad skyddsjakt på rovdjur eftersom dessa äter renar. Det är väl bra att de gör, för vem annars äter ren? Inte tillräckligt många i alla fall, för då skulle ju näringsverksamheten gå ihop utan bidrag.

Och varför ska vi försörja renskötare om marknaden saknas? Jag kan inte kräva att få jobba som mjölnare eller korsriddare bara för att släktingar gjorde det för flera hundra år sedan. Jag kan såklart köpa en kvarnsten och börja mala mitt eget mjöl i vardagsrummet, men jag skulle inte kunna leva på det och ringer jag kommunen och ber dem finansiera min kulturgärning skulle de med all rätt be mig dra åt helvete.

Så kära samer, klä er i lampskärmar om ni vill, tjacka renar, tillverka hemslöjd, dra en jojk, men sluta kräv att andra ska betala för ert sätt att leva!

Varför denna ilska?

Nu var det dags igen, ett par i trettioårsåldern siktar på att bli ekonomiskt oberoende innan 40. Kul för dem, säger jag. Inte för att pension vid 40 behöver vara den idealiska lösningen för alla människor utan för att två unga människor har tänkt igenom sitt liv och har tydliga mål.

Men Jante-Sverige är naturligtvis igång och vevar direkt, på Twitter, i kommentarsfält och märkligt nog även i ekonomibloggar. De anses spara för lite eller för mycket, och framförallt tänker de fel när de räknar med att leva på 18000 kr per månad. Men att tvärsäkert säga hur mycket någon annan behöver för att leva ett fullvärdigt liv är lika dumt som att säga vad och hur mycket de ska äta.

Själv har jag betydligt lägre utgifter än detta par (per person alltså) – av lust, inte tvång. Jag har också fått min beskärda del av gliringar att jag inte lever ett vettigt liv, men är vi inte experter på våra egna liv vore vi bra värdelösa.

Reportern höjer sig inte heller till en anständig nivå. ”Nu skulle få svårt att nå ert mål om ni tjänade mindre?” Eeh... men nu gör de ju inte det! Usain Bolt, du skulle få svårt att vinna så många lopp om du sprang långsammare? Och så klassikern: ”En annan invändning mot deras projekt är att samhället inte skulle fungera om alla valde att göra som dem.” Mr Jagger, what would happen if all members of The Rolling Stones played the violin?

Jag är övertygad om att Eric och Alexandra kommer att få ompröva sina planer flera gånger om. De kommer byta jobb, troligtvis karriär överhuvudtaget, kanske skaffa barn, flytta (isär?) och få en massa oväntade inkomster och utgifter. Sånt är livet. Men de har åtminstone en plan och som schackjunior fick jag lära mig att till och med en dålig plan är bättre än ingen plan alls. Den som nästan blir arg över hur de räknar borde lägga energin på sina egna siffror istället.

Knarkarhausse?

Jag har lånat ordet från ett börsproffs, men Google ger vid handen att det bara är jag som använt det på internet. Nåväl, vanligtvis menar jag en rejäl uppgång på börsen, men nu tänkte jag bli mer bokstavlig. Cannabisaktier, är det något?

Som jag ser det har frågan två aspekter.

1: Går det att tjäna pengar på branschen?
2. Är det moraliskt hållbart att göra det?

I förra veckan gjorde Placera ett försök att besvara den första frågan och kom fram till att det gör det. Ju mer avkriminaliserat användandet blir, desto fler företag kommer kunna tjäna pengar på det.

Något märkligare är att Avanza tycktes tagna på sängen av att den andra punkten dök upp efter att de skrev om investeringsmöjligheterna utan att blanda in moral. Vet inte om det var ”damage control” när deras sparekonom Claes Hemberg en vecka senare skrev ”att aktieköparna stödjer knarkhandel i praktiken” genom att investera i cannabis, och reaktionerna lät inte vänta på sig. På Twitter kallades han snabbt pinsamt okunnig, omdömeslös jävla tomte samt riksmongo.

Bevisligen är ämnet laddat. Jag har aldrig kunnat diskutera det i sociala medier utan att någon debattör gått bananas. Min subjektiva bedömning är att det främst är legaliseringsförespråkarna som har svårt att hålla nivån uppe. Hoppas och tror att mitt kommentarsfält ska funka.

Jag tycker själv att det är svårt. Jag är själv väldigt mycket motståndare till all typ av narkotika och skulle aldrig i livet röka cannabis. Här har jag lätt att hålla med Leif G W Persson, som i Veckans Brott sagt följande:

”Men den har ju också negativa effekter och speciellt på yngre människor som ger sig på den här drogen, nämligen att... enkelt uttryckt blir de dummare i huvudet av den än vad de annars skulle ha varit om de lät bli, beroende på att den mest aktiva substansen, som kallas för THC, den hämmar blodtillförseln till hjärnan och röker man på punktligt och kontinuerligt då så kan man säga att man helt enkelt svälter ut sin egen hjärna, som hos en ung individ faktiskt utvecklas fram till tjugofemårsåldern.”

Ljushuvud

Nu är min hjärna visserligen äldre än så, men jag är lite för rädd om den för att chansa. Å andra sidan finns det massor av medikamenter som kan missbrukas och jag skulle inte tveka att investera i AstraZeneca eller Pfizer. Tveklöst finns goda erfarenheter av cannabis som förutom ren smärtlindring påstås hjälpa mot bl a demens.

I det långa loppet går det dock knappast att välja. Legaliserar man medicinskt cannabisbruk kommer det förändra attityder och tillgänglighet hos femtonåringar utan minsta spår av demens. Om jag investerar i en nordamerikansk cannabisproducent, hjälper jag då dessa ynglingar att ”svälta ut sin egen hjärna”? Jag vet inte.

Regler gäller alla (andra)

Ingen blir väl egentligen förvånad över att ministrarna inte sjukanmäler sig. Inte för att de verkar friskare än andra människor utan av privatekonomiska skäl. Varje sjukskrivning innebär en karensdag, som i deras fall kostar 4433-5419 kr brutto.

De kan säkert jobba en del hemifrån även när de är sjuka, men försök inte inbilla mig att de jobbar i närheten av åtta timmar en dag med akut matförgiftning eller hjärtinfarkt med ballongsprängningsoperation.

Som vanligt hävdas att deras jobb skiljer sig så mycket från andras att särskilda, oskrivna regler ska gälla. ”De kan inte sjukskriva sig som vanliga anställda”, hävdar regeringskansliet, men visst kan de det. De bara väljer att inte göra det.

För det märkliga är att ”var du än släpper slantarna så rullar dom åt samma håll”, som Pers Persson skaldade i Falsk matematik. Därför är politiker heller sällan sjuka eller föräldralediga på sommaren när de ändå kan lyfta fullt arvode utan att jobba.

Och kommer ni ihåg när timeout var en sportterm? Numera betyder det oftast att en politiker eller statsanställd chef väljer att vara ledig med full lön. Begreppet myntades av Mona Sahlin 1995, men sedan dess har det använts av alla partier. Jag kan också ta ”timeout”, men då får jag inte betalt, för så fungerar verkligheten utanför politikernas skyddade verkstad fylld av pensioner, fallskärmar och garantilöner.

Cry me a river, mygelkärring!

Å andra sidan, var och en står sig själv närmast och även om jag tycker att det är extra vidrigt att lagstiftarna inte följer lagen kan jag knappast klandra dem, eftersom vi alla vet att det inte får några efterverkningar. De får inga böter, de blir inte återbetalningsskyldiga och de förlorar knappast några röster på det eftersom alla – oavsett politisk färg – tycks sko sig på samma sätt. Och vad ska vi göra, skriva en insändare? Ingen revolution i sikte. Jag tänker inte rösta på dem, men jag tror att de kan leva med sorgen.

Redaktionsmötet

Redaktionschefen: ”Skriv en spartext.”

Praktikant-Matte: ”Vadå?”

Redaktionschefen: ”En text om spartips.”
Praktikant-Matte: ”Hur då?”

Redaktionschefen: ”Vadå hur då?! Skriv en text om sparande. Folk vill läsa sån skit nu.”
Praktikant-Matte: ”Vad ska jag skriva då?”

Redaktionschefen: ”Skriv om att många små belopp blir stora i slutändan. Hitta på något!”

Ungefär så tror jag att det gick till när Mattias Knutson (ja, självklart är han Mats Knutsons son) fick i uppdrag att skriva en spartext i Expressen. Om Mattias hade begripit något om sparande hade han totat ihop en vettig text. Istället översatte han en text skriven av en ”Apartment Therapy's Assistant Lifestyle Editor” (vet inte hur den titeln översätts, men jag är rätt säker på att ordet ”ekonomi” inte är med) som i sin tur gjort en tolkning av något som heter ”The 52 Weeks Challenge”.

Kanske finns det något vettigt i grunden här, men jag orkar inte gräva mig ner till botten i den sörjan. Jag tycker heller inte att det är relevant, Expressen-artikeln bör kunna stå för sig själv. Det kan den inte, men vad Praktikant-Matte försöker få fram är att istället för att räkna ut hur mycket man kan spara bestämmer man sig för hur mycket man vill spara. Vi låter honom förklara själv:

För att lyckas med det här sparsystemet börjar du med att räkna ut exakt hur många kronor du gör av med varje dag. För du gör väl av med exakt lika många kronor varje dag? Jaså inte. Synd, då faller tyvärr alltihop.

Här kommer ett spartips från mig. Om du ibland köper tidningen Expressen kan du spara pengar genom att inte göra det. Brukar du köpa deras bilagor kan du spara ännu mer.

Ring ut det gamla?

Vid årsskiftet ska man avge nyårslöften, börja träna och skaffa hälsosamma vanor i största allmänhet. En del passar på att se över sina abonnemang, skaffa nya leverantörer och kanske skära bort tv-kanaler man ändå aldrig tittar på.

Men hur är det med sparandet? Det är fint med nya rutiner och idéer som ska förverkligas, men de flesta av oss skulle tjäna på att även titta över det vi redan har. Jag tittar dagligen på slutkurserna på mina börsinnehav, men jag har ingen rutin för att utvärdera dem mer ingående, även om jag gör det ibland.

Kanske är nu en perfekt tid att gå igenom aktie för aktie i portföljen, fonder, certifikat och PPM. Hur har det gått, vad hade jag för plan när jag köpte, hur har den infriats och vad tror jag om framtiden? Finns det inget snällt att säga om ett innehav är det troligen en bra säljsignal (nu lever H&M farligt igen).

Någon gång har jag föreslagit (åtminstone för mig själv, men även för bloggen, tror jag) att man vid varje köp borde skriva ner några rader om varför man köper och en eventuell stop-loss-nivå. Det låter smart, men jag har aldrig gjort det konsekvent. Det får bli den nya rutinen för i år, att vid varje köp förklara för mitt framtida jag hur jag tänkte.