Utdelning framför allt

En börstrend som aldrig tycks vika är osunt fokus på utdelning. För över ett år sedan skrev jag om en tanke jag har att starta och börsintroducera ett företag med enda affärsidé att dela ut aktieägarnas pengar och själv hinna ur innan utdelningsivrarna fattar att de är lurade.

Det var lite tillspetsat, men inte mycket. I fredags rapporterade Telia. Resultatet var sämre än väntat, marginalerna var sämre än väntat, omsättningen sjönk och vd Johan Dennelind sa sig vilja hålla ned förväntningarna (som om det brukar vara svårt för Telia...). Men utdelningen höjdes mer än vad marknaden räknat med. Gissa vad som hände med aktien!

Kanske kan man se det lite som ett slags ”reliefrally” för att de inte trollade fram någon värre surdeg ur telefonhytten (för samtliga siffror var inom felmarginalen för vad marknaden hade förväntat sig), men faktum kvarstår att det enda som egentligen var positivt i rapporten var att det finns pengar i kassan och att man därför vill dela ut 15 öre mer än analytikerna gissat.

Att detta får aktien att första dagen gå upp 3,83 procent på en ganska neutral och avslagen börs är i min värld inte friskt. Många köpare valde att betala över 1,50 kr mer för aktien än de hade behövt göra dagen innan, alltså tio gånger mer än de 15 öre som fick aktien att stiga! Artisten David Shutricks låt Hon säger hon är bakfull inleds med textraden: ”Det låter dumt, men jag har köpt en tvåkrona för fyrtio.” Det här låter faktiskt ännu dummare. Undrar förresten när börsen ska vakna upp ur sin bakfylla.

Less på gratis

Jag kommer aldrig ledsna på fenomenet “gratis”, men på att ordet missbrukas så till den milda grad.

Numera får man under vissa förutsättningar använda ordet gratis i reklam, och gissa om det används! Det verkar snarast som att reklamen går ut på att skapa dessa förutsättningar, bara för att få slänga in “gratis”. Vilket det mycket sällan är.

Där kan jag ändå förstå. Företag vill sälja och nästan all reklam handlar om att ljuga, men inom felmarginalen så att man kommer undan med det. Lite grann som att gång är en sport där man ska springa tillräckligt gångliknande för att inte bli diskad, men kör loppet i slowmotion så ser du att absolut ingen har en fot i marken hela tiden.

Då finns värre exempel. Den senaste tiden har det pratats mycket om “gratis mensskydd”. En del kommuner erbjuder unga tjejer att hämta ut mensskydd utan att betala för det, andra kommuner funderar på att följa efter. Om det är vettigt och rättvist eller dumt och diskriminerande vet jag inte och tänker inte gräva för att bilda mig en åsikt. Men sådana här rubriker har jag åsikter om.

Självklart är det inga ideella föreningar som börjat tillverka mensskydd av gamla dagstidningar, de är inte mer gratis än något annat. Det enda som skiljer är att skydden betalas via skatten, och skattefinansierat är inte gratis.

Journalisten som skrivit artikeln ovan använder genomgående ordet gratis när han menar skattefinansierat och han är sannerligen inte den ende, vilket jag tycker är sorgligt. Om inte ens människor som jobbar heltid med språk och samhälle förstår dessa samband kan man knappast begära att gymnasieungdomar ska göra det.

“På frågan om det borde vara gratis för alla, inte bara ungdomar i Österåker, blir svaret ett rungande JA.”

Ja, varför inte? Lever man i en värld där mensskydd kommer från mensskyddsfen och pengar är en outtömlig resurs vore det väl inte mer än rätt ifall allt vore gratis, inte bara mensskydd och mitt gnäll?

Kryphjälmar

Det är tur att jag inte har barn. Jävlar vad mobbad jag skulle bli av andra föräldrar i parken!

När jag var liten hade man hjälm när man åkte skridskor, aldrig annars. Efter min klassiska Jofahjälm som dämpade de hårdaste puckarna och slagen dröjde det till första mopeden innan det blev hjälmläge igen, då en integralhjälm. Med visir, även om jag så här i efterhand inte kan fatta varför jag inte körde med strut istället.

Men hjälm hade jag! På huvudet, jag har aldrig förstått de där ungdomarna som hänger hjälmen på armen istället. Som armbågsskydd är de nog inget vidare.

Nu är det hjälmtvång för cyklande barn. Jag kan tycka att det är bra. Barn saknar trafikvett och det går att få upp en cykel i ganska höga hastigheter, om än inte lika högt som min trimmade gamla Zündapp-moppe (de få gånger den funkade). Men där någonstans drar jag gränsen.

Och det är här mobbingen kommer in för det gör tydligen ingen annan. Barn på hoverboard som i bästa fall går i raskt joggingtempo behöver ingen hjälm, skärp er! Men nu har det kommit till min kännedom att det inte slutar där. Nu ska man tydligen ha skyddshjälm medan man lär sig gå. En kryp- eller lära-gå-hjälm, helst kompletterad med knäskydd och krypmuddar.

Ett medicinskt friskt barn klarar av att ramla och slå sig någon gång. Det kommer att hända förr eller senare. Jag tvivlar starkt på att barn slår sig mindre nu än vi som växte upp utan kryphjälm och bilbarnstol. Man kan inte slå in sitt barn i fetvadd, flytväst, hjälm och säkerhetsbälte för vanliga aktiviteter, det är sinnessjukt!

Och är man villig att betala 249 spänn för lite skumgummi borde man nog överväga att lämna över kreditkortet till barnet. Oavsett vilket får ungen göra sig beredd på en skakig färd med en och annan smäll på vägen, det kallas livet!

Det blir rapport på det här!

Fyra gånger om året är det dags för floden av kvartalsrapporter. För mig börjar inte rapportsäsongen på allvar förrän nästa vecka. Då hade jag också haft Bonava om jag inte tagit det säkra för det osäkra och sålt iväg hela innehavet. Jag hade inte så många ändå.

Det stora klustret av rapporter kommer under andra halvan av februari med stora innehav som Opus, Advenica, Bahnhof, Tomra och Global Gaming. Jag försöker att inte ”gifta mig” med några aktier, så jag ser inte dåliga rapporter främst som bra lägen att köpa mer. Jag har heller inte för avsikt att sälja av några innehav i vredesmod, men sånt händer. Senast var det Clas Ohlson som åkte ut med huvudet före.

Det är alltid intressant att höra vad vd:na ska säga, och inte minst hur marknaden ska reagera. Generellt tycker jag att två typer av uttalanden leder till överreaktioner: framtidsvisioner och höjda utdelningar. Kul om en företagsledare tror på sitt företag, men vad hade vi egentligen väntat oss?

”Det har gått bra hittills, men under innehavande kvartal kommer vi nog både åka på pumpen och få på käften.”

Sa ingen, någonstans, någonsin. Jo, Kurt Hellström, när han var Ericsson-vd. För att göra det extra pajigt gjorde han det dessutom på knagglig engelska.

Jag får en känsla av att de rapportörer som pratar mest om framtiden är de som helst vill prata så lite som möjligt om de siffror de just presenterat. Istället försöker de dränka sorgerna i fagra löften. De ”vänder blad”, vilket möjligen funkade för kungen, men den finten går vi väl inte på igen.

När det gäller företagen ovan hoppas jag att Opus ska presentera en ny marknad, Advenica någon slags signal eller åtminstone strategi som visar att man äntligen ska börja tjäna pengar på att ligga ”helt rätt i tiden”, Bahnhof en uppdatering av Elementicas bygglov och Global Gaming en rejäl vinstökning och avslöjandet att man ämnar börja med aktieutdelning.

Karl-Johan Persson i H&M... Om han ens är med vid rapporteringen kanske han kunde sjunga en stump? Det vore åtminstone oväntat. Förmodligen skulle det locka fram ett och annat leende också, vilket sannerligen inte hör till vanligheterna.

När blev jag ett avskräckande exempel?

Stefan Thelenius, känd bloggare och inte minst barnsparare, twittrade häromdagen om sin förhandling om dotterns månadspeng.

På något vis drogs jag in i diskussionen som följde och fick chans att med all önskvärd tydlighet visa att min barnlöshet är av godo för mäskligheten.

Självklart var detta sagt med glimten i ögat i en även i övrigt lättsam tråd, men efteråt funderade jag hur det kommit sig att jag blivit det avskräckande exemplet. Som Utdelningsseglaren insköt:

Jag varken skäms eller känner mig orättvist påhoppad, jag tycker bara att det känns konstigt. Jag vet att mina utgifter är låga, men jag upplever dem inte som extrema eller obscena. Jag är ju bara lite sparsam.

Kanske har jag en märklig självbild, lite som tjockisar som tror att de är normalviktiga. Eller, ännu märkligare, människor som gått ner femtio kilo men som fortfarande rör sig som om de vore vrålfeta. Ni vet, de brukar tassa lite försiktigt och bakåtlutat för att hålla balansen och inte vara i vägen med magen som inte längre finns.

Jag är sparsam, helt frivilligt, men ingen cirkusapa. Det fanns en tid då jag hade varit genomsnittlig, då det var självklart att hålla nere sina utgifter, spara ihop en buffert och helst gå genom hela livet utan att ta ett enda lån, och den tiden är bara ett par generationer bort.

Eller fyrtio mil. I Lettland och Litauen är snittlönen ungefär en tredjedel av den svenska, medan levnadsomkostnaderna i Riga och Vilnius bara är c:a 40 procent lägre än i Stockholm. För att få ihop den ekvationen måste de allra flesta hålla betydligt hårdare i sina pengar än vad jag gör.

Så antingen är jag på fel plats eller i fel tid. Eller också har jag bara vaknat på fel sida.

Alkonacka

Alkohol kan vara ett värdefullt medel i sociala sammanhang. Hur många av oss hade ens funnits om det inte vore för alkohol? Samtidigt vet jag många människor som aldrig borde dricka. Dels rena allergiker, de vi i folkmun brukar benämna alkoholister, som inte klarar av att hålla konsumtionen på en vettig nivå. En del går på Antabus för att inte supa ihjäl sig, en del måste ”bara” dricka sig berusade varje fredag och lördag.

Sedan har vi dem som sällan eller aldrig får önskad effekt av berusningen. De kanske blir stökiga och våldsamma, eller också sega, trötta eller ledsna. Vi har nog alla känt någon som blir en störig jävel så fort flaskan kommer fram, och någon som verkar gå på flytande depression och tappar all livslust efter två glas.

Ändå är det få som helt låter bli spriten, särskilt bland dem som verkligen borde. Förutom att de inte vill erkänna att de inte kan hantera alkohol (kanske inte ens för sig själva) är det stigmatiserande att tacka nej till sprit. Det väcker frågor: är du gravid, religiös, nykter alkoholist – va, va, VA?!

Folkhälsomyndigheten har gett ut en så kallad alkonacka, en tabell där man kan fylla i hur mycket man dricker, var, varför och vilket känslotillstånd man befann sig i. Meningen är väl att man ska få klart för sig hur mycket man faktiskt dricker och att man har ett problem.

Jag har inget emot denna satsning, men har några funderingar:

För det första, vet man inte på ett ungefär hur mycket man dricker? I dagens digitala värld går det gissningsvis att skönja på sitt kontoutdrag, men rent allmänt skulle jag säg att om du inte vet hur mycket du dricker är svaret: för mycket.

För det andra, känner man behov av att fylla i en alkonacka för att kartlägga sitt drickande, finns det då ett enda skäl att inte sluta helt? Även om man inte är fullblodsalkis tycker uppenbarligen man själv eller ens omgivning att alkoholintaget är ett så stort problem att det måste göras något åt det.

Till skillnad från pengar eller gluten är det inget man utsätts för jämt och ständigt, och till skillnad från parfym eller pälsdjur riskerar man inte att få i sig alkohol för att en idiot på bussen inte tänkt till. Man måste aktivt välja att ta det första glaset. Och så hamnar man i skiten.

Jag är inte nykterist och har för egen del inga problem vare sig med alkoholen eller dess kostnader, men hade jag det skulle jag avstå. Jag gör det ofta ändå av praktiska skäl, jag vill inte må skit dagen därpå eller hindras från att köra bil. Om någon skulle ha problem med att jag är nykter är jag ändå inte jättesugen på att hänga med dem.

Bitcoin – digitalt guld och gröna skogar?

Igår konstaterade jag att Bitcoins kritiker inte skrämt bort mig från att ta reda på mer. Vad har man dem till och är de något för mig, som valuta eller investering?

För jag hoppade över en av de vanligaste invändningarna mot att befatta sig med Bitcoin, att man inte ska köpa sådant man inte begriper. Visserligen spekulerar alla investerare i någon mån i valutor genom att handla på en speciell börs, i företag vars inkomster och utgifter sker i olika valutor, och jag vet ärligt talat inte mycket mer om hur dessa valutor funkar. Ibland känns det som att Riksbankens farbror Melker, Stefan Ingves, inte heller är helt klar över det, så jag är nog i gott sällskap.

Jag vet inte hur man ”minar” Bitcoin, men heller inte hur man tillverkar en sedel. I teorin har Bitcoin ett påhittat värde medan statsvalutor som USD eller SEK har ett underliggande guldvärde, men i praktiken är dessa valutors värden lika påhittade. Så om Bitcoin är en bubbla, vad är det som säger att inte Euron också är det?

Visst ska man försöka förstå vad man köper, och även om man inte tänker handla med Bitcoin börjar det bli en allmänbildningsgrej att åtminstone skrapa på ytan, så jag försöker göra det. Här är en video på temat där entreprenören Andreas Antonopoulos försöker förklara detta för en svensk publik.

En lite längre och kanske mer grundläggande film är Rubin Report-intervjun med Bitcoininvesteraren Roger Ver. Det jag gillar med denna är att Dave Rubin vågar ställa de där korkade frågorna jag själv ville ha svar på.

Jag är fullt medveten om att värdet på en Bitcoin trettondubblades bara förra året och att den kanske ska ner nu, men tänk om det här bara är början. Det gäller kanske inte bara Bitcoin utan även Bitcoin Cash, Ethereum, Ripple, Dash, Monero, Litecoin, Dogecoin...

Jag tänker inte plöja ner mitt livs besparingar i några kryptovalutor, men kanske några små chansposter. Om jag lägger en procent av mitt kapital där är det värsta som kan hända att jag förlorar en hundradel av mina pengar. Hade jag gjort det 2009 skulle jag kunna köpa en stad för avkastningen.