Tanterna demonstrerar

Ett gäng pensionärer som kallar sig Tantpatrullen kräver högre pensioner, men inte för alla. Så här säger konstnären Bitte Alling-Ode:

”De som har tjänat på fonder och företagande ska inte behöva pension, lägg de pengarna i stället på dem som behöver.”

Så det handlar alltså inte om att människor tjänat pengar, det handlar om hur pengarna tjänats. Den som fått dem genom skattefinansierade konstprojekt ska ha högre pension, men den som investerat i svenskt näringsliv eller skapat arbetstillfällen som företagare kan gott vara utan.

Stolt förebild.

Eftersom det är SVT som intervjuar ställs inga följdfrågor på det (eller något annat). Det är synd för jag vill verkligen veta vad det är som är så hemskt med att skapa arbetstillfällen och att betala in höga skatter till det allmänna. Jag talar inte i egen sak här för jag gör varken det ena eller det andra trots att jag är företagare.

På sin hemsida gnäller tanterna över det mesta. Män, såklart, oss är det väl snart skottpengar på. Och att det krävs så mycket arbete för att få pension: ”Om du är född på 80-talet behöver du arbeta tills du är 70 år för att få ut 55% av din lön i pension.”

Så hur ska det bli ändring på detta då? Genom att håna människor som sparar pengar i fonder. Genom att ge människor som skapar arbete och välstånd ytterligare incitament att lämna landet. Bra där, på det sättet kommer landet säkert att blomstra. Eller inte.

Hade blivit billigare med limo

En advokat får stående ovationer när hon kommer till himlen.
”Grattis!” säger Sankte Per. ”Det här är första gången vi fått upp en människa som är 150 år.”
”Nej, jag är 87”, svarar advokaten.
”Jaha, vi utgick från fakturerade timmar.”

Det där är en rolig historia, men inte utan verklighetsbakgrund. Många är de advokater som konfronterats med fingrarna i syltburken eftersom det verkar vara praxis att lägga till extra timmar på ett fall för att täcka upp för upplevd låg ersättning eller eventuella obetalda omkostnader.

Tidsspillan är en juridisk term där advokater slänger in lite av varje. När de fastnar i en bilkö, väntar i telefon eller liknande. Alltså det vi andra kallar livet och ”betalar” alldeles själva. Ibland kommer det upp till diskussion, men oftast får de sin vilja fram.

Men nu ska jag ta ett riktigt absurt exempel. Ett målsägandebiträde bestämde sig för att gå från kontoret till åklagarmyndigheten. Nyttigt, miljövänligt och trevligt initiativ om det inte hade varit för att promenaden kostade samhället 633 kr i ”tidsspillan”.

Nu ska Högsta Domstolen (till en kostnad av hundratusentals kronor?) pröva om advokaten borde ha valt något av alla ”för staten mindre kostsamma alternativ”, som taxi. Eller vad sägs om telefon? Ska det kosta flera hundra varje gång en advokat reser sig ur stolen tycker jag inte att de ska lämna kontoret för annat än rättegångar. Eller när de får sparken.

Bäst före ”bäst före”?

Jag har ärvt en del mat och andra hushållsvaror på sistone. En del har hängt med ett tag. T ex fick jag hem en flaska vinäger som gick ut 2012. Jag vet inte hur den skiljer sig mot färsk vinäger, men jag tycker att den funkar.

Jag tog en huvudvärkstablett i veckan som var utskriven på min pappa. Han dog 2005 (varken av huvudvärk eller av att äta gammal medicin), så om datumet fortfarande gått att läsa hade jag nog konstaterat att den gått ut. Huvudvärken gick ändå över.

Men en del fick åka, som en flaska stelnad chilisås. En kartong buljongtärningar från tidigt 2000-tal fick också gå i soporna. Konsistensen var någonstans mellan marmor och granit. Och även om jag inte köpt in matvarorna stör det mig när jag behöver slänga mat. Den är ändå köpt för skattepengar, hemsläpad från affären och efteråt får man göra ren burken och släpa den till återvinningen. Varje gång jag hör siffror på hur mycket mat som slängs blir jag mållös.

I nästa liv ska jag bli göteborgare.

Det här kastandet jag ägnat mig åt väcker ändå frågan hur man kommer fram till vilket bäst-före-datum man ska sätta och varför. Jag menar, vad tänker de ska hända om man går över tiden, blir vitmögelosten möglig eller ättikan sur? En del gammal mat är bevisligen oätlig, men det märker man ju. Om varken färg, form eller smak har drabbats är maten okej vad det än står på locket.

Rensa skrivbordet

Kan Jordan Peterson skriva böcker om vikten av att bädda sängen kan jag fylla ett blogginlägg om reflektioner kring administrationsrutiner. Normalt lägger jag inte papper på hög. Jag öppnar posten varje dag, lägger in räkningar för betalning, sätter in i pärmar osv.

Den senaste månaden har jag bara inte hunnit. Det har vräkt in post och mycket av det går inte att städa undan direkt. Tvärtom har jag tjugo papper framme i väntan på svar och 4-5 uppslagna pärmar. Jag har ett stort L-format skrivbord med tre kvadratmeter bordsyta, men nu går det knappt att se vad det har för färg.

Gammal bild, skulle inte drömma om att visa hur det ser ut nu.

Det kan väl vara okej att släppa lite på ordningen när man är stressad, men jag blir inte mindre stressad av det. Tvärtom! Och dessutom trött på mig själv när jag märker att ett stökigt skrivbord leder till att jag blir ännu mer nonchalant. Nu har jag ett oöppnat bankbrev på skrivbordet sedan i torsdags. Okej, jag vet vad det innehåller och att det inte är akut, men jag brukar öppna all post direkt för det spar tid, nerver och ibland även pengar.

E-posten är ännu värre. Jag vet att inkorgen borde tömmas varje dag. Mejl ska besvaras, arkiveras eller kastas. Det gör jag inte ens i vanliga fall, men nu är det ännu värre. Jag har säkert hundra mejl i inkorgen och åtminstone ett par av dem är inte ens öppnade. Motsvarigheten vore ju att gå ut till brevlådan i villaträdgården och ta in hälften av breven – det gör ingen.

Okej, kanske någon.

Nu vill jag ge mig själv en deadline. Inom en vecka, senast nästa helg, ska såväl skrivbord som inkorg vara rensade om jag så ska behöva lägga en halv dag på städandet. Marie Kondo – släng dig i väggen!

Vem är sjuk?

1979 var homosexualitet klassat som en sjukdom varför ett gäng homosexuella i en aktningsvärd protest sjukskrev sig med motiveringen att de kände sig lite bögiga. Det kan tyckas absurt idag, men är det konstigare att sjukskriva sig för homosexualitet än för klimatångest?

Eller för att pojkvännen gjort slut, katten dött eller ”fel” person vann presidentvalet i ett land långt borta? Jag såg någon skämta om att en 90-talsfödd praktikant sjukskrivit sig för nageltrång. Det skrämmer mig att jag inte är säker på att det saknades verklighetsbakgrund.

Riktig ångest är givetvis ett sjukdomstillstånd och jag vill inte pissa på någons känslor. Det finns tillfällen i livet då det sista man vill är att gå till jobbet eller överhuvudtaget träffa folk. Men jag tycker att det säger något om samtiden när människor ser det som ett rimligt alternativ att utebli från sina åtaganden bara för att man inte är i perfekt balans.

Även om man skulle stanna hemma så kort tid att varken samhället eller arbetsgivaren behöver betala ut sjukpenning sätter man ju alltid någon i klistret (för annars är det arbete man utför helt meningslöst och då borde man avskedas bara därför). Vore jag arbetsgivare och fick ett samtal från en anställd som tänkte vara hemma pga klimatångest skulle jag direkt kolla upp mina rättigheter att avskeda. Skyll åtminstone på något annat, som mensvärk:

Den enes död...

Första gången jag förstod att döden är big business var när min far vek in kepsen. För den som är medlem i Svenska kyrkan (varför i all världen någon fortfarande skulle vara det, gå ur!) ingår de flesta av kyrkans avgifter, präst, lokal osv. Några hundringar för transport till eller från kremering tänker jag inte bråka om, även om jag vet att man är i sin fulla rätt att köra själv.

Men när det kom till begravningskaffet erbjöd kyrkan detta i en närliggande lokal. Det verkade ju praktiskt. Ända tills det framkom att priset för en kopp kaffe och ett par småkakor motsvarade en brakmiddag på restaurang. Pappa var visserligen inte lika snål som jag, men han hade vänt sig i graven om vi betalt flera hundra per kuvert för fika.

Pga orutin bokade vi en av de större begravningsbyråerna, Ignis. De var inte bara stora, de var väldigt dyra också. Vid senare begravningar i familjen har vi använt Edsvikens Juridiska (nej, jag får inte betalt, jag är bara nöjd). Jag fattar att en liten firma har lägre overheadkostnader, men att de kan hålla halva priset måste betyda att jättarna badar i pengar.

Vi frågade en bank om de kunde göra bouppteckning. De kunde de inte utan hänvisade till begravningsbyrån, men så kastade de ur sig att man kan göra den själv. Det hade jag inte ens reflekterat över, men laddade ner blanketten och märkte att det var en baggis.

Efter begravningen hörde dock Ignis av sig och erbjöd sina tjänster. Jag förklarade att jag skulle göra bouppteckningen själv och tänkte att det var färdigt där. Men nej, då fick jag ett mejl där de betonade att jag blir personligt ansvar för bouppteckningen och felaktiga uppgifter skulle kunna ge mig fängelse.

”Begravning? Då har du kommit rätt.”

Då blev jag förbannad. Jag svarade att jag trodde att deras företag skulle hålla sig för goda för att hota människor i sorg med rena maffiametoder. Jag skickade en kopia till vd också, men fick inget svar från vare sig den ena eller andra vilket jag tar som en kraftig dementi på att dessa as skulle hålla sig för goda för någonting alls.

Det får mig att tänka på en scen i P&B. De hade kommit över ett parti gummerade syltetiketter och chefen, spelad av Allan Edwall, fastslår att dessa kan man skicka till änkor. Sagt och gjort, de skickar etiketterna till gråtande änkor som betalar sina döda mäns förmodade köp och gråter vidare.

Gör inte så! Det är sorgligt när en närstående dör, men att inte vilja öppna plånboken på vid gavel för skojare betyder inte att man älskar någon mindre. Jo, skumraskföretag är alltid svårälskade oavsett om det är begravninsbyråjättar eller består av kyrkans män.

Och med det sagt ska jag nu gå på begravning för min mor. Inte min definition på fredagsmys.

Långsiktigt

Efter att ha tråkat Sparpodden en del tänkte jag marknadsföra veckans avsnitt som helt otippat inte alls handlade om pension och där man inte en enda gång lyckades få in det annars obligatoriska segmentet som går ut på att Donald Trump är en galen gubbe som sitter hela dagarna och irrationellt skriver tokiga grejer på Twitter. Oavsett om man är jätteintresserad av pension eller vad man tycker om Trump blir bägge rätt enformiga i längden.

Men den här gången intervjuade man istället Ulf Hedlundh på Svolder. Han hade mycket vettigt att säga, men det jag tänkte fokusera på är när de kom in på långsiktighet, som ju tycks vara ett nästan heligt budord för de flesta investerare. Ulf sa då följande:

”Även om vi pratar långsiktighet så får det ju inte vara hur långt som helst och att skylla dåliga investeringar på att man är långsiktig, utan någonstans finns det ju här en förmåga att titta på det här också i ett medellångt perspektiv och fundera i de banorna. Ibland används ordet långsiktighet lite grann som en ursäkt för att man gjort en investering som inte är så bra.”

Jag vet själv människor (”Ja, vänner till mig förresten...”) som köpt in sig i bolag, kanske lite spekulativt inför en rapport, och så har de tappat 10-20 procent nästan direkt och då sagt att det är en långsiktig investering. För det första vet ju jag att om de istället hade tjänat 10-20 procent hade de sålt direkt och lovordat sin egen trading. För det andra, även om de tänker vara långsiktiga är det inget skäl att börja med att gräva en grop.

Jag har inget emot långsiktighet, vare sig på eller utanför börsen, men det får aldrig vara ett svepskäl för att inte göra sin research och försöka optimera förutsättningarna. ”Det jämnar ut sig” är ett av de sämsta uttryck jag känner till för det stämmer nästan aldrig.