En uggla glömde bort tiden och hann inte somna innan gryningen. Upp på horisonten stiger ett stort eldklot, allt blir ljust och ugglan ser för första gången färger. Upprymd av upplevelsen försöker han sedan lobba hos sina ugglekompisar att våga stanna uppe och uppleva dagen. ”Det var fantastiskt! Världen är inte alltigenom grå, ni måste se detta!” Men de andra ugglorna vägrar. Någon konstaterar: ”Jag kände en uggla som också yrade om eldklot och färger. Stannar jag uppe blir jag kanske lika galen som honom. Världen är grå, och hör sen!”
Vi som förespråkar strävan mot
ekonomiskt oberoende eller sätt att bryta heltidsnormen känner igen
oss i reaktionen. Den blir sällan ”Vad kul med nya tankar!” utan
oftare ”Kom inte här och ifrågasätt mitt liv!”. Därför var
det intressant att läsa ett inlägg från min bloggkollega Cosmonomics som är
läkare och därför oftare än andra träffar människor som kört
fast i livet, psykiskt såväl som fysiskt.
När jag kom ner från scenen efter 45
minuter ståuppkomik hände det ibland att människor som själva aldrig stått
på scen kom fram för att berätta vad jag borde ha gjort annorlunda.
Något säger mig att läkare sällan behöver höra det och jag tycker
att det här inlägget gav bränsle till den teorin.
Men visst är det ändå surt att
höra att man kanske inte är på väg åt rätt håll i livet.
Behöver man söka vård står man inte heller och stampar utan är
troligare på väg åt helt fel håll och behöver ta en omväg
tillbaka. Jag har också varit deprimerad och, som de flesta, haft
svårare perioder i livet. Har också varit (är?) utbränd och
upplever att det svåraste med dylika tillstånd är att se ljus.
Inte nödvändigtvis i form av ett eldklot utan bara någon slags
strimma av att det kan bli bättre längre fram.
Själv har jag i princip slutat
missionera, i alla fall utanför bloggen. Så är jag heller inte
läkare, men en uppsida jag tillskansat mig genom att ha haft mindre
glada perioder är att kunna tänka utanför boxen, att inte
nödvändigtvis göra majoritetens vägval i alla lägen.