söndag 19 juni 2022

Rätt ovist

Fi Lindfors, 42 (eller ”ca 35”, som hon skriver på sin egen hemsida), är en tvåbarnsmamma som säger sig brinna för kvinnors rättigheter. En av dessa rättigheter är i en Expressen-artikel att man efter en separation bör kunna bo lika bra som exet. Eller:

Att båda ska kunna bo okej och likvärdigt efter separation borde vara en no brainer.


En no-brainer.

Varför är det rimligt att bo likvärdigt efter att det tagit slut? Det rimliga efter en separation är väl att bägge parter ska stå på egna ben? Det är ju vuxna, myndiga personer vi pratar om. Det hon säger är att om ena parten har god ekonomi och hög inkomst ska exet kunna åka snålskjuts på det även efter att förhållandet tagit slut. Förresten lär väl det vanliga vara att bägge sänker sin boendestandard, när man har en lön att köpa för istället för två. Fler sanningar från denna snabbtänkande citatmaskin:

Det här med att bara se om sitt när det kommer till det materiella, känns som något män bara kommer undan med.

Är det bara män som tänker, menar hon? Eller att män generellt försöker sko sig på partnerns bekostnad? Vid separationer i min närhet har jag definitivt sett båda varianterna. Visst finns det män som trixat undan tillgångar, men också kvinnor som – inte sällan med de gemensamma barnen som sköld – antagit offerrollen och krävt, krävt och krävt.

Jag har inte sett om mitt hus två gånger, trots att jag ju är en framgångsrik affärs- och karriärskvinna.

Bedrövligt språk, men vad jag antar att hon försöker säga är att hon (trots sin framgångsrika karriär) känt sig lurad vid två separationer. Undrar om männen håller med. Varför jag undrar är för att jag hittar följande rubrik på hennes egen hemsida (ni får leta själva om ni vill bli ”upplysta”):

Män är 100 % ansvariga för oönskade graviditeter.

Jag får därför en känsla av att det där med ansvar är något Fi Lindfors tycker är reserverat för män, för här tycker jag att den rimliga siffran borde vara 50 %. Jag hade accepterat om hon med hänvisning till våldtäkter eller strikt anatomiska skillnader argumenterat för 55 eller 60. 100 % kan jag inte riktigt ta på allvar.

Till slut försöker hon ändå använda botoxbehållaren till något som liknar tänkande:

Det är förmodligen smart att komma med råd om att 'skriva papper', men jag vill hellre uppmana till att prata om värderingar, tankar kring tvåsamhet, drömmar, mål och moral och att välja en partner som resonerar som du i livets alla viktiga frågor.

Ja, det underlättar att ha en samsyn på värderingar och moral, och det underlättar att ha en ständig dialog om pengar. Det gäller förresten även med affärspartners eller andra du ska dela ekonomiska risker med. Men folk förändras, inte minst av att sambon packar sina grejer och drar, så skriv de där pappren också. Det ena utesluter inte det andra. 

lördag 18 juni 2022

E-faktura-krig

Ingen gillar väl att få räkningar, men ännu värre att behöva tjata hem räkningarna. Det började med kommunen. De skickade den kommunala avgiften (fastighetsskatt, sophämtning och slamtömning) som e-faktura. Återfallsläsare känner säkert till att jag inte är så förtjust i e-fakturor. Hur som helst hittade jag ingen e-faktura i min bank. Det gjorde inte bankens kundtjänst heller.

Så jag kontaktade kommunen och frågade vart de skickat dem samt ifrågasatte om jag ens hade ett e-fakturaavtal, för jag var rätt säker på att så inte var fallet. Kommunens faktureringspartner hävdade då att jag hade ett allmänt godkännande av e-fakturaavtal. Tillbaka till banken som kunde lugna mig med att det hade jag inte alls. Kommunens tjänsteman (med den störtsköna titeln ”innfordringskonsulent”) mejlade då fakturan och sa att om jag inte hade godkänt e-faktura som betalningslösning skulle alla framtida fakturor också mejlas.

Utagerat? Nej då, nästa kvartal var det samma visa. Jag vände mig då direkt till den kommunala indrivaren, bifogade hela vår gamla konversation och frågade om vi verkligen skulle behöva ha det här snacket varenda gång. Nu ville hon inte längre hålla faktureringsfirman bakom ryggen utan mejlade dem med en kopia till mig. Det visade sig nämligen att de inte e-fakturerat mig utan förra husägarens tidigare sambo (som säkert hade ännu mindre lust att betala)! Detta hade de lovat att fixa, men struntat i.

Klar med kommunen, men inte med e-faktura-viruset. Jag har ett reningsverk till mitt avlopp. Tillverkaren utför service två gånger om året och även där var det e-fakturakrångel och mejlad faktura som gällde förra gången, och även där ett problem som inte löste sig självt. Nu började detta kännas som en epidemi. Kan företag verkligen skicka e-fakturor om jag inte har den tjänsten och så försvinner de ut i rymden, undrade jag. I Sverige hade jag sagt nej, men Norge har jag aldrig bott i tidigare så jag kollade med banken:

Vi finner ikke noe e-faktura registrert på deg, og hvis du ikke har takket ja til automatisk e-faktura, så får de ikke sendt det. Så da må det komme pr. post eller mail.

Där fick de! Jag kopierade formuleringen, skickade den till kundtjänst på det fakturerande bolaget och skrev att om de vill ha betalt för den aktuella och framtida fakturor är de välkomna att skicka dem till min fysiska eller digitala brevlåda. Tyvärr är jag rädd att jag kommer att behöva citera banksvaret igen, om inte i år, så nästa, och om inte till dessa, till några andra. Den siste idioten är inte född än, det enda man vet om den är att han/hon kommer att skicka e-fakturor som jag inte kommer att betala.

fredag 17 juni 2022

Skambud

Jag har absolut lagt skambud. Oftast för att jag inte velat betala mer, och då vet jag inte riktigt om det kvalar in som skambud. Men jag erkänner att det kan ha hänt i min ungdom att jag slängt ut ett bud helt medveten om att det inte skulle gå igenom, bara för att få förhandlingsmotståndaren ur balans och på så vis få en uppfattning om dennes gränser.


Lugn, Janos! Det kommer säkert bättre bud.

Men på senare tid har jag bara drabbats som säljare. Det senaste exemplet är en bil jag satte ut för 40000 kr. Jag var beredd på prutning, men allt under säg 30000 känns som något annat. Första budet löd på 2500 euro av en person (eller möjligen robot) som hävdade att han ska åka genom halva Europa för att köpa min ”pärla”. Jag svarade inte ens.

Nästa spekulant verkade vara på riktigt. Han hade avslutade affärer med betyg och ett verifierat konto. Hans meddelande löd kort och gott ”20000 kr”, så nu var vi alltså nere på halva priset. Jag tänkte strunta i honom också, men kombinationen tidig morgon och brist på kaffe fick mig att syrligt svara: ”Då är det bäst att du hittar en bil som kostar det då.” Tänkte att det var färdigt med det, men fyra timmar senare hade han tänkt klart:

20000 kr

Igen. Vad tänkte han att det skulle leda till, att jag skulle ha ändrat mig? Det hade jag inte, och även om så vore skulle han få hitta en bulvan för nu skulle jag hellre slå sönder bilen med en kulhammare än sälja till honom. Nu hade jag dock druckit kaffe, så jag behövde inte svara.

Men jag blir nyfiken på hur folk tänker. Hade han i sitt första meddelande skrivit att ”det här låter kanske dumt, men jag har räknat på vad jag vill betala och kommit fram till följande” så hade han fått ett ärligt och artigt svar. Jag är helt okej med att andra gör andra bedömningar och hade jag varit desperat kanske det till och med hade funkat. Vill man handla borde det sällan vara en god idé att först reta säljaren till besinningslöst raseri.

Så tänker jag. Vad är det jag missar?

torsdag 16 juni 2022

Svenska ödehus under konstruktion

Jag förstår trenden med att sydeuropéer köper upp ödehus på den svenska landsbygden. Den holländska familjen i det här inslaget fick tag i två hus i Värmland med en tomt på 40000 m2.

Hur jag än letar hittar jag ingen prislapp. Lite beroende på kvaliteten på medföljande skog tror jag inte att de har betalat många hundratusen. Om motsvarande fastighet ens funnits i Nederländerna hade de fått betala mångmiljonbelopp.

Men detta gör man inte för pengarna. När de är klara har de säkert pytsat in ytterligare ett par miljoner i bygget, och i Säffle kommer de inte ens få tillbaka byggpengarna om de skulle sälja. Då har jag inte ens nämnt den oavlönade arbetstiden. De köpte i slutet av 2020 och först nu har de renoverat ena huset. Det andra har hål i golvet eftersom grävlingarna som bodde i det huset bestämde sig för att tillverka en egen ingång, så gissningsvis har de att göra ett tag där med.

Å andra sidan får de kanske sitt drömboende. Att göra jobbet själv är ett himla slit, men känslan efteråt går inte att värdera i pengar. Bara något så förhållandevis enkelt som att tapetsera och måla går knappt att jämföra med att köpa färdigt eller peka ut material och låta andra fixa.

Jag lägger osunt mycket tid på att följa andras byggprojekt. I sommar har jag egna, men inte i närheten av att bygga en hel bostad från grunden eller (ännu jobbigare) renovera fallfärdiga timmerhus. Får jag den idén hoppas jag att någon stoppar mig. Men det är klart, man skulle ju kanske kunna ... 

onsdag 15 juni 2022

Det stora getingkriget

Jag har aldrig varit förtjust i getingar. Ända sedan jag som barn råkade snubbla in i ett jordgetingbo som gav mig arton stick har vi haft ett ansträngt förhållande. Efter det har jag dock bara fått max ett stick per år, i samband med bärplockning eller när jag trampat på dem på stranden.


Wasp?

Nu är det dock krig på riktigt. I Norge har vi sammetsgetingar, geithams på norska. De kan bli upp till tre centimeter långa, så detta är skräckinjagande individer. Lyckligtvis är inte människa deras huvudnäring, det är bin. Någon fiffig person har räknat ut att bin utgör 84 procent av deras diet. Är de några getingar kan de tugga i sig ett helt bisamhälle genom att hovra utanför kupan och plocka bin i luften, stycka dem och flyga tillbaka till boet med de godaste kroppsdelarna.


Payback time!

Getingarna kan även ta sig in i kupan, men då får de lite för många motståndare på en gång. Jag har sett detta med egna ögon, hur en hel klase bin omringar getingen och kväver den. Det finns grund för uttrycket ”arg som ett bi”.

Men annars hjälper jag gärna till. Jag föder inte upp bin för att de ska bli getingmat, de ska pollinera blommor och – inte minst – förvandla nektar till honung som jag sedan ska förvandla till pengar. Utrustad med håv, flugsmälla och egentillverkade getingfällor tänker jag freda bina till varje pris.

Till våren sätter jag upp holkar i hopp om att getingdrottningarna ska välja att bygga bo i dem. På så vis kan jag utrota hela samhällen. Ni muckar med fel kille!

tisdag 14 juni 2022

Mera matgnäll

Nu duggar det tätt mellan artiklarna om höjda matpriser. Priset på mat kan öka med 12 procent under året, säger SR. Jag fattar att det svider om man redan nu maxat matkontot. För mig märks knappast 12 procent på mat. Den årliga kostnadsökningen i matbutiken motsvarar den ökade kostnaden för 2-3 tankningar av bilen.


Är det möjligen guld?

Men om jag behövde skulle jag lätt kunna pressa matbudgeten med 12 procent. Jag skulle kunna byta ut grönsaker mot rotfrukter, kaffe mot te och matolja mot margarin för att nämna några sparmöjligheter. Gissningsvis har de flesta ännu större möjligheter, genom att sluta köpa hämtmat (eller hemkörd mat, att ens gå till restaurangen själv är väl oldschool) och välja bort helfabrikaten. Ersätt pommes fritesen med godare och nyttigare klyftpotatis du skär själv på några minuter, köp kött på extrapris och lägg i frysen, blanda ihop din egen tacosås osv.

För varje matvara finns minst ett spartips. I inslaget nämns kyckling som något man numera inte köper mitt i veckan utan bara unnar sig till helgen. Laga den från grunden blir den max hälften så dyr som den färdiggrillade. Och kunden som säger sig ”slafsa ihop” makaroner och bruna bönor illustreras med konservburkar. Köp bönorna torkade, så slipper du 60-70 procent av den kostnaden med.

Fast just den kunden gjorde internet en snabb check på:

Har han en lyxbil och nettoinkomst på fyrahundratusen fixar han nog en tolvprocentig mathöjning om han så skulle slafsa ner lite tryffel i bönpastan. Hoppas för övrigt twittrarna skickar en researchräkning till Sveriges Radio. När de nu inte orkade göra jobbet själva, menar jag.

måndag 13 juni 2022

”Du kan alltihop ta med dig dit du går”

Som jag skrev i ett blogginlägg om svensk vård vill jag inte vara den gnällige utlandssvensken som pekar finger åt fel och brister i det gamla hemlandet, men ibland är det svårt att låta bli. Det finns trots allt människor jag bryr mig om som bor kvar i Sverige.

Dagens inlägg handlar om felaktigt utbetalade pensioner. Och inte dåligt fel! När pensionsmyndigheten kontrollerade utländska pensioner hittade man fel i mer än hälften av fallen. Fyra typer av fel nämns:

  1. Familjer får efterlevandepension för personer som sägs ha dött, men som lever i högsta välmåga, inte sällan i Sverige under en annan identitet.
  2. Personer får utländsk pension vid sidan av den svenska, men eftersom ingen berättat det för svenska myndigheter får de för hög pension och eventuellt ett bostadstillägg de aldrig skulle ha fått.
  3. Personen har dött i ett annat land, men det har ingen berättat, så pensionen fortsätter att hämtas ut av släktingar.
  4. Personen bor i USA och har således inte längre någon koppling till Sverige, som ändå glatt betalar ut pension, månad efter månad, år efter år.


"Har du kommit för att ge mig pension?

Vid ett stickprov visade det sig alltså att över hälften (hur mycket över vågar de tydligen inte ens berätta) av de kontrollerade fuskat. Om detta säger chefen för Pensionsmyndighetens kontrollenhet Lisa Nordenhäll: ”Det är en ganska stor andel.” Mm, det är riktigt, majoriteten är ganska många.

Statsminister Andersson sa redan när hon var finansminister att hon ville införa en myndighet ”för kontroll av utbetalningar från välfärdssystemen”. Jag kan tycka att en avdelning kallad kontrollenhet redan borde ha just den funktionen, men inför en ny myndighet om det kan hjälpa. Eller två! Om över hälften fuskar lär varje krona som investeras i kontroller ge flera kronor tillbaka.


Maggan, dags att odla fler sådana här!

Du kan ingenting ta med dig dit du går” sjöng Cornelis i en visa som handlade om att man inte kan få med sig pengar till himlen, men hade han hunnit bli pensionär hade det kanske låtit annorlunda, för i Sverige är tydligen döden rätt flexibel.

Förutom det fusk som beskrivs i artikeln tror jag inte att man ska underskatta signalvärdet. För några decennier sedan minns jag det som skamligt att skattefuska. Hantverkare betalades svart även då, men man talade tyst om det, även vänner emellan. På nittiotalet hade jag en kompis som i flera månader jobbade svart på heltid samtidigt som han tog emot a-kassa. Det var lite stötande för mig och andra som försökte göra rätt för sig.

Idag skulle jag skämmas om jag betalade svensk skatt enligt konstens alla regler, betalade vitt när jag kunde betala svart och vägrade ta emot ersättning jag inte skulle ha rätt till. Jag vet svenskar som aldrig skulle drömma om att skattefuska och jag respekterar deras syn, men vore jag dem skulle jag tala tyst om det 2022.