Nätverk kommer inte gratis

Något av det första jag upptäckte i Norge var begreppet dugnad, att folk gör saker gemensamt och utan egen vinning istället för att ropa på politiker, kommuntjänstemän eller ”samhället” i största allmänhet. Jag fick snabbt hjälp av grannar och andra i min by och det enda jobbiga med det är att jag stundtals känner att jag ligger på minus hos alldeles för många.

Så när en ex-granne frågade om jag kunde hjälpa hennes väninna med hjärtproblem att ta in och stapla hennes ved blev jag glad. För att jag kunde göra en tjänst för ex-grannen som jag fått jättemycket hjälp av, men också denna nya bekantskap där jag inte redan stod på minus. Så häromveckan la jag några timmar på att bära och stapla ved.

Till min hjälp hade jag hennes skottkärra och när jag var klar tog jag med mig den hem för lite reparation den antagligen hade behövt långt tidigare, men bättre sent än aldrig. Jag säger inte detta för att framhäva vilken fantastisk människa jag är, eller som svar på tal till den solstråle som nyligen skrev om mig i kommentarsfältet att ”det är givetvis hans val att fortsätta vara snål mot sig själv och andra”.

Det handlar verkligen inte om det. Jag gjorde bara vad varje människa borde och som jag tror att de flesta också hade gjort utan att tveka. Men det jag vill framhäva är att jag inte ser detta som obetalt välgörenhetsarbete utan som en investering i min egen framtid. För nästa gång (och förra gången) är det jag som behöver en hjälpande hand.

Och för den delen fick jag hjälp även denna dag. Jag fick en god kopp kaffe med tillhörande dopp, en inblick i hur det var att växa upp i efterkrigstidens Nordnorge och en språk- och dialektlektion. Hur framtiden ser ut vet ingen, men får jag gissa blir nätverk i lokalsamhället allt viktigare, och för att ta del av det krävs att man också bidrar.