lördag 18 juni 2016

Eget matbröd

Hembakt bröd är billigare, godare och nyttigare än köpebröd. Det är inte svårt, men tidskrävande om man räknar in den tid brödet står på jäsning. Att jäsa bröd är ett slappt "jobb", men processen gör att man inte kan dra igång baket när det börjar kurra i magen. Framförhållning alltså.

En annan svårighet är att hembakt blir så himla gott att det är lätt att äta för mycket. Detta motarbetas med självdisciplin och om någon vet var jag får tag i det till ett bra pris är jag idel öra.

Här är ett enkelt recept med bara sånt man har hemma. Möjligen med undantag för jäst, vilket är anledningen till att jag oftast anpassar satsen efter jästpaketens storlek. Har man betalt 1,70 kr för ett paket jäst vill man ju inte riskera att hälften blir kvar i kylen tills det måste slängas :-).

8 dl vatten
2 tsk salt
2 msk strösocker
50 gram jäst
50 gram margarin
3 dl havregryn
10 dl rågsikt
7 dl vetemjöl

Blanda fingervarmt vatten (är det för varmt dödas jästen) med salt, socker och jäst. Klicka i margarinet och häll i gryn och mjöl. Blanda.


Låt jäsa under duk i 30 minuter.


Knåda och häll i lagom stora smorda formar. Jäs under duk i ytterligare 30 minuter. Sätt ugnen på 200 grader.


Stjälp ner brödet på en plåt. Värm i 30 minuter.


Resultatet blir 1,7 kilo bröd och räknat på Willys ordinarie priser kostar brödet 9,62 kr (motsvarande pris på mat.se är 13,44 kr, alltså 40 procent mer!). Lägg till två spänn för ugnsvärmen, så har vi inte tagit i för lite. Förutsatt att jag betalat ordinarie pris för vetemjöl (vilket är rätt ovanligt) är totalkostnaden 11,62 kr, så alltså 6,84 kr/kilo. Det bröd jag brukar köpa färdigt kostar 20,75 kr/kilo, nästan exakt tre gånger dyrare, men då är det också ett av de billigaste bröd som finns. Ett butiksbakat lantbröd kostar säkert det dubbla, så då är vi nere i en sjättedel. Nåväl, billigt hur som helst.


Tänk på att bröd förskonat från konserveringsmedel inte håller så länge i rumstemperatur (och ännu kortare tid i kylen, tvärtemot vad många tror). Skär upp och frys in det bröd som inte går åt inom ett par dygn.

fredag 17 juni 2016

Lauritz – neeeej!!!

Jag gillar återvinning och andrahandsförsäljning, så jag borde älska börsintroduktionen av Lauritz.com. Det gör jag inte, och nu när introduktionen tillkännagetts, stoppats, skjutits upp och gjorts om känner jag mig ännu säkrare på mitt val trots att priset gått ner från ursprungliga 19-21 till 15 kr per aktie. Inte blir jag mindre sugen av allt hemlighetsmakeri kring dessa turer. Någon informationsansvarig borde få sparken till sång och musik.


Men tillbaka till företaget. Lauritz är ju ett gammalt bolag med lång historik. Det är för- och nackdelar med det, men i det här fallet tycker jag att nackdelarna överväger. Fördelen är att det går att räkna på vinsten, att produkten är välkänd och inte kommer att försvinna i första taget. Den givna nackdelen är att ett väletablerat företag knappast kommer att ta marknadsandelar bara för att de börsnoteras. Man kan med andra ord ifrågasätta om företaget har någon potential.

Den fråga jag ställer mig när det gäller gamla privatägda företags vilja till ägarspridning är varför. Om företaget är en kassako med blå himmel och solsken ända bort till horisonten – varför dela med sig? Om ägarna däremot ledsnat på företaget eller har farhågor för framtiden, då är det perfekt att sälja sig på börsen. Dels får de direkt en slant i fickan, dels kan en börsintroduktion ge en hype man inte får genom att sälja hela företaget till en enda aktör.


Om vi tittar på Lauritz framtidsutsikter finns det definitivt moln på himlen. Det här är ett företag som främst arbetar i ett mellansegment på marknaden. Dyra exklusiva möbler, konstverk och antikviteter förmedlas av Bukowskis och liknande företag med lång tradition av att dutta med överklassen och skapa uppmärksamhet kring deras klenoder fast med lagom mycket diskretion. De tar bra betalt för det. På andra sidan har vi Tradera, som helt nätbaserat tar hand om secondhandmarknaden för prylar upp till ett par tusenlappar.

Däremellan finns Lauritz.com. Med en plottrig hemsida som skulle göra flipperspelsdesigners gröna av avund, och med ganska hög provision och krångelfaktor. Utbetalning till säljaren sker fem veckor efter avslutad auktion. Ja, du läste rätt, fem veckor – 35 dagar! Jag har faktiskt sålt genom dem någon gång, men det kommer inte upprepas.


Jag tror helt enkelt inte att positionen i mellansegmentet kommer att växa. Tvärtom kommer de attackeras från två flanker tills de försvinner helt! När man säljer på auktion är exponering första prioritet. Färre visningar och budgivare ger lägre pris och det märker man snabbt. Alltså kan det gå undan. Så tror jag, men förbehåller mig som vanligt rätten att när som helst dra tillbaka åsikterna och påstå motsatsen.

torsdag 16 juni 2016

Gratis frukt på nätet

Mitt barndomshem hade ett tiotal äppelträd. Vi åt äpplen, äppelpaj och mos, och drack äppelmust till förbannelse. Jag kan inte fatta att jag fortfarande gillar äpplen, jag borde ha ätit min livs konsumtion redan i sjuårsåldern.


Hur mycket vi än plockade blev det alltid kvar. Grannar och vänner utan egna äpplen bjöds in för att plocka och vi skrämde aldrig bort äppelpallare, vi gick ner på tomten och gav dem plastpåsar. Förvåningen i deras ansikten var lön nog.

Vid sidan av äpplen hade vi dessutom körsbär, hallon, vinbär, päron, rabarber och en massa andra bär och frukter, så man kan tycka att vi borde ha sågat ner några träd. Men man vet ju aldrig hur nästa års skörd blir eller om ett par av de träd som skonas blir sjuka och dör. Därför badar en del människor i frukt medan andra betalar 14,90 kr/kilo för äpplen som flugits in från Sydamerika.

Calle Norlén berättade i P1:s Spanarna om en tredje kategori. Hans vänner hade äpplen på tomten, men valde trots det att köpa andra sorter medan deras egna fick ruttna bort i komposten. Ja, den sista idioten är inte född än... Men för oss som tillhör de första två grupperna, de som har eller vill ha, finns nu möjligheter som inte fanns när jag var liten. Internet för oss samman till en enda stor fruktsallad:

Palla frukt låter olagligt, men är en mötesplats för de som vill ha frukt och de som vill bli av med sin, Fruktförmedlingen är en sluten Facebookgrupp med samma idé som Palla frukt och Äkta vara har en egen fruktförmedling. För den som vill ha frukt utan att behöva visa tacksamhet eller utsätta sig för personliga möten finns Fruktkartan som redovisar allmänningar och parker där allmänheten kan hämta äpplen, päron, körsbär, nypon, hallon...


Fast det finns analoga lösningar också. Som löpare springer jag ofta förbi tomter där man ställt en korg med frukt vid tomtgränsen ihop med en uppmaning att hugga in. Förutom att det är underbart att knapra på ett äpple den nästkommande kilometern kan man ju återkomma med en påse vid ett senare tillfälle. Ofta ligger det hundra äpplen till på marken innanför staketet, så mitt samvete är rent hur mycket av korgen jag än tar. Paj på gratisäpplen smakar alltid lite bättre, det blir liksom saftigare.

onsdag 15 juni 2016

Var är brudarna?

Den senaste veckan har det diskuterats på Twitter varför så få tjejer intresserar sig för börshandel. Det är givetvis ett problem för aktiemäklarna och föreningar som exempelvis Unga aktiesparare om halva den potentiella marknaden nästan inte bryr sig. Alltså arrangerar man börskvällar för kvinnor, ”aktiefika för tjejer” och speciella föredrag med fokus på kvinnlig investering. 

Jag skrev en gång en pokerkrönika om varför det är så få kvinnor vid pokerborden, och vad man borde göra åt det. Om något. Även där angrips problemet (om det är ett problem) genom att skapa särskilda evenemang riktade till tjejer.


Jag tror att det är fel väg att gå. I krönikan gjorde jag en jämförelse med skägg (parallellen haltar lite, det medges). Jag har periodvis mer skägg än de flesta. Jag får ibland frågor om hur länge jag har odlat, och varför. På krogen kan vilt främmande människor av bägge könen få för sig att de ska dra mig i skägget. Jag accepterar att skägg i bin Ladin-längd väcker reaktioner, men om folk skulle börja kladda mig i skägget en tisdagsförmiddag på bibblan skulle det börja kännas riktigt jobbigt.


På samma sätt gissade jag att kvinnliga pokerspelare någon gång skulle vilja bemötas som pokerspelare som råkar vara kvinnor, om ni fattar skillnaden. Om den tesen stämmer kanske kvinnliga investerare hellre skulle anamma börsgemenskapen om de fick vara en i gänget och inte ett kvinnligt alibi för att vi manliga investerare ska slippa känna oss konstiga. Därför tror jag fler börskvällar och föredrag som vänder sig till alla är rätt metod för att locka fram investeringslustan även hos kvinnor.

Därmed inte sagt att vi ska låtsas som att det inte finns olikheter, och jag skulle gladeligen ta del av forskning på hur män och kvinnor skiljer sig åt i sitt investeringsmönster. Jag tillhör nämligen den konservativa minoritet som fortfarande tror att det finns skillnader mellan könen. Jag tror bara inte på att hela tiden lyfta fram dem.

tisdag 14 juni 2016

Att bli rik är ett val

Det är inte självklart att det är synd om fattiga människor, på samma sätt som det inte är givet att rika människor har roffat åt sig sin rikedom genom någon form av orättvisa. Med risk för att låta elitistisk tror jag att tjatet om allas lika värde har fått en del att tro att alla människor har och ska ha exakt samma förutsättningar i alla lägen. Livet funkar inte så.

Dels har vi riktiga orättvisor, att en del blir sjuka, misshandlade eller dödade helt utan egen förskyllan. Vidare har vi olika start i livet. Det är lättare att lyckas i ett tryggt hem med rika och välutbildade föräldrar än om man föds av en ensamstående narkoman. Loppet är inte kört för det, men att oddsen är olika är inte raketforskning.


Men sedan har vi den fria viljan. I min bekantskapskrets finns såväl rika och framgångsrika företagare, akademiker, industriarbetare, kulturarbetare och låginkomsttagare. Det är ingen slump! Jag känner ett styrelseproffs med sexsiffrig månadslön. Vi gick på gymnasiet samtidigt. Jag läste ekonomi, han ett tvåårigt program för skoltrötta och inte ens där fick han toppbetyg. Sedan tog han sig i kragen, pluggade utomlands, jobbade hårt i många år och såg till att lyckas. Jag vet inte exakt hur hårt han ansträngt sig för att hamna där han är, men tillräckligt för att veta att jag inte har rätt att peka finger.

Inte bara har man rätt att bli höginkomsttagare och rik, samhället bygger på att det finns människor som gör den resan. Om vi bortser från värderingen om huruvida de gör något vettigare än genomsnittet på sitt arbete betalar de mycket skatt som finansierar välfärden. Och om rättvisa innebar att alla ska ha lika mycket rikedom, makt och valfrihet oavsett vad vi gör för att uppnå det, vad skulle det då finnas för skäl att försöka åstadkomma något överhuvudtaget?


Jag är rik utan att någonsin ha haft så väldigt hög lön. Jag varken kan eller vill åka runt i limousine hela dagarna och skvätta champagne på pöbeln, men jag har det bra ställt. Det beror på bra förutsättningar hemifrån, men också på egna val. Jag har valt bort utgifter, lyxartiklar och dyra resor, men också lagt tid på att maximera mina inkomstmöjligheter. En del val har varit självklara, andra har kostat på. Jag vill varken slå mig för bröstet eller be om sympati. Jag konstaterar bara att min ekonomiska trygghet är resultatet av aktiva val och hårt arbete.

Ingenting säger att rika människors arbete är mer värt. Ibland är det så, men det finns mängder av låginkomsttagare som gör fantastiska arbetsinsatser och jag tänker inte värdera. Det är inte heller självklart att rika är lyckligare än fattiga. Många har gjort fullt medvetna val som inneburit sämre ekonomi och varit nöjda med den prioriteringen. Framförallt är det absolut ingenting som säger att rika skulle vara bättre människor än de med sämre ekonomi eller inkomster.

Det enda jag säger är att vi (som enskilda och som kollektiv) måste sluta fnysa föraktfullt när vi ser en dyr bil eller läser om en rik direktör. Särskilt om vi inte vet vad han eller hon har betalat i form av blod, svett och tårar. Sannolikt var det inte gratis.

måndag 13 juni 2016

Sänken flyter dåligt

Det är förvånande hur attraktivt det tycks vara med bottenfiske i riktigt sunkiga aktier. De där bolagen vars börskurs sjunkit stadigt med mycket få och korta hack i kurvan, vanligtvis för att deras produkter fullständigt försvunnit från marknaden. Därmed ekonomin och företagets anseende i och med att företagsledningen varit oförmögna att byta fot och anpassa sig till nya förutsättningar.

En medicin mot digerdöden eller en vikariepool för korsriddare skulle inte funka år 2016 eftersom marknaden försvann för 700-900 år sedan. Riktigt så off är inget företag idag, det var bara för att förklara principen överdrivet tydligt. Men låt mig ta två exempel: Anoto och Eniro.

När jag handlade med Anoto hette bolaget C Technologies, eller Ctec. De hade skapat en ”smart penna” som kunde läsa av siffror från papper, t ex OCR-numret på en räkning och på så vis eliminera den mänskliga faktorn. Det här var över femton år sedan. Ni som inte var med kanske inte fattar hur revolutionerande tekniken ansågs vara. En scanner var inget kreti och pleti hade hemma och att datorer skulle kunna översätta tryckta bokstäver till ettor och nollor och till och med tolka handstilar fanns inte på kartan. Nu: inte så fantastiskt.


Eniro tillverkade telefonkataloger på uppdrag av Televerket. Privatpersoner, gula sidor, rosa sidor – alla! Dessa kom ut till varenda hushåll, varenda kontor och arbetsplats, varje år. Gula Sidorna var lätt Sveriges mest lästa publikation. Enda alternativet var något som hette Nummerupplysningen, en telefontjänst som var hiskeligt dyr. Eniro idag: en söktjänst på nätet, en bland många.


Anotos börskurs har gått från hundringen till dagens 25 öre. Låter bedrövligt, men är ingenting emot Eniro, som tappat mer än 99,9 procent. Detta är märkligt nog också dragningskraften i aktierna. ”Om den bara går upp till en tiondel av all time high...” Ja, men varför skulle den göra det? Tillbaka till mitt absurda historieexempel: behovet av korsriddare har inte minskat med 90 eller 99,99 procent, det har försvunnit. En vikariepool med kompetenta korsriddare för snabbleverans vore således helt värdelös.

Självklart fjädrar även dåliga aktier upp, just på förhoppningen att kanske är det just här botten är, men det gamla uttrycket att det är svårt att fånga fallande knivar gäller. Risken att skada sig är alltid högre än chansen att pricka botten. Ändå kommer folk fortsätta att försöka. Jag ser dagligen spekulationer om när Anoto och Eniro kan väntas skaka av sig det senaste decenniets problem och börja stiga igen. Tidigare gällde frågorna it-aktier som Icon och Framfab, innan dess Fermenta... Mänskligheten lär sig aldrig, men människorna kan göra det.

söndag 12 juni 2016

Tillfället gör konsumenten

Precis som Göran Greider inte kan ha en godisskål framme utan att den töms är det inte helt okomplicerat för alla att gå runt med pengar i plånboken. Andra har svårt att gå runt med sitt visakort eftersom de tappar kollen när de inte hela tiden kan se hur mycket pengar de har. Jaja, då är det kanske bättre att göra en Ove Sundberg.


Så finns de som tvärtom känner ett behov av att visa upp sin rikedom. Eller kan det finnas något annat skäl att gå runt med pengar i en sedelklämma? Det är ju ett sällsynt opraktiskt sätt att förvara pengar. Maffiakomplex, säger jag.

Klart är att ingen egentligen vill ha våra pengar. Kontanthantering är dyrt, både för banker och affärer. Många bankkontor har därför valt att plocka bort pengarna. När Nordeapersonalen förklarade för min skotske morbror att de inte hade några kontanter tittade han sig runt efter dolda kameror. Och ja, kamerorna har de kvar, så det tog ett tag för dem att övertyga honom om att det var på riktigt.

Den enda större affärsidkare jag känner till som totalvägrar cash är Abbamuseet. Detta eftersom Björn Ulvaeus ”har en vision om ett kontantfritt samhälle”. Kanske är det så, men jag tror mer att det handlar om Ulvaeus vision om ett lönsamt museum.


Fast det står ju honom fritt. Jag har hittills aldrig känt ett behov av att besöka hans inrättning, med eller utan pengar. Svenskar är dock ganska förändringsbenägna (lydiga), men fortfarande är en fjärdedel av alla butiksköp kontanta.

Mig gör det inget. Jag går mycket sällan runt med kontanter i plånboken. Inte för att inte bränna dem utan för att jag inte ser poängen. Jag behöver inte ha kontanter för att se att jag har pengar, men skulle inte heller handla upp dem tvångsmässigt. Möjligen sparar jag in något inköp genom att inte ha cash, men det rör sig i så fall om mycket små belopp, högst en hundring om året.

Det handlar snarare om säkerhet. Har jag inga pengar kan jag inte heller bli rånad på dem eller bli av med dem om jag tappar plånboken. Även om bankkort innehåller pengar lämnar de spår. Fast jag ser till att aldrig ha mer än några hundra på kortet heller såvida jag inte har en specifik anledning. Numera kan man ju bli rånad på så många olika sätt: