Jag bor två mil från Stockholms city.
Att köra bil dit tar 20 minuter utan vägarbeten och mottrafikanter, annars kan det
lätt ta en timme. Att åka kollektivt tar trekvart, men det bygger
på att buss och tåg är i tid, att övergångarna klaffar perfekt
och att jag ska exakt till Centralen. Har jag en tid att passa, som
dessutom kräver tunnelbana och/eller promenad får jag starta en och
en halv timme innan jag måste vara framme. Ungefär samma om jag tar
bilen för den blir man inte av med i brådrasket.
Tidsmässigt är det därför inte ett
helt galet alternativ att springa sträckan, och en fördel är att
jag då vet mycket mer exakt tidsåtgång. 5 min per km ger en
totaltid på en timme och 40 minuter, i 5.30-tempo tio minuter till.
Det är ungefär där mitt spann ligger.
Stilstudie... eller nåt
Prismässigt kostar det mig 54 kr att
åka kollektivt, enkel resa. Bilkostnaden är svårare att beräkna
eftersom den hänger på eventuell biltull och p-avgift, men den blir
sällan billigare. Löpningen kostar en tia i skoslitage (c:a 5
kr/mil eftersom mina skor brukar kosta 600-750 kr och hålla 120-150
mil), men eftersom jag ändå springer känns det märkligt att ens
räkna det som en kostnad.
Första gången jag tänkte i de här
banorna var när jag hälsade på en kompis vid Globen. På vägen
dit var första bussen inställd. Nästa kom i tid, men väntade sedan på
bättre tider (som aldrig kom) i minst fem minuter. Att den var tokfull eftersom
bussen innan var inställd gjorde inte resan trevligare. Och som om
inte det räckte anslöt snart en mellanstadieklass på speed.
Pendeltåget jag hade tänkt åka med missades med bred marginal.
Sedan var det tunnelbana till Gullmarsplan och en sluttid på närmare 1,5 timme.
Efter lunch och skvaller bytte jag om
till löparkläder och sprang hem. 22 km på två timmar – ren
njutning. Jag sprang till och med en liten omväg genom Hagaparken
och njöt av att slippa skrikiga barn och stanken av tantparfym.
Nu har ju löpning också sina
begränsningar. Att springa 15-20 km till ett möte går fint, men
ska jag springa hem blir det 30-40 km, vilket sällan känns lika
lätt, särskilt inte med packning på ryggen. Dessutom brukar jag bada i svett efter att jag sprungit. Så
länge jag är ute går det fint, men stannar jag rinner det till.
Oavsett vart jag ska måste jag därför ha ombyte och
duschmöjligheter för att springa tur och retur.
En variant är att åka kollektivt ena
vägen. En annan är att gå dit och springa hem. Men då tar det tid
istället. Att gå två mil tar mig tre timmar. Med en tvåtimmars
löprunda hem blir ett enkelt lunchmöte ett heldagsäventyr. Jag är
en tanig kontorskille, inte Ola Skinnarmo!
I somras skrev jag ett inlägg om att gå som spartips. Transportlöpning känns lite mer hardcore, men är ändå något jag
gör då och då. Förutom att hälsa på människor med dusch
springer jag och handlar mat, skickar paket eller lämnar böcker på
biblioteket. Att springa med packning vänjer man sig vid. En del
bättre än andra:
Från Stockholm Marathon och jodå, token kom i mål