måndag 7 november 2016

Er känner ni?

Okej, rubriken är en ordvits från Solstollarna, men nu ska jag bli seriös. Var tredje svensk tänker dra ner sin köttkonsumtion, enligt en undersökning av SvD/Inizio. Jag kommer att tänka på förra höstens DN-undersökning där 31 procent av de tillfrågade sa sig intresserade av att ta emot en flykting i sitt hem. Hade det stämt skulle Migrationsverket ha haft miljoner hem att tillgå för att placera ut flyktingar i. Men hur blev det, 0,031 procent? Min gissning är att köttintentionen landar på samma sätt.


För så här är det ju hela tiden, det finns hur många exempel som helst. Svensken säger sig vilja äta mer ekologiskt, sopsortera, umgås mer med sin familj och en massa annat som får honom/henne att känna sig som en bättre människa. Men det händer inte!

Och ta träning. Varje årsskifte köps massor med gymkort av människor som avgett nyårslöfte om ett sundare liv. Sedan tränar de mer eller mindre disciplinerat i max sex veckor. Senast då vinner lättjan. Självklart finns det människor som lyckas med sina föresatser, men generellt verkar människans självkännedom obefintlig.


Självkännedom är big business. Antalet böcker på temat är hysteriskt och det finns inte en ledarskapsutbildning som inte har en kurs i självkännedom. Så varför vet vi ändå så lite om oss själva? Och ännu viktigare, hur drabbar det oss?

Ja, förmodligen lägger vi massor av tid och pengar på projekt vi tror att det ska bli något av, trots att vi innerst inne vet att det aldrig blir så. Så då köper vi gymkort för att vi ”tror” att vi ska träna. Detta är ändå väldigt grundläggande och rimligen enkla kunskaper. Vi borde veta bättre. Då är det svårare att skaffa rätt utbildning och göra kloka karriärdrag om man saknar självkännedom.


Och samma sak när det gäller investeringsprofilen. Den första frågan man måste ställa sig angående sparande är på vilken tidshorisont man sparar. Detta styr hur mycket risk man bör ta och i förlängningen var och hur man ska spara. Hur tusan ska vi veta det om vi inte vet nästan någonting om oss själva?

Borde detta bli ett skolämne? Kanske inte, men med tanke på att det finns universitetsinstitutioner för genusvetenskap och statligt finansierad forskning i parapsykologi skulle det åtminstone inte vara helt uppåt väggarna.

söndag 6 november 2016

Lösvikt – billigare, enklare, bättre

Ibland måste man välja mellan bra och billig, men väldigt ofta finns inget motsatsförhållande. I matbutiken är det billigare att köpa riktiga råvaror istället för färdiga helfabrikat, för att inte tala om snacks och godis.

Ett sätt att pressa priset ytterligare är att, om möjligt, köpa storpack. Lite på samma tema vill jag också slå ett slag för lösvikt framför mer utrymmeskrävande portionsförpackningar.


Som socker. Bitsocker är dyrare än strösocker. Det kunde man kanske leva med om det hade funnits en enda fördel. Säg att man inte vill ha exakt en sockerbit. Har du försökt dela en sockerbit mitt itu (inte bara dela den lite hur som helst och få en tredjedel i ena handen, en fjärdedel i den andra och resten som smulor på golvet)? Det går inte!

Strösocker behöver man (i alla fall jag) ändå ha hemma, så det spar dessutom plats i skåpen att skippa bitsockret. Kanske inte jättefint med en strösockerpåse på fikabordet, så då tar man en funktionell och dekorativ sockerskål med strösocker och sätter en sked i. Bättre, enklare, billigare.

Det här är inte rymdfysik

Själv använder jag socker i te. Där har vi nästa exempel! En tepåse innehåller två gram te och räcker i mitt fall till en stor kopp te. Om jag vill ha en liten eller medelstor kopp, ska jag då spara påsen och återanvända den? Tepåsar är dyra nog som det är utan att slänga bort hälften (efter att först ha sopsorterat påsen som kompost, pappersförpackning, brännbart (snöret) och hushållssopor (häftklammern i metall).


I en påse med lösviktste skickar man ner en tetång, fyller den med te som efter användning komposteras. Billigare, enklare, bättre.


Men hur dyrt det än är med portionsförpackat te är det ingenting emot kaffe, som numera allt som oftast tillreds i kapselmaskiner istället för bryggare. Förutom att maskinerna är minst dubbelt så dyra gäller detsamma för varje kopp. Bryggkaffe är enk... Nej, okej, inte enklare. Kanske inte bättre heller, men otroligt mycket billigare.

Gratis är gott, men billigt är inte heller dumt

lördag 5 november 2016

Warranter och annan skit

Runt 2005 handlade jag ganska mycket med warranter, men slutade eftersom det kostade mer än det smakade. Oftast blev det antingen en liten vinst eller en stor förlust, och det krävdes minst tre småvinster för att neutralisera en käftsmäll. Dåliga odds.

För några år sedan började jag återigen försiktigt ”leka” med warranter inför kvartalsrapporter jag tror mig kunna förutspå. Bara ibland, när jag känner mig som allra stöddigast, och glädjande nog har det gått klart bättre nu.


För egentligen gillar jag idén, och den kanske jag borde förklara. En warrant är en option med lite längre löptid. Man köper sig rätten att köpa eller sälja en aktie för ett visst pris vid en viss tidpunkt. En option att köpa en aktie för 100 kr är ju egentligen inte värd något när aktien står i 80 kr, men går den upp till 120 är den värd desto mer. I det fallet går aktien upp 50 procent, men optionen/warranten kommer stiga betydligt mer. Det är det som är hävstången.

Poängen att handla med hävstångsprodukter är att man kan få en bättre procentuell utveckling och därför bra avkastning även på en mindre investering. Nackdelen är såklart att hävstångseffekten är lika elak vid felsatsningar som den är belönande vid uppgång.


Förutsatt att det inte är en säljwarrant eller annan säljprodukt. För där har vi nästa fördel med optioner och certifikat. Aktier kan bara köpas och säljas. Tror man att en aktie ska gå ner kan man bara se till att inte äga den och därigenom undvika förlust. Vill man tjäna pengar på nedgången, måste man blanka (sälja lånade aktier, vilket är lite mer komplicerat) om man inte väljer andra typer av börshandlade produkter.

Ytterligare en nackdel med optioner, warranter, mini-futures och allt vad de heter är att de till skillnad från aktier innehåller en tidsfaktor. Även om aktien går åt det håll man förutspått kan optionen gå åt fel håll om aktien inte rör sig tillräckligt mycket eller fort åt rätt håll. En aktie man tror långsiktigt på kan man bara ligga kvar i, och kanske snitta ner sig i om den fortsätter att gå åt fel håll.


Jag är som sagt kluven. Med hävstångsprodukterna kan man göra större vinst med en mindre insats, vilket passar den lilla plånboken. Å andra sidan vill man inte riskera att det blir ett lotteri, för på det sättet skapar man ingen förmögenhet. Jag kan ändå inte låta bli ibland. Det är lite grann som med skräpmat. Det verkar så gott innan, men efteråt har man en sur smak i munnen och lite ont i magen.

fredag 4 november 2016

De slösar bort våra pengar!

Oavsett om man vill eller inte hör man då och då konkreta exempel på människor som drabbas av att samhället saknar pengar. Det kan vara föräldrar till sjuka barn som inte får den hjälp de behöver, åldringar som får liggsår av att personalen på äldreboendet glömt bort dem, eller att de ”bara” serveras riktigt sorgliga plastinpackade måltider.


Det där sista kan verka som ett i-landsproblem i en värld där folk svälter ihjäl och dör i krig och farsoter. Men allvarligt talat, det här är inte att jämställa med när vi yngre köper en skitlunch på bensinmacken och kastar i oss den på stående fot. Detta är mat till gamla människor som inte kommer ut så ofta, som kanske har denna måltid som något av dagens högtidsstund. Då är plastförpackad grismat fan inte mänskligt!

Så då undrar vän av ordning vad som prioriteras istället för mat till våra mor- och farföräldrar, och det är nu jag blir förbannad på riktigt. Bara den senaste veckan har vi kunnat läsa om ett av Mona Sahlins många snedsteg. Henne försörjer vi för pengar som inte finns för att ge gamlingarna mat och vård!


Vidare har vi kunnat läsa om statssekreterare Erik Bromander som bränt hundratusentals skattekronor på privata lyxresor trots att fanskapet hade en månadslön på 96400 kr. Får han fängelse nu då? Nej, han får en fallskärm på 2,3 miljoner!

Nu blev det två sossar på raken, men det är en ren slump. Några andra som valt att vara lediga på vår bekostnad (eller som valt att behålla sina inkomster i företaget medan de lever på oss) är Lars Ohly (v), Göran Hägglund (kd), Fredrik Reinfeldt (m) och Margareta Larsson (sd).


Som jag tog upp i mitt månadssammandrag har Skatteverket anordnat en ”mångfaldsdag” där de bl a hyrde in en ”genusfotograf” för att lära personalen ”normkritisk kommunikation” (citattecknen sätter jag dit för att markera att jag tycker att det är rent trams). Jag har inget emot mångfald i sig, men varför Skatteverket ska arbeta med mångfaldsfrågor övergår mitt förstånd.


När vi ändå är inne på enfald klätt som mångfald har Luleå kommun under året infört könsneutrala toaletter och omklädningsrum till en kostnad av runt femtio miljoner kronor. Så det kan ju Luleås åldringar glädja sig åt det när de öppnar dagens plastmatlåda. Fast det faktum att hemtjänsten knappt har råd att hjälpa dem gå på sina egna toaletter kanske sänker feststämningen en aning.


Jag skulle – tyvärr! – kunna fortsätta hur länge som helst och berätta om myndigheters galna upphandlingar, rent svindleri som vore åtalbart om det inte var offentliga medel som gick åt, samt hittepåjobb för politiker och tjänstemän som är för inkompetenta för att utföra riktiga arbeten.

Det är häftigt att betala skatt”, sa ovannämnda Mona Sahlin, och hon hade haft rätt ifall pengarna gått till svaga barn, åldringar, halta och lytta. Att finansiera henne och andra inkompetenta och i många fall kriminella stolpskott är baske mig bara motbjudande!

torsdag 3 november 2016

Jobba på't!

På ett löparforum jag är med i diskuterades omgivningens reaktioner på andras träning. Släktingar, vänner och arbetskamrater har massor av invändningar. ”Varför tränar du så mycket, det kan inte vara bra”, ”Tänk på din ålder, du borde ta det lugnt”, ”Vad försöker du bevisa?”, ”Du säger att du behöver gå ner i vikt, vad säger det om mig som väger ännu mer?” och min personliga favorit ”Att springa över tio km gör mer skada än nytta”.


Soffpotatisar har ofta inga problem med att flåsa i trappor eller släpa runt på några kilo övervikt förrän de påminns om att det inte behöver vara så. Istället för att glädjas åt att andra trivs med sina liv får de dåligt samvete över sitt eget. Eller nåt, jag vet inte, jag är bara hobbypsykolog.

Samma sak med ekonomi. I en gammal spelreklam (Triss?) fick en kille höra att grannen köpt ny bil och svarar helt utan inlevelse: ”Åh, vad roligt! Alltid kul när det går bra för folk...” Att antyda att du har bättre ekonomi än andra, eller överhuvudtaget god ekonomi, kommer förr eller senare framkalla avund.


Det där med träningen drabbar mig sällan. Jag springer flera gånger i veckan och försöker tänka på vad jag äter, men jag är inte Usain Bolt och min grisrosa lekamen tar två chipspåsar i bänkpress.


Ekonomin är aningen värre. Jag pratar sällan om min privatekonomi utanför den här bloggen, men det kommer upp i och med att jag inte har en arbetsgivare och inte svälter de månader jag har sämre med jobb. Jag kan ibland lägga tid på sånt som inte ger snabba och stora pengar, vilket kan reta folk något alldeles vansinnigt och det slutar aldrig fascinera mig.

För inget hindrar andra från att göra mina val. Jag har aldrig haft jättehög lön, men jag håller i mina pengar och låter dem arbeta ihop nya åt mig. På samma sätt vaknade inte Stefan Holm upp en dag och upptäckte att han kunde hoppa högre än alla andra. Han gick förmodligen ner till den lokala idrottshallen i Forshaga och tränade spänst någon timme varje morgon medan klasskamraterna sov.

Alltså, först betalar man: tid, engagemang, uppoffringar.
Sedan kommer belöningen: pengar, framgång.


Påfallande många verkar vilja börja i andra änden.

onsdag 2 november 2016

Distansarbete

Sverige är på väg att bli ett av Europas mest urbaniserade länder. Allt fler flyttar till stora städer eftersom det är där jobben finns.


Samtidigt. När internet var nytt pratades det mycket om att den nya tekniken skulle möjliggöra distansarbete. Nu skulle vi kunna arbeta och bo var vi vill. Sverige låg och ligger i framkant vad gäller internet och datoranvändning, så det borde kunna ske. Men det gör det inte.

Varför inte? Det beror knappast på att intresset saknas. När jag bodde på landsbygden träffade jag på flera som valt att köpa hus där och arbetspendla 10-15 mil enkel resa helt enkelt för att huset kostade en tiondel just tack vare läget. Hade de haft möjlighet att slippa sitta tre timmar i bil fem dagar i veckan år ut och år in är det många som hade gjort det.


Flexibilitet på arbetsmarknaden efterfrågas ständigt, men med det menas sällan att arbetskraften ska vara fria att röra sig och ta jobb var de vill. Jag hade en chef som gnällde så fort jag var på tjänsteresa. Han såg gärna att jag jobbade hemifrån på julafton, men inte en tisdag förmiddag.


Sedan vet jag inte om internet är tillräckligt stabilt överallt på landsbygden för att kunna jobba med. Som stadsbo är jag van vid fiberuppkoppling, men man behöver inte komma så långt ut i ”spenaten” för att inte ha den möjligheten och jag har en känsla av att utbyggnaden går ganska trögt även om politikerna gillar att lova allt möjligt.

Det här är en viktig byggsten för att Sverige ska fungera i framtiden. Det finns inte bostäder i städerna. Inte jobb heller. Visst kan man bygga bort alla grönområden och slå upp skyskrapor, men är det så vi vill ha det? Inte jag i alla fall, och knappast de miljontals människor som fortfarande klänger sig kvar vid sina byar och småstäder.


Själv lever jag på sätt och vis i framtidsdrömmen. Jag jobbar via nätet, skulle kunna klara mig helt utan personliga jobbmöten och därmed kunna bosätta mig vartsomhelst i världen så länge det finns internet. Men så länge jag var anställd var det inte möjligt. Inte då, inte nu.

tisdag 1 november 2016

Oktober i videosammandrag

I oktober backade SIXPRX, -0,95 % och Nasdaq Comp landade på -2,31 %, att jämföra med mitt eget resultat +0,77 %. Övriga månadskommentarer tänkte jag visualisera på följande sätt:


Nästa år ska jag engagera mig... kanske.