Jag tycker att det är bra att personer
som är sjuka eller av annan anledning inte kan jobba får hjälp av
samhället med sin försörjning. Men det finns gränser. Sveriges
största bidragstagare är en familj som i år får över 135
miljoner av våra skattepengar. Familjens patriark Carl Gustaf Folke
Hubertus, även kallad ”Tjabo” i tvivelaktiga kretsar, påstår
sig jobba som någon slags PR-konsult, men det är ytterst osäkert
på vilket sätt han faktiskt skulle tillföra någonting av värde.
Ungefär hälften av pengarna går till
drift och underhåll av ett tiotal slott. Den delen kan vi lämna
därhän, även om merparten förmodligen skulle kunna säljas och ge
bra pengar till statskassan. Men den övriga kostnaden ska täcka
familjens officiella uppgifter samt representationskostnader. Det
låter som otroligt bra betalt för uppgifter som aldrig utretts om
de har någon som helst positiv inverkan eller ekonomisk avkastning.
Det är faktiskt ännu värre! Varken
skattebetalarna eller våra representanter kan överhuvudtaget
kontrollera vad pengarna går till. Numera sker en schematisk
redovisning, men inga detaljer, kvitton och sånt som andra måste
hålla sig med när de använder skattepengar. Så hur ska vi veta
ifall pengarna gör nytta när vi inte ens får veta vad de går
till?
Det vi vet är att familjeöverhuvudet
Tjabo åker land och rike kring, håller tal (”Kära
örebroare...”), inviger lokaler och båtar, gör en del märkliga
uttalanden och är känd för att vara en av landets främsta
konsumenter av så kallade ”kaffeflickor”.
Hans fru talar sju språk flytande.
Tyvärr är svenska inte ett av dem. Vem kan klandra henne, hon har
ju trots allt bara bott i Sverige i drygt 40 år. Barn och barnbarn
har bråda dagar som hertigar och hertiginnor av diverse landskap.
Med undantag för prinsessan Madeleine har de flesta av dem besökt
sina hertigdömen vid minst ett tillfälle.
Vid sidan av den ytterst
märkliga ersättningsformen apanage har samtliga medlemmar av
kungafamiljen privata förmögenheter. Flera av dem driver egna bolag
vid sidan av ”jobbet” som Sverigerepresentanter.
Jag fattar att det här är en rätt
liten del av statsbudgeten och man kan skämta om att ”löjliga
familjen” åker runt och ”tokar till det”, men även om det här
vore en högpresterande familj som inte skulle sparka in varenda dörr
när det kommer till fördomar om inavlad överklass ser jag inte hur
monarki skulle kunna bli förenlig med demokrati så länge titeln
går i arv.
I andra sammanhang talas om
signalpolitik. Vilka signaler blir det av att Sveriges statschef,
landets högste tjänsteman, inte behöver redovisa hur han hanterar
skattepengar, inte har några som helst prestationskrav, är
straffimmun och i princip också immun mot alla former av kritik
eftersom minst sex riksdagspartier skulle låta honom göra precis
vad som helst utan att det får några konsekvenser?