Sveriges största bidragstagare

Jag tycker att det är bra att personer som är sjuka eller av annan anledning inte kan jobba får hjälp av samhället med sin försörjning. Men det finns gränser. Sveriges största bidragstagare är en familj som i år får över 135 miljoner av våra skattepengar. Familjens patriark Carl Gustaf Folke Hubertus, även kallad ”Tjabo” i tvivelaktiga kretsar, påstår sig jobba som någon slags PR-konsult, men det är ytterst osäkert på vilket sätt han faktiskt skulle tillföra någonting av värde.

Ungefär hälften av pengarna går till drift och underhåll av ett tiotal slott. Den delen kan vi lämna därhän, även om merparten förmodligen skulle kunna säljas och ge bra pengar till statskassan. Men den övriga kostnaden ska täcka familjens officiella uppgifter samt representationskostnader. Det låter som otroligt bra betalt för uppgifter som aldrig utretts om de har någon som helst positiv inverkan eller ekonomisk avkastning.

Det är faktiskt ännu värre! Varken skattebetalarna eller våra representanter kan överhuvudtaget kontrollera vad pengarna går till. Numera sker en schematisk redovisning, men inga detaljer, kvitton och sånt som andra måste hålla sig med när de använder skattepengar. Så hur ska vi veta ifall pengarna gör nytta när vi inte ens får veta vad de går till?

Det vi vet är att familjeöverhuvudet Tjabo åker land och rike kring, håller tal (”Kära örebroare...”), inviger lokaler och båtar, gör en del märkliga uttalanden och är känd för att vara en av landets främsta konsumenter av så kallade ”kaffeflickor”.

Hans fru talar sju språk flytande. Tyvärr är svenska inte ett av dem. Vem kan klandra henne, hon har ju trots allt bara bott i Sverige i drygt 40 år. Barn och barnbarn har bråda dagar som hertigar och hertiginnor av diverse landskap. Med undantag för prinsessan Madeleine har de flesta av dem besökt sina hertigdömen vid minst ett tillfälle.

Vid sidan av den ytterst märkliga ersättningsformen apanage har samtliga medlemmar av kungafamiljen privata förmögenheter. Flera av dem driver egna bolag vid sidan av ”jobbet” som Sverigerepresentanter.

Jag fattar att det här är en rätt liten del av statsbudgeten och man kan skämta om att ”löjliga familjen” åker runt och ”tokar till det”, men även om det här vore en högpresterande familj som inte skulle sparka in varenda dörr när det kommer till fördomar om inavlad överklass ser jag inte hur monarki skulle kunna bli förenlig med demokrati så länge titeln går i arv.

I andra sammanhang talas om signalpolitik. Vilka signaler blir det av att Sveriges statschef, landets högste tjänsteman, inte behöver redovisa hur han hanterar skattepengar, inte har några som helst prestationskrav, är straffimmun och i princip också immun mot alla former av kritik eftersom minst sex riksdagspartier skulle låta honom göra precis vad som helst utan att det får några konsekvenser?