Less is less... och billigare

I min barndom såldes chips i 200-gramspåsar. I alla fall i matbutiker, på Pressbyrån var de mindre. Nu går det nästan inte att få tag i mindre chipspåsar än 300 gram, det som förr kallades ”partypåse” för att visa att man bör vara ett gäng för att kunna mofsa i sig en hel påse. Nu är partypåsar (eller ”partybags” som de numera heter eftersom engelska uttryck är så tuffa) på 500 gram. Åtminstone senast jag tittade, sedan dess har det kanske kommit enkilospåsar eller hela sopsäckar med chips.

För trenden här är rätt tydlig och går igen i fler varor. Lösgodispriset på 80-talet redovisades i kronor per hekto. De påsar som tillhandahölls i butiken gick för övrigt inte att få ner mer än ett par hekto godis i. Nu är det alltid kilopris som gäller och de påsar som finns skulle man i princip kunna bo i.

Läsk såldes som mest i flaskor på 1,5 liter, men vanligen var det 33 cl som gällde. Coca-Cola körde med 25 cl och tydligen släckte även dessa törsten. Flaskor på två liter var inte uppfunna, åtminstone hade ingen kommit på att man kunde sälja läsk i dem. Och definitivt inte att sälja storpack av tvålitersflaskor för att på så sätt sälja uppemot tio liter till samma kund. Så mycket läsk gick inte ens åt på barnkalas.

Dagens barn och deras föräldrar har vant sig vid (med mina mått) hysteriska mängder godis, snacks och läsk. Fredagsmys var inte uppfunnet i min barndom. Sen tror jag dessutom att konsumenter tror att de sparar pengar genom att köpa stora kvantiteter. Det stämmer när varan är blomkål eller toapapper, men köper man lösgodis (en blandning av grisfett, socker, färgämne, citronsyra, ytbehandlings- och konserveringsmedel) för femtio kronor har man förlorat just femtio kronor.

Men det måste man göra, det är det nästan lag på. För nu är det slut på veckan, det är ...