Sådd & skörd

Att svenska skolan trots ett glädjande hack i kurvan nyligen blivit sämre i internationella jämförelser har säkert flera orsaker, men en av dem tror jag är att eleverna vaggas in i tron att deras liv är självspelande pianon.

Min känsla är att många barn matas med den felaktiga informationen att de är jätteduktiga bara genom att finnas till och att alla som säger annorlunda bara är elakingar som försöker förminska och ifrågasätta religionen/naturlagen ”allas lika värde”.

Människan, och särskilt barn, kan åstadkomma fantastiska resultat, men potential är värdelös om den inte tas tillvara. Jag menar alltså inte att man ska bryta ner barns självkänsla och betona hur svåruppnådda barnens drömmar är. Tvärtom! Uppmuntra dem istället att satsa på att nå sina drömmars mål, men förklara att ju svårare uppgiften är, desto mer krävs att komma dit.

Musik är ett bra exempel. ”Alla kan sjunga!” sägs det. Vad är det för trams? Alla som hört ett luciatåg med sexåringar vet att sanningen snarare är att ingen kan sjunga. Många kan däremot lära sig att göra det, men det kräver träning och kommer att ta tid. Ändå ses varje år en ny årskull Idoldeltagare som blir jätteförvånade när juryn berättar att de inte kan sjunga. De är 16-25 år gamla och ingen verkar ha berättat för dem att de inte kan sjunga. Eller också har de som berättat det inte nått fram med budskapet. Kanske viftades det bort som avundsjuka.

De flesta utan exceptionell talang och envishet släpper sina rockstjärnedrömmar ganska snabbt, men det här gäller allt. Ingen blir mattegeni, ingenjör, socionom, elektriker eller barnmorska på ren viljekraft. Det kräver studier och hårt arbete. Att lura i barn att deras framgång inte främst ligger i egna händer utan hos samhället, politiker eller hos andra samhällsgrupper är inte omtanke om barn, det är snudd på barnmisshandel!

Ibland försöker elever eller deras föräldrar tjata sig till högre betyg genom att hota att anmäla läraren till Skolinspektionen. Inte för att eleven missat missat kunskapskraven, skulden läggs på läraren. Hur ofta det fungerar vågar jag inte ens tänka på.

För det är det riktigt sorgliga i sammanhanget. Det är naturligt att föräldrar tycker att just deras barn är bäst i hela världen, men när media, samhället och skolan säger samma sak riskerar barnen att få en märklig världsbild långt upp i åren. Eller ännu värre, att världen försämras.

I Sverige har man sänkt de fysiska kraven för att bli brandman, bl a för att JämO ifrågasatt om de fysiska kraven är ”yrkesrelevanta”. Polisutbildningen har sänkt begåvningskravet från en ganska modest nivå, från 4 till 3 på en niogradig skala, så att människor klart under genomsnittet intelligenta tas in.

Och så var det lärare då, gruppen som ska ställa allt tillrätta. Det finns lärarutbildningar man kommer in på med under 0,1 på högskoleprovet. I princip behöver man alltså bara hitta dit och kunna stava sitt namn. Är det verkligen rätt signaler, att sluta kräva och istället sänka trösklarna?