Jag är kanske en av få som inte har
några starka åsikter om Fingerprints gamle vd Johan Carlström. Jag
vet inte hur han är som människa eller som chef, om han är skyldig
till allt han anklagats för eller om han någonsin har haft en hals.
Men på en del sätt tycker jag att han
har fått onödigt mycket skit. Det är ett obestridligt faktum att
Fingerprint gått från ett okänt förhoppningsbolag till ett
företag på OMXS30 och att Carlström har en stor del i det. Börsen
behöver fler Carlströmmar. Sverige behöver fler Carlströmmar.
Men otack är världens lön. Först
lämnade han ifrån sig vd-posten, sedan lämnade han styrelsen. Han
har inte längre nycklar till kontoret och nu ”beskylls” han för
att ha sålt av en stor del av sina Fingerprint-aktier. Vore det så
himla konstigt?
Eller att han hemlighåller hur många
aktier han har kvar och kommer undan med det eftersom aktierna är
förvaltarregistrerade. Karln har ju haft miljoner FPC-aktier. Kan
tänkas att han har några stycken kvar och att han inte vill se
värdet på dem försvinna. Egoistiskt? En aning. Hand upp den som
hade tänkt annorlunda.
Jo, DI:s börsexpert Anders Hägerstrand kallar agerandet ”fruktansvärt oseriöst”.
Han kanske har råd med denna höga svansföring. Det borde kanske
Carlström också ha, men varför skulle han känna någon slags
lojalitet till företaget? Jag hade inte gjort det.
Jag ser inte heller poängen med att jaga denne man i media. Att en VD som blir avsatt väljer att sälja en stor del av sitt innehav tycker jag inte alls är konstigt. Lika lite som att denna kanske väljer att behålla en del.
SvaraRaderaFler sådana här människor i riket, tack. Hatten av för den som lyckas bygga ett bolag till denna storlek.
Mvh
Egon
Ja, även om inte jag tagit del av aktieuppgångarna har han ju bevisligen gjort någonting rätt.
RaderaJag får känslan att Carlström innerst inne arbetar för att tjäna mycket pengar. Vissa andra VDar berättar hur de brinner för det de ger: de är Guds utvalda för att arbeta som företagsledare, ingenjörer och hjärnkirurger. Wallenbergarna arbetar för Sveriges bästa, likaså Persson. De tjänar stora pengar, men huvudsaken är att de tjänar Sverige väl och brinner för att få igång ekonomin.
SvaraRaderaNu ser vi denne Carlström som säljer aktieposter hit och dit - vilket ger honom pengar på kontot. Han är inte villig att oavsett vad arbeta för företaget och låta befolkningen se hur han lyfter upp dem genom arbetstillfällen och god arbetsmoral. Detta uppsattas inte alls från medier och politiker: Carlström är en moneymaker och en heartbreaker.
Bert Karlsson var också folkkär när han tjänade folket genom Skara och gav ut poplåtar. Medier, politiker och folket såg honom som en företagare som inte först och främst tjänade stora pengar, utan gav dem det de ville ha: äventyrsbad och poplåtar. Nu är han flyktingkung som utan skruler förklarar att han omsätter 1 miljard kronor och har en vinst på 100 miljoner kronor på ett år. Han säger själv: "– Jag tycker det är jävligt lite." Bert har i första hand inte flyktingarnas situation i huvudet utan sina stålar. Han är en samvetslös person enligt medierna.
Du kan ha rätt, men jag undrar hur mycket av skillnaden som handlar om att vissa företagsledare helt enkelt skiter i hur de uppfattas i media, eller tycker att det är lite häftigt att ha en tuff image.
RaderaOch gör det egentligen någon skillnad i praktiken? Ett företag behöver inte skapa färre arbetstillfällen för att huvudägaren vill maximera vinsten. Möjligen är sådana mer benägna att flytta fabriker till Asien, men tjänar man stora pengar på att göra det tror jag det är svårt att stå emot oavsett.