söndag 18 december 2016

Trohet in i döden?

Jag är kanske en av få som inte har några starka åsikter om Fingerprints gamle vd Johan Carlström. Jag vet inte hur han är som människa eller som chef, om han är skyldig till allt han anklagats för eller om han någonsin har haft en hals.


Men på en del sätt tycker jag att han har fått onödigt mycket skit. Det är ett obestridligt faktum att Fingerprint gått från ett okänt förhoppningsbolag till ett företag på OMXS30 och att Carlström har en stor del i det. Börsen behöver fler Carlströmmar. Sverige behöver fler Carlströmmar.

Men otack är världens lön. Först lämnade han ifrån sig vd-posten, sedan lämnade han styrelsen. Han har inte längre nycklar till kontoret och nu ”beskylls” han för att ha sålt av en stor del av sina Fingerprint-aktier. Vore det så himla konstigt?

Eller att han hemlighåller hur många aktier han har kvar och kommer undan med det eftersom aktierna är förvaltarregistrerade. Karln har ju haft miljoner FPC-aktier. Kan tänkas att han har några stycken kvar och att han inte vill se värdet på dem försvinna. Egoistiskt? En aning. Hand upp den som hade tänkt annorlunda.


Jo, DI:s börsexpert Anders Hägerstrand kallar agerandet ”fruktansvärt oseriöst”. Han kanske har råd med denna höga svansföring. Det borde kanske Carlström också ha, men varför skulle han känna någon slags lojalitet till företaget? Jag hade inte gjort det.

4 kommentarer:

  1. Jag ser inte heller poängen med att jaga denne man i media. Att en VD som blir avsatt väljer att sälja en stor del av sitt innehav tycker jag inte alls är konstigt. Lika lite som att denna kanske väljer att behålla en del.

    Fler sådana här människor i riket, tack. Hatten av för den som lyckas bygga ett bolag till denna storlek.

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, även om inte jag tagit del av aktieuppgångarna har han ju bevisligen gjort någonting rätt.

      Radera
  2. Jag får känslan att Carlström innerst inne arbetar för att tjäna mycket pengar. Vissa andra VDar berättar hur de brinner för det de ger: de är Guds utvalda för att arbeta som företagsledare, ingenjörer och hjärnkirurger. Wallenbergarna arbetar för Sveriges bästa, likaså Persson. De tjänar stora pengar, men huvudsaken är att de tjänar Sverige väl och brinner för att få igång ekonomin.

    Nu ser vi denne Carlström som säljer aktieposter hit och dit - vilket ger honom pengar på kontot. Han är inte villig att oavsett vad arbeta för företaget och låta befolkningen se hur han lyfter upp dem genom arbetstillfällen och god arbetsmoral. Detta uppsattas inte alls från medier och politiker: Carlström är en moneymaker och en heartbreaker.

    Bert Karlsson var också folkkär när han tjänade folket genom Skara och gav ut poplåtar. Medier, politiker och folket såg honom som en företagare som inte först och främst tjänade stora pengar, utan gav dem det de ville ha: äventyrsbad och poplåtar. Nu är han flyktingkung som utan skruler förklarar att han omsätter 1 miljard kronor och har en vinst på 100 miljoner kronor på ett år. Han säger själv: "– Jag tycker det är jävligt lite." Bert har i första hand inte flyktingarnas situation i huvudet utan sina stålar. Han är en samvetslös person enligt medierna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du kan ha rätt, men jag undrar hur mycket av skillnaden som handlar om att vissa företagsledare helt enkelt skiter i hur de uppfattas i media, eller tycker att det är lite häftigt att ha en tuff image.

      Och gör det egentligen någon skillnad i praktiken? Ett företag behöver inte skapa färre arbetstillfällen för att huvudägaren vill maximera vinsten. Möjligen är sådana mer benägna att flytta fabriker till Asien, men tjänar man stora pengar på att göra det tror jag det är svårt att stå emot oavsett.

      Radera