I våras skrev jag om svenska folkets avsaknad av buffert, där jag
hyllade finansminister Anne Wibbles gamla uttalande om att alla
svenskar borde ha en årslön på banken. Det visar sig nu att svenskens buffertsparande blivit ännu sämre än på Wibbles tid.
I slutet av året skrev jag om en 63-åring som konstaterat att han trots en hyfsad lön kommer att få
väldigt låg pension om två år och i samma stund kommer hans
ekonomi att rasa. Han tycks alltså inte ha något sparat kapital överhuvudtaget.
Även Länsförsäkringar konstaterar i
en nygjord undersökning att trenden är obruten. Kanske beroende på
den låga räntan, kanske bara för att folk blivit mer dumma i
huvudet. Nu säger 14 procent att de inte har sparkapital nog att
klara sig en enda månad. Inte ens hälften klarar sig ett halvår.
Att fixa Wibbles målsättning, ett år, var tydligen så avlägset
att man inte ens ställde frågan.
Det finns mer som är märkligt i den här
undersökningen. Jag kan förstå att de som tjänar extremt lite har
svårt att skaffa sig ett större sparande, men 17 procent av de som
tjänar 45000-50000 kr per månad säger att de max skulle klara sig
en månad utan inkomst. Jag tänker mig att det krävs mycket
speciella omständigheter för att dessa människor inte borde
omyndigförklaras och hånas offentligt.
Och oförmågan att spara är inte typisk för Sverige. 2015 visade en undersökning att 62 procent av
amerikanerna har mindre än tusen dollar på sparkontot. När
undersökningen gjordes i år hade siffran stigit till 69 procent. 34 procent har
inget sparande alls.
Tillbaka i Sverige säger Rikard
Josefson, vd för Länsförsäkringar Bank: ”Det finns inga
skatteincitament för att spara, bara för att låna.” Det är
onekligen underligt och avhjälps lämpligen genom att ränteavdraget
för bolån slopas. Men även om det vore en bra signal skulle det
inte räcka.
Kan staten tvinga svenskar att spara?
Knappast. Privatekonomi i skolan är ett första steg, det borde
införas direkt. Dumhet kan aldrig förbjudas, men något måste
göras för att Sverige inte ska hamna på amerikansk nivå.