ADHD

ADHD har funnits i över hundra år, men när jag gick i skolan var det inte en diagnos man delade ut till höger och vänster. Istället hette det ”spring i benen” och medicinen hette ”Skärp dig, sätt dig ner!”. De flesta växte upp och blev folk ändå.

Jag är tveksam till att sätta diagnosetiketter på allt som sticker ut det minsta lilla. Många gånger känns det som ett sätt att slippa hantera problem (eller varför inte använda det ack så populära ordet utmaningar?). Det finns säkert barn som verkligen behöver medicin eller terapi, men i många fall tror jag att det handlar om skolans och samhällets oförmåga att utnyttja människors olika egenskaper. Det talas vitt och brett om att man ska se alla som individer, men när någon avviker från normen gör man ofta allt för att utplåna personligheten.

Bland kända ADHD-personer hittar vi konstnärer och författare som Edgar Allan Poe, Picasso, Dali och Virginia Woolf, men kanske inte minst uppfinnare och entreprenörer som Bill Gates, Henry Ford, Andrew Carnegie, Malcolm Forbes, Albert Einstein, Alexander Graham Bell och Thomas Edison. Tänk efter, när träffade du senast på en driven entreprenör eller företagsledare som inte verkar ha en släng av detta?

Det är omöjligt att säga hur det gått med deras livsverk om de fått ADHD-medicin istället för individuell undervisning, men jag undrar om morgondagens Einstein och Edison kommer att bli brevbärare bara för att ingen hade tid och energi att hjälpa dem till sin fulla potential. Har samhället råd att medicinera dem till medelmåttighet? Har mänskligheten råd med det?

Girigbukar

Vad är det med ABB och pengar? I år ska styrelsens sju medlemmar få dela på 67 miljoner kronor i lön. Det är svårt att inte tänka på när bolagets före detta vd Percy Barnevik fick runt 900 miljoner i pension. Den gången stormade det så mycket i ögonbrynen att han till slut fick betala tillbaka merparten och ”bara” behålla 353 miljoner.

Jag har inga problem med att folk tjänar mycket eller med lönegap i allmänhet, men det ska finnas någon slags rimlighet. Styrelseuppdrag brukar inte ens vara heltidsjobb, jag har själv ett som tar ungefär fem minuter om året. Nu tror jag visserligen att styrelseuppdrag i ABB tar mer tid än så, men eftersom samtliga styrelseledamöter har andra uppdrag och visar spår av att dessutom ha någon form av liv snackar vi knappast 40 timmar i veckan. Så hur tusan kan de göra rätt för tio miljoner per person och år?

Nytt exempel. Telias vd Johan Dennelind hade fjorton innestående semesterdagar som han valde att lösa in i pengar, närmare bestämt en miljon kronor. Han har 15,8 miljoner i grundlön. Och så lite bonus på det? Om man nu får bonus som chef för Telia. Med tanke på hur det gått för företaget vore ett straff mer logiskt. Som medlem av gruppen "vanligt folk med skam i kroppen" kommer jag att tänka på denna scen.

Den som vill konsumera lite illa dold vänsterpropaganda kan med fördel se hela filmen, Den enskilde medborgaren, på Youtube, där manusförfattaren Claes Ericsson ställer den rimliga frågan om någons tid kan vara värd mer än hundra gånger någon annans.

Ja, om han/hon dragit in pengarna på egen hand. Nyligen sänkte Paradox-vd:n Fredrik Wester sin lön till en krona om året. Han äger en tredjedel av Paradox som förra året gjorde en vinst på drygt 300 miljoner kronor. Grovt förenklat tjänar han även utan lön hundra miljoner om året, vilket är flera hundra gånger mer än de flesta av oss andra. Och jag har inga problem alls med det.

Odla med skägg

Förra året gnälldes det högljutt om det ständiga tjatet här på bloggen om min odling av chilipeppar, men häromdagen blev jag ombedd på Twitter att berätta hur jag går tillväga. Tänkte leta upp blogginlägget där jag går igenom processen från A till Ö bara för att märka att... jag inte gjort ett sådant. Så trots att jag vet att jag får skit för detta kommer det här.

Första steget borde vara att köpa en påse chilifrön. De vanligaste sorterna kan man köpa i valfri mat- eller trädgårdsbutik. Ytterligare flera hundra varianter finns på nätet. Jag skojar inte, det finns sjukt många märkliga sorter.

Själv ville jag bara ha vanlig hederlig chili, den enkla variant som sälj i alla matbutiker för strax under hundringen per kilo. Så jag fick en annan idé. Istället för att köpa en fröpåse borde man väl kunna peta kärnorna ur en köpt frukt, torka dem ett par dagar och spara pengarna (kostar ju bergis tjugo spänn ju!).

Så det gjorde jag. Och i min bostadsrättsförening har vi fri tillgång till jord. Eftersom vi komposterar våra sopor får vi jord från energibolaget som någon slags återbäring. Den här jorden blir ganska stark. En del grödor behöver en mildare såjord, men chilifröna hade inga problem att slå rot i min gratisjord.

Först förkultiverar jag i småbyttor innanför ett fönster i söderläge för att se vilka växter som har mest överlevnadsinstinkt. Gärna med lite plast över för att öka temperaturen, eller i denna fiffiga tomatförpackning som växthus. Sverige är inte chilipepparns naturliga miljö.

Se till att vattna, lite och ofta. När växterna blivit några centimeter höga flyttar jag över dem till riktiga krukor. Fortfarande inomhus och i söderläge. Ju mer jord desto bättre, men även om jag har gratis jord är det ju en utrymmesfråga också. Och även i kruka är det bra om man kan dra plast över plantan ett tag till.

Ibland kan man behöva staga upp plantorna med blompinnar. Sådana hittar man gratis i skogen. Själv kör jag med kinesiska ätpinnar, som jag ändå aldrig har lärt mig att äta med. När växten är ett par decimeter hög är stammen tillräcklig stabil för att hålla uppe plantan. Och plötsligt händer det!

Först en diskret knopp som utvecklar sig till en vacker vit blomma, som därefter trängs bort av en grön frukt. Ha inte för bråttom nu om du vill ha lite styrka i den (och om du inte vill ha styrka är chili fel frukt att odla). Särskilt de första frukterna är väl diskreta i smaken. Låt den bli röd och låt den sitta kvar ända tills ytan nästan blir lite rynkig.

Skörda med sax eller kniv. Frukten håller sig sedan några veckor i kylen. Funkar i alla typer av såser med undantag för vaniljsås. Särskilt bra gör den sig ihop med tomat. Men det allra bästa med denna chili är den underbara smaken av gratis.

Det tråkiga är att jag har så svårt att dra gränsen och plötsligt står jag där med tjugo plantor och undrar om jag kan starta en gårdsbutik i trapphuset.

Recensionsrecension

Jag har inte läst Charlie Söderbergs och Jan Bolmesons bok Gör ditt barn rikt - från veckopeng till förmögenhet. Ämnet intresserar mig, men eftersom jag inte har egna barn att göra rika hamnar jag ändå utanför målgruppen. Det är möjligt att jag läser den så småningom, men än så länge har jag andra böcker högre upp på att-läsa-listan.

Så när jag nu tycker till om recensionen av boken ska det inte ses som ett försvar av den, för boken kan jag alltså inte uttala mig om (även om jag inte hade blivit först i världen med att ha åsikter om en bok jag inte läst). Detta ska enbart ses som en recension av recensionen.

Egentligen fastnar jag ganska tidigt i texten, närmare bestämt på följande formulering: ”En boktitel som innehåller orden barn och rik är i dag inte formulerad för att trigga våra jämlikhetsreflexer, trots att barn är än mer utelämnade till ödets penninglotteri i form av föräldrar.”

Det är alltså recensenten Ann Charlott Altstadts åsikt att föräldrars existens och deras icke-statliga uppfostran av sina egna barn är att betrakta som ”ödets penninglotteri”. Jag hade förstått henne mer om boken (ja, jag vet att jag inte läst den) hade gått ut på att hälla pengar över sina barn istället för att ge dem verktyg att hushålla med sina resurser eller investera på börsen, men eftersom jag känner till Söderberg och Bolmeson vet jag att de inte skulle skriva en sådan bok. Men kanske har Altstadt (som sorgligt nog har barn) inte heller läst mer än titeln. Där stod ju en antydan om att man skulle vilja favorisera sina avkommor gentemot hela den övriga världen och det var alltså en trigger för henne!

Nej, inte Tigger – TRIGGER!!!

Och recensenten har tagit reda på att det är värre än så, både Söderberg och Bolmeson bedriver verksamheter där de tjänar – hör och häpna! - pengar. Om nu pengar är så förhatligt för Altstadt (och så verkar det vara, hon skriver med kokande ilska om ”välsituerade som kan spara till sina barn”), kanske hon inte skulle recensera en bok om privatekonomi. De tenderar att komma med råd i förhoppningen att göra läsaren rik.

Jag kanske är fördomsfull nu, men eftersom Altstadt mestadels skrivit för tidningar med en ganska tydlig politisk inriktning, som Flamman, Arbetet och Aftonbladet, gissar jag att hon står en aning till vänster i politiken. I min värld har svensk vänster egentligen ingenting principiellt emot pengar, bara ifall andra råkar ha dem, och om de är frukten av hårt arbete. Att Flamman lever på statliga bidrag (liksom Arbetet gjorde tills inte ens det räckte för att hålla den vid liv) som ger dem råd att köpa in hennes artiklar trots att marknaden uppenbarligen inte vill ha dylika tidningar är inte skäl för henne att sluta förakta skattebetalare. Dessa pengar kommer nog inte från dem, de har staten säkert plockat från ett pengaträd i Rikemansskogen.

Kom till skott - spara pengar!

Trots att avdragsrätten är borta har 300000 svenskar fortfarande ett privat pensionssparande. De kan ju knappast ha missat att ändringen kommit, och även om de inte fullt ut begriper skillnaden är de troligen införstådda med att detta inte är vettigt. Kanske försöker de trots det desperat intala sig själva att även om reglerna försämrats är detta sparande bättre än inget alls, tills de orkar ta tag i det.

Nej, det är det inte! Tack vare dubbelbeskattningen är det här numera ett riktigt, riktigt uselt sparande. Det borde inte ens kallas sparande. Slösande är ett bättre ord.

Nu har alla som ska deklarera fått årets blanketter och har därmed ingen anledning att vänta längre (många av oss har med fördel kunnat förbereda arbetet redan på nyårsdagen). Många väntar ändå till sista veckan, över hundratusen deklaranter väntar ännu längre och riskerar en helt onödig avgift på 1250 kr.

Att man inte ska dra på sig förseningsavgifter säger sig självt, men varför vänta alls? Förutom att det är en surdeg vi alla vet måste göras och har över oss tills det är klart kan det ju uppstå problem och frågor, som i alla lägen är enklare att lösa i mars än natten mot 2 maj.

Det finns massor av exempel på sånt vi vet bör göras så fort som möjligt, men där många ändå väljer att skjuta det på framtiden. Dåliga fonder eller försäkringar vi vet borde bytas, en gammal mobil som borde säljas och vars värde stadigt tickar bort i en låda, en resa som ska beställas och som för varje dag som går riskerar att bli lite dyrare...

Samtidigt som människor klagar på sin privatekonomi väljer de att prioritera bort sånt som på några minuter verkligen skulle kunna göra skillnad för den, och ibland är det alltså sånt de med säkerhet vet att de ändå kommer bli tvungna att ta sig tid till, förr eller senare. Det finns en gammal sketch där Martin Ljung släpar runt på en tegelsten eftersom han är för klen för att kasta den ifrån sig. Det är ju rent smart i jämförelse.

Är all reklam bra?

Jag vet inte om stötande personer tycker att det här inlägget är känsligt, men jag tar risken och vill föra till protokollet att ingen människa behövt dö under tiden det skrivits.

1991 tvingades ett flygplan nödlanda utanför Gottröra. Mirakulöst nog överlevde alla 129 personer ombord. Det jag minns bäst från rapporteringen är målarna. Arbetsgivaren SAS var snabbt där för att rolla över företagsnamnet. En aning märklig prioritering, kan tyckas. Och till ingen nytta, för innan det var klart hade media både fotograferat och filmat i flera timmar. Resultatet blev att på nästan alla bilder står några suspekta individer med rollers och målar vitt.

För en vecka sedan kördes en lastbil längs Drottninggatan i Stockholm i syfte att köra över så många människor som möjligt. Till slut fastnade bilen i entrén till Åhlens, där den fotograferats och filmats av medier och privatpersoner. Själva bilen är av underordnad betydelse trots att rubriker om ”lastbilsattacken” får det att låta som att den på eget initiativ åkte helt förarlös.

Men även om lastbilen inte är det viktiga här har vi medvetet eller omedvetet lärt oss att öl av märket Norrlands Guld är klimatsmart. Åtminstone enligt bryggeriet Spendrups, som inte målade om bilen. Troligen hade de inte fått göra det heller.

Men vad tror ni, är denna typ av ofrivilligt aggressiv produktplacering positiv eller negativ för varumärket? Jag kan tänka mig att den är bra. Även om ordet klimatsmart kan betyda lite vad fan som helst är det åtminstone inget negativt. Och även om chauffören som fick sin bil stulen lämnade nyckeln i låset betyder det inte att det är något fel på ölet, och resten får bli en sak mellan honom och arbetsgivaren. Förutsatt att han inte är inblandad alltså, utan bara slarvig eller korkad.

Min känsla för Spendrups innan denna händelse baserar sig mest på att Jens Spendrup ville få in oss i EMU med argumentet ”Det är roligare att säga ja!”. Därifrån har de allt att vinna. Och det här med kapade öltransporter och terrorattentat är ju inget nytt i Sverige:

Väggord första steget mot demens?

Jag har stor acceptans för olika inredningsstilar, men vad är grejen med att sätta upp gigantiska ord på väggen i sitt hem? Det är väl en sak om det är i barnrummet, då kan det finnas någon slags pedagogisk idé. Jag menar när man sätter ihop ordet ”KÖK” på köksväggen. Är det för att man är rädd att hamna i fel rum och försöker rosta bröd i videon?

För att inte tala om meningslösheter som ”HOME SWEET HOME” eller ”CARPE DIEM”! Det enda man signalerar med detta är: ”Jag är helt jävla dum i huvudet, men jag har lärt mig att rapa Paolo Coelho-floskler på andra språk.”

De här bokstäverna är inte jättedyra. Det finns träbokstäver för några tior, vinyl antagligen ännu billigare. Snåla människor med riktigt dålig smak kan måla tramset direkt på väggen, så då är det i princip gratis. Alltså är detta ett rätt klent spartips, men genom att hålla väggarna bokstavsfria slipper ni åtminstone göra om det när ni ledsnar (vilket rimligtvis borde ske inom tre veckor).

Tacka vet jag korsstygnsbroderier, gärna med ekonomitema.