P-bubbla

Har vi bobubbla eller inte? Om detta finns olika teorier, men här är en lite galen historia.

När jag flyttade till min nuvarande bostadsrätt för drygt tio år sedan såg jag att föreningen sålde bostadsrättsgarage. Märkligt namn eftersom bostadsrättslägenhet innebär lägenhet där man köper sig rätt att bo medan man faktiskt inte får bo i garagen. Men sålde gjorde de. Runt tvåhundratusen fick man punga ut för 13 kvm, och inte blir det mindre märkligt av att det finns flerbilsgarage att hyra med relativ kort kö där månadsavgiften är en hundring lägre än BRF-garagen.

Idag såg jag en ny garageannons, och nu vill de ha 440000 kr för rätten att disponera 13 kvm i en förort 1,5 mil utanför Stockholm. El finns, men inget vatten. En grå betongkub för nästan trettiofyratusen kronor per kvadratmeter! I mindre städer får man ett radhus för 440000 kr och på ren landsbygd en hel villa.

Men kanske är det dumt att jämföra garage med bostäder. Vi tar bilar istället. En ny Mercedes eller Volvo går att få för 300000 kr. Den här Mustangen kostar 400000 kr, så med den i hyrgaraget kan man tanka för fyrtio papp innan man kommer upp i bostadsrättsgaragekostnaden.

Kan någon förklara denna marknad? Jag kan det inte.

Internetinkomster

När internet var nytt var det nästan magiskt att kunna läsa nyheter utan att betala. Reklamfritt, för tidningarna förlorade knappast prenumeranter eller lösnummerläsare på att ha en hemsida, och 14,4-modem (googla ungdomar) hade aldrig accepterat dagens blinkande julgransskyltningar.

Nu känner jag knappt någon som läser papperstidningar. Själv använder jag dem bara till fönsterputsning. Tidningarna blev därför tvungna att börja tjäna pengar på nätet, så då kom reklambanners och popupfönster på bred front. Inte bara från mediehusen, nu kunde ju varenda människa med en webbsida sälja reklamplats. Detta tvingade i sin tur fram reklamblockerare som AdBlock, uBlock och allt vad de heter.

Tidningarnas nästa steg i kriget blev då att låsa in texter, antingen vissa texter eller också införa begränsningar av hur många artiklar man får läsa inom en viss tidsperiod. Vilken lösning man än väljer gör det läsarna förbannade, särskilt om det inte framgår förrän man klickat på länken. Så då går man miste om en stor marknadsföringskanal – läsarna. Ingen vill dela texter i sociala medier eller på en blogg om länken kräver klickaren på pengar? Och vem köper Aftonbladet Plus eller DN Bas? Jag vet ingen.

Då tror jag mer på fria konkurrenter. Linda Skugge startade 2006 en betalblogg. Det verkade inte bli någon hit för henne och väldigt få har hängt på, men nya medier, poddare, bloggare och medborgarjournalister har andra och allt fler vägar att tjäna pengar.

Frivilliga medlemskap med eller utan medlemslåst material är en. Eller att helt enkelt be om pengar, via Swish, Patreon, Hatreon, Paypal eller andra kanaler. Reklam via Youtube, sponsorer eller så kallad ”redaktionell reklam”, antingen tydligt deklarerad eller av typen ”Kära vänner, ni kan inte ana hur mycket glädje jag fått av den här krämen som vem som helst kan köpa på den här länken...”.

Det sista exemplet börjar bli en aning tröttsamt, men jag får en känsla av att sökandet efter nya betalkanaler bara har börjat. I en global värld vill vi ha betalvägar som fungerar överallt och som dessutom inte sväljer tio procent eller mer redan innan pengarna kommer fram till mottagaren.

Så vad kommer imorgon och kan man investera i det?

Ingen kan läsa elräkningar!

Mänskligheten kan skicka ut raketer i rymden, transplantera hjärtan och könsneutralisera offentliga toaletter, men ingen – INGEN – kan förstå elräkningar.

Som elkonsumenter abonnerar vi på elektricitet, på samma sätt som exempelvis ett teleabonnemang. Men jämför elräkningen med telefonräkningen. Teleoperatören redovisar en fast abonnemangsavgift, samtalskostnader och moms, som allra mest.

På elräkningen har vi årsavgift, grundavgift, effektavgift, spotpåslag, energiskatt, elcertifikatskostnad och moms. Av detta är moms det enda jag är riktigt säker på vad det är. Själv har jag två elräkningar eftersom jag hyr in mig på elnätet hos ett bolag och köper kilowattimmar hos ett annat. Det borde göra räkningarna enklare, men jag tycker nästan att det är tvärtom.

Varför är fakturorna så röriga? Jag sätter på mig foliehatten och kommer med en teori. De flesta elbolag är samhällsägda på det ena eller andra sättet och ganska hårt sammanflätade med det politiska systemet. Folk hoppar hela tiden mellan lokalpolitiken och styrelseuppdrag i det kommunala elbolaget, och vår statligt ägda kolkraftjätte Vattenfall är en annan avstjälpningsplats för odugliga politiker.

Ju tydligare elräkningen blir, desto tydligare skulle det också bli hur stor andel av räkningen som är skatt och andra statliga avgifter (eller ”skatteväxling” som vanligen är en omskrivning som betyder att pengar växlar ägare från dig till staten).

Ett annat intressant fenomen är momsen på elräkningarna. Moms är ju en omsättningsskatt som drabbar oss när vi handlar något, men i detta fall är en väsentlig del av konsumtionen olika skatter. Summerar jag den senaste räkningen från mina bägge elbolag får jag det till att 39 procent är konsumerade skatter (med reservation för att jag inte heller fattar alla poster fullt ut). Men det spelar ingen roll, i Sverige betalar vi omsättningsskatt på energiskatt. Det är lite som ränta-på-ränta-effekt fast tvärtom.

Lev livet eller starta Facebookgrupp

Att ”downshifta” innebär att minska sin konsumtion för att därigenom kunna öka sin frihet och dra ner på sina måsten. Det var två amerikanska forskare som kom på det här på 70-talet och sedan kunde de hålla föredrag och skriva böcker om det i decennier. Fast nu vill jag inte måla ut dem som dåtidens Michael Mosley för jag tror verkligen att detta fungerar.

Men jag stör mig på ordet downshifting, som jag tycker bygger på att man varit fartblind tidigare. Att man så att säga kommit till insikt från att ha tänkt fel. Jag har inte downshiftat, jag har aldrig haft höga och onödiga kostnader. Okej, jag prenumererade på en filmkanal i slutet av 80-talet, räknas det?

Det svenska uttrycket frivillig enkelhet är inte stort bättre. Två ord man lägger ihop för att det ska låta coolt, men om någon väljer frivillig enkelhet betyder det att andra aktivt väljer ofrivillig enkelhet alternativt frivillig komplexitet, annars blir det just bara ord.

Jag tycker att det säger rätt mycket om samtiden att det ska hittas på ord för allting så att det kan hashtaggas på Twitter och Instagram. Men visst, om människor har behov av att etikettera sin tillvaro och hitta en Facebookgrupp som kan bekräfta att de är i fas med trenderna får de göra det. Själv har jag ett liv att leva.

Ta ansvar, Stefan Persson!

För ett halvår (två kvartalsrapporter) sedan skrev jag ett inlägg där jag uppmanade H&M att skaffa en vd. Jag tror inte att Stefan Persson läser min blogg, men nu börjar väl detta bli uppenbart vart man än vänder blicken.

Igår släppte H&M en ny kvartalsrapport, och det lät ungefär som vanligt. Lagren är lite större än man hade hoppats på, vinsten och marginalerna lägre. Om vd Karl-Johan Persson inte vore son till styrelseordförande Stefan Persson och tredje generationens klädföretagare hade han rykt för länge sedan. Jag tror inte att jag får några mothugg där.

Så hur tänker Stefan? Att sonen så småningom får grepp om det här och en morgon ska vakna upp som den perfekta chefen för ett företag vars största utmaning är att möta det nya marknadsläget med näthandel som leder till butiksdöd? Ge upp, människa!

Karl-Johan är säkert en jättetrevlig kille, men det jobb han har är så långt över hans förmåga att det blir plågsamt att se. Är det pappa Stefans mål att familjeimperiet ska gå under har han nog helt rätt kille på tronen. Större jättar än så har fallit i historien. Se nu till att dra i nödbromsen och leta upp personer lämpade för arbetsuppgiften. Aktieägarna väntar på handling!

Flytta folk, inte bostäder

Jag fastnade för en Placera-artikel om bostadsbrist och överskott. Samtidigt som bostadsbristen är enorm i de största städerna finns ett överskott i många norrländska städer och på Gotland. Det går inte att få bort hela bostadsbristen i storstäderna genom att utveckla landsbygden, men eftersom exakt alla partier pratat om att göra det så länge jag kan minnas vore det väl en käck idé att åtminstone försöka?

Det fritar inte landsbygden från eget ansvar. Jag har bott där och upplevde att det fanns ett ständigt och improduktivt gnäll. Jag fattar avogheten mot makten och politikerna i Stockholm (tro mig, vi har den i huvudstaden med), men kavla då upp ärmarna och visa egna initiativ istället för att ständigt bekräfta bilden av er själva som utsugna offer som behöver hjälp med allt från att skapa friska företag till att knyta skorna!

Ja, det finns lysande undantag som Gnosjö, och lokala eldsjälar som startar än det ena, än det andra, men merparten förväntar sig att den maktelit som svikit dem ska dra upp dem ur dyn innan de drunknar.

Och det händer inte. Det är ju mycket billigare att prata om ”Levande landsbygd!” och att ”Hela Sverige ska leva!” än att agera. Redan Maud Olofsson upprepade likt en hes papegoja sitt vurmande för ”gläääsbygdn”, men vad har politikerna gjort rent praktiskt för att folk ska kunna jobba och leva på landet? Höjt bensinskatten och tagit bort alternativen. Det enda som lockar är just billiga bostäder.

Ge dem statliga verk t ex! Jag är av uppfattningen att säkert hälften av alla myndigheter kunde slås ihop eller helt läggas ner utan att någonting skulle bli ett dugg sämre, men om vi ändå ska ha dem kan de väl förläggas till Norrlands inland eller Blekinge? Nej, för där vill inte politikernas kompisar (som ska jobba på verken) bo. Någon gång spexar man till det och lägger en myndighet i typ Örebro, men oftast bara i Stockholm och Göteborg. Om inte ens staten lägger sina fabriker i ”spenaten” kan de knappast begära att näringslivet ska göra det.

Sämsta bäråret någonsin

I helgen plockade jag årets nypon och kan konstatera att detta blev sämsta året i bärskogen så långt tillbaka jag kan minnas.

Det började med vinbär. Klart färre än vanligt, både röda och svarta, antagligen pga torka. Men det är okej, jag hade flera påsar kvar sedan förra året.

Blåbärstillgången var också usel eftersom frosten tog knopparna redan i april. Till slut blev det 12-13 liter om jag minns rätt. Även här fanns lite kvar i frysen. 20 till i år hade täckt behovet, men det är inte kul att lalla runt i skogen i två timmar för att fylla en bärplockare som ett normalt år fylls på en halvtimme och dessutom med större bär som går snabbare att rensa. Jaja, det får duga.

Rabarber och äpplen blev det också mindre än vanligt. Jag kan leva med sorgen för jag hade förra årets äppelmos i frysen och även om det svider går det att köpa äpplen för runt en tia kilot. Rabarber använder jag mest till sylt och till det räcker det. Får väl skippa en och annan rabarberpaj i vinter, men det mår jag nog bara bra av.

Och så nyponen då. Mindre och färre var de, men efter en dags slit med taggiga och blöta buskar såg jag till att kunna fylla vätskebältet med nyponsoppa under vinterns löprundor även i år.

Svamp tycks vara den enda gratismaten i naturen som levererar, men jag hittar inte svamp hur mycket jag än försöker, och om jag gjorde det skulle jag inte veta vilka sorter jag plockat. Enda undantaget är grönsaksdisken på Willys för där står namnet på en skylt. Inte behöver man blöta ner fötterna heller.