Sverige ”bäst” på ekonomisk jämställdhet

Påståendet i rubriken kommer från Sveriges Radios Plånboken. Kanske inte så konstigt att statsstyrd media vill klappa sig själva på axeln, men det märkliga är att hela reportaget egentligen är kritik mot att det inte är mer jämställt.

Och med ”jämställt” menar SR och deras inbjudna professor från Genusvetenskapliga (smaka på det ordet) institutionen vid Stockholms universitet att svenska män tar ut förhållandevis mycket föräldraledighet, men att idealet skulle vara 50/50. Varför det?

Är det någon som tror att mamman inte vill vara hemma mer än pappan? Då menar jag generellt alltså, hur enskilda par väljer lägger jag mig inte i, och det tycker jag ingen annan heller ska göra. Visst, för många familjer skulle det innebära lite sämre ekonomi under en tid, men skillnaden är sällan så stor att man inte skulle ha råd att omfördela – om man vill.

Nu låter det ju som att det inte blir någon utvidgad kvotering av föräldraförsäkringen, den här gången, men varför inte i så stor utsträckning låta familjer välja själva, och dela både inkomster och föräldraledighet som man vill? 

(Blev påmind om denna intervju i gårdagens kommentarsfält)

Är man betrodd att sätta barn till världen (socialdemokraterna har ju lagt ner sina steriliseringslagar) borde man ha rätt att leva det familjeliv man vill i så stor utsträckning som möjligt, och än så länge har väl ingen kunnat visa att kvoterad pappaledighet gynnar barnen.

I Plånbokens inslag påpekar man helt riktigt att män har statistiskt högre pension, bl a just eftersom kvinnor oftare är hemma med barn. Ja, men återinför då sambeskattning som övriga Europa och justera pensionerna på ett sådant sätt att mammorna inte straffas för att de tagit hand om sina egna barn! Men nej, i Sverige vill man tvinga in alla människor oavsett kön i samma fålla. Bäst vore väl om man lämnade sina barn till staten vid sex månaders ålder och fick tillbaka dem färdigindoktrinerade lagom till studenten?

Det kom ett brev...

Avanza hörde av sig och lät meddela: ”Vi vill informera dig om att det efter årsskiftet endast kommer vara möjligt att sälja befintligt innehav i ett antal värdepapper, främst utländska ETF:er.”

Detta skylldes på MiFID 2, regelverket som verkar vara den nya vargen som man kan skylla all världens elände på. Och så skickade de med 44 tättskrivna A4-sidor med mestadels amerikanska börshandlade fonder som de inte längre anser sig ha rätt att förmedla. Och avslutningsfrasen: ”Återkom gärna om du har några frågor kring detta.”

Det har jag faktiskt. Jag undrar vad som skulle hända om ni fortsatte att låta era kunder köpa utländska ETF:er? Skulle ni få böter, en tillsägelse eller en snigel på ögat? Nordnet låter samtidigt hälsa att man minskar ETF-utbudet från 4500 till 1300, men ingen av dem berättar om det fanns något alternativ till att försämra utbudet för kunderna.

Tydligen behöver vi fr o m 2018 mer information för att kunna handla med dessa ETF:er, så mest av allt undrar jag kanske vad som hände med det gamla uttrycket "På egen risk". I mitt fall betyder det här att jag antagligen inte kommer att kunna köpa de guld-, silver- och uran-ETF:er jag för närvarande innehar. Synd, jag som trodde att jag var vuxen.

Finns det någon ljusning då? Varken Avanza, Nordnet eller någon av de andra bankerna som vikt sig dubbla för att vara överheten till lags säger något om det, men Marcus Hernhag på Privata affärer säger: ”Alla jobbar på en lösning, men till en början blir det köpstopp.” Mm, vi får väl hoppas på det, men fan tro't.

En liten jävla julhälsning

Klapparna är inte köpta, granen inte klädd, pyntet inte uppsatt, och så ska det förbli! Julafton känns alltid lika meningslös. Själv ska jag ägna dagen åt bokföring, skriva lite och springa en tur. I eftermiddag blir det hemlagad pizza, som traditionen bjuder.

Snickrade ihop en film där jag sammanfattar vad julen betyder för mig:

I morgon blir det ett vanligt ekonomiinlägg igen.

För snål för effektiva bojkotter

När Richard Gere sa ”We're going to be spending an obscene amount of money in here” fick han service därefter. Själv är jag definitivt Julia Roberts i Pretty Woman. Nej, vänta nu... Det där lät inte bra. Vad jag menar är att ingen butik bryr sig om mina futtiga små inköp och lär inte fjäska för att få mina pengar.

Och det går igen överallt. Med kortköp för hundratusen i månaden får man VIP-status på banken. Klart som fan att ingen bank vill ha mig som kund. Jag har de billigaste tjänsterna, inget bolån, inga stora pengar på kontot och inte ens ett pensionssparande.

Som snåljåp blir jag helt enkelt en ointressant kund med obefintligt inflytande. Det hot man kan ta till som kund är att ”rösta med fötterna” och gå över till konkurrenten. Det trumfkortet finns liksom inte i den snåles kortlek. Jag vet det, de vet det, jag vet att de vet det.

Det finns en berättelse som jag tror kommer från Bhagavad-Gita (japp, nu går vi all-in Hare Krsna här!) om en fågel som får sina ägg bortspolade av havet. Hon vänder sig då till havet och säger att om du inte lämnar tillbaka äggen kommer jag att tömma dig. Ingen reaktion, så hon doppar näbben i vattnet, fyller den, går en bit bort, häller ut vattnet och går tillbaka för att fortsätta arbetet med att tömma havet, näbb för näbb. Så känner jag mig när jag får dålig service, det är en aning tröstlöst.

I det fallet ställde sig en mäktig gud på fågelns sida och förklarade för havet att han skulle hjälpa till med tömningen om inte äggen kom tillbaka. Havet insåg att nu började det bli jobbigt och gjorde som guden sa. Min motsvarighet är på sin höjd Allmänna reklamationsnämnden – inte riktigt lika mäktig.

Privat ägande är ”statsfinansiella kostnader”

Politiker låtsas ibland att deras beslut är helt oberoende av verkligheten och aldrig har en del i att något går snett, men ibland blir det nästan fånigt. Tillsammans med sin samarbetspartner Vänsterpartiet har regeringen höjt skatten för sparande i investeringssparkonto (ISK) och kapitalförsäkring (KF) samtidigt som man hotar bankerna med en ny skatt och redan har fått en storbank att flytta.

Parallellt med denna utveckling har vi hög arbetslöshet. Skulle det möjligen kunna finnas ett samband mellan att företagen inte får fram kapital och att de inte får fram fler arbetstillfällen?

När Riksrevisionen granskar ISK:n säger de att sparformen ”infördes för att förenkla och uppmuntra hushållens långsiktiga sparande och beskattas därför på ett förmånligt sätt”. Alltså inser de att det finns ett samband mellan skattesatser och folkets incitament. Blir vi tillräckligt hårt beskattade för att vi sparar i aktier kommer vi inte att göra det.

Men där slutar logiken och sista spiken i kistan för statens logiska tankeförmåga slås in när de längre ner i artikeln pratar om de ”statsfinansiella kostnader som införandet av investeringssparkonto har lett till”. Jag kan inte tolka det på annat sätt än att de menar att varje sänkning av skatten är en kostnad för staten, vilket i förlängningen måste betyda att de ser allt privat ägande som en stöld från staten.

Om jag trodde att jag skulle kunna få tillbaka tron på den svenska staten skulle jag be er att föra fram någon alternativ förklaring till citatet. Men ändå, vad kan de annars mena? Jag tycker visserligen att det går för långt när det påstås att all skatt är stöld, men aldrig kunde jag tro att en statlig myndighet skulle hävda motsatsen, att alla pengar som inte lämnas till staten i form av skatt är stöld.

De där grejerna ingen köper

”Jag ska gå och köpa gem.”

Någon måste ju sagt det någon gång, men jag känner banne mig ingen som köpt gem, plastmappar, häftapparat eller hålslagare. Och Seinfeld ljuger, inte tusan har han köpt någon penna!

Jag var anställd på kontor i tio år. Jag hittar fortfarande bläckpennor från min första anställning (men de torkade ut redan på 1900-talet) och jag skäms inte för det. Jag tror att alla som jobbar i kontorsmiljö ser kontorsmateriel som en löneförmån. Behöver man något tar man med det från jobbet.

Det där ses som självklart, men det är först när man inte har det som man ser vidden. Jag kommer aldrig behöva köpa hålslag, de går ju liksom inte sönder. Kopieringspapper köper jag ibland. Det svider, men är oundvikligt även om jag använder bägge sidorna av pappren.

Men min sista musmatta börjar ta slut. En enkel musmatta utan handledsstöd eller annat jox kostar en tjuga, men man kan ju bara inte köpa musmattor! Enda undantaget är om man beställer en med eget tryck, men då kostar det mer och det är det inte värt. Så vad gör man då – syr överdragsklädsel till sin gamla fransiga eller limmar fast ett nytt överstycke? Det vore ju på riktigt sinnessjukt.

Tar ett vikariat för att få en arbetsgivare att stjäla en musmatta av? Inte mycket bättre. Går runt problemet genom att gå över till laptop med pekplatta eller köpa en mousetrapper för tretusen spänn? Nej, det hade jag inte gjort om det så vore gratis. Jag tror att jag får planka in på någon datamässa där musmattor delas ut som reklam.

Det går åt helvete – men alla är nöjda?

En artikel i Placera fångade mitt intresse. Det är H&M:s styrelseordförande Stefan Persson som talat ut i SvD (där nästan allt innehåll är låst för prenumeranter trots att vi betalar miljoner till dem via presstödet, därför ingen länk dit).

Rubriken ”Ingen ägare har krävt Karl-Johans avgång” är lite missvisande för längre ner framgår att han bara menar storägare. Själv har jag inte pratat med storägare, men däremot inte hört någon enda aktieägare som inte åtminstone nämnt möjligheten att H&M skulle tjäna på att byta vd.

Att Stefan Persson missat detta kan väl delvis bero på att ingen människa någonsin sagt: ”Du, jag tycker att din son verkar inkompetent eller möjligen en aning dum i huvudet, alternativt fullblodsidiot.”

Men jag gissar att Stefan har tillgång till internet. Själv har jag krävt KJP:s avgång både nu och då, och även om hans pappa av outgrundlig anledning inte skulle läsa min blogg regelbundet krävs det inte särskilt mycket letande för att hitta liknande röster.

Jag tror heller inte att Stefan Persson missat kritiken från Bornold och andra – han sticker huvudet i sanden istället för att lägga öronen mot rälsen. Jag gillar ju H&M, som kund under hela livet och som aktieägare fram till för några år sedan, och jag hoppas att företaget kommer tillbaka, men det är svårt att göra något åt problem som man varken ser eller erkänner.

”Stefan Persson påpekar för tidningen också att H&M det senaste decenniet investerat runt 10 miljarder kronor i näthandel.”

Jag kan inte bedöma om det är mycket eller lite, men det faktum att han framhåller investeringen snarare än resultatet gör mig inte ett dugg lugnad.