Första jobbet på sexton år

Det pratas mycket vårbudget nu. Jag har inte riktigt orkat hänga med. Vanligtvis är ju vårbudget något man gör med vänsterhanden för att det ska verka som att politiker jobbar lika hårt hela året, men egentligen är det ju bara lite garnering på den ”riktiga” budgetproppen som läggs på hösten. I år är det valår, alltså ännu mer fantasi och falskhet än vanligt.

Jag såg däremot en SVT-artikel som visar lite vilka problem våra politiker har att lösa. Det handlar om en 35-årig kurdisk kvinna som bott i Sverige i sexton år och under hela denna tid inte arbetat en enda dag. Jag antar att det är tänkt som en solskenshistoria att hon nu fått jobb (med att städa sitt eget trapphus), men jag ser en del mindre roliga saker här:

1. Hon är 35 år och har gissningsvis (just den biten har reportern valt att inte gå in på) levt på bidrag sedan 2002.
2. Jobbet har hon fått genom Kompetenscenter Angered. Det är säkert ett viktigt jobb som behöver göras, men om lönen betalas med skattepengar bidrar hon tyvärr inte mer till samhället nu än tidigare.
3. Med en välvillig tolkning pratar hon hjälplig svenska, som 35-åring, efter att ha levt hela sitt vuxna liv i Sverige. När är hennes svenska så pass bra att hon kan få ett jobb på egna meriter, med lönen betald av arbetsgivaren – 2030? Hur många yrkesaktiva år har hon kvar då?
4. Hon har fem barn som levt hela sina liv här och som aldrig sett sin mamma gå till jobbet eller varit en del av det svenska samhället på annat sätt än att hon då och då pratat med myndigheter. Vad får de för syn av hur Sverige fungerar? Hur delaktiga kommer de att känna sig?

Självklart kan vi inte ha människor som lever i Sverige i decennier utan att jobba eller behärska språket. Och det hänger ju ihop. En kvinna som inte har ett jobb, aldrig träffar svenskar, lever i ett område där det bara bor invandrare och där inte ens personalen i den lokala matbutiken kan mer än ett par ord svenska, hon kommer troligen aldrig komma in i samhället.

Hur många som själva vill sitta hemma och kolla på parabol-tv från hemlandet och hur många som inget heller vill än att få ett jobb, men som aldrig ges chansen, har jag ingen aning om. Men ska Sverige komma in i matchen igen måste bägge grupperna snabbt in på arbetsmarknaden. Det här funkar inte.

För det handlar om mycket folk och stora pengar. Hälften av de utrikesfödda är arbetslösa efter åtta år. Den siffran påstås ha varit ännu värre tidigare, men det beror nog mest på att man börjat räkna ”arbete” extremt generöst. Enligt SCB kan sysselsatt betyda en utbildning eller så lite arbetstid som ”minst en timme per vecka”. Hur många har efter åtta år ett heltidsjobb där arbetsgivaren betalar lönen – en av tio?

Jag är inte per automatik negativ till nystartsjobb, traineejobb och liknande varianter, men det måste leda till riktiga jobb inom rimlig tid. Statistiktvätt gynnar ingen. Inte ens ett valår.

Alla affärer är dåliga

Ett SVT-klipp jag kände mig träffad av hamnade i mitt flöde. Grundtanken hos den här ekonomiprofessorn på Handels är att vi aldrig vill sälja aktier eftersom vi hatar förluster och alla försäljningar är potentiella förluster.

En aktie som stigit kan fortsätta uppåt och om det händer efter att vi sålt räknar vi det som en förlust även om vi gått med vinst. En aktie som tappat i värde sedan vi köpte den är i alla lägen en förlust, men vi kan inbilla oss att den inte är det förrän vi realiserat förlusten. Och en aktie som först stigit och sedan gått tillbaka ser vi som en dålig affär ända tills den återigen slår rekord, varpå vi hamnar i första läget igen – en aktie vi inte vill sälja för att den är på uppgång.

Jag tror att vi alla kan känna igen oss i detta. Det är svårt att frikoppla ett värdepappers värde från vår personliga historik i det. För att inte säga omöjligt. Och är det ens önskvärt? Börshandel går ju ut på att sälja med vinst, helst på toppen.

Ett sätt att nästan komma ifrån problematiken är att bara köpa. Bra bolag i vad vi tror är billiga lägen, och sedan behålla dem till döddagar, leva på utdelningen eller möjligen sälja av dem på ålderns höst när vi behöver pengarna. För mig känns det inte attraktivt att ge upp säljfunktionen, lite som att gå till krig med bara halva vapenarsenalen.

Money for nothing and the stamps for free

Vi svenskar skickar allt färre brev. Jag vet inte om det finns ett samband, men den senaste tiden verkar PostNord ha slutat att stämpla de brev som fortfarande skickas. Recycling, eller återbruk, ligger ju i tiden, så här har vi ännu ett område.

Kolla varje gång du får ett brev om frimärket är stämplat. Om det inte är frankerat med en sådan där hemsk frankeringsmaskin är det stor chans att det sitter ett ostämplat märke på kuvertet. Riv då bort den delen. När man samlat ihop några ostämplade porton är det dags att frigöra dem från underlaget. Ingen anledning att krångla till det med vattenånga, lägg dem i vatten bara, kallt eller varmt.

När de legat till sig en stund har de släppt från kuvertet. Eventuella limrester skrapas försiktigt bort med en nagel. Sedan läggs frimärkena på tork. Gärna under press så att de inte skrynklar till sig i processen, men pressa inte under papper för då kanske de fastnar igen. Använd plast eller plåt.

Efter en stund har du ett gäng fungerande inrikesmärken. Dessa är idag värda 9 kr/styck, men kommer även fungera efter nästa chockhöjning (årsskiftet -18-19?). Allt som skiljer dem från nya märken är limmet. De återvunna frimärkena behöver ett par droppar klister för att sitta. Använd gärna ett vattenlösligt, så att mottagaren kan återanvända dem nästa gång de inte stämplas.

54 kr

Sedan kan vi skicka runt brev med Kungliga Postverket år ut och år in utan att utan att lägga en krona mer i porto hur mycket priset än höjs.

Dags att deklarera – nu informationsbefriad

Jag brukar inte öppna Dags att deklarera. Är det något jag behöver veta söker jag på nätet, men i år började jag bläddra lite i den och slogs av hur otroligt lite information den innehåller. Bara åtta sidor och i princip går broschyrens budskap att beskriva så här: ”Deklarera nu, gör det på nätet, bara godkänn våra uppgifter så får du snabb skatteåterbäring, så fundera inte så mycket, bara logga in och klicka!” För några år sedan var broschyren 32 sidor, alltså fyra gånger så tjock, och såg ut på det här viset:

Inte fantastiskt intressant, men den gick igenom avsnitt för avsnitt av Inkomstdeklaration 1, huvudblanketten för självdeklarationen. Idag finns ingenting av det. Det enda konkreta exemplet i den visar hur man gör avdrag för arbetsresor, annars handlar den bara om hur man godkänner deklarationen på nätet, hur man begär anstånd, vad som händer när man deklarerat, när man får eventuell återbäring osv. Inte länge någonting om hur man fyller i och kontrollerar blanketten.

Hur det blivit så här vet inte jag, men gissar att det skrämmande svaret är att allt färre ens bryr sig. ”Uppgifterna kommer ju från myndigheterna så det är säkert i sin ordning, och om inte kan jag ändå inte göra något åt saken.” Den genomsnittlige deklaranten vill bara veta:

1. Får jag återbäring och i så fall hur mycket?

2. När får jag den?

Tusentals kontrolluppgifter är felaktiga och hundratusentals avdrag görs inte trots att de vore helt legitima. Men klickar man på ”Godkänn” kommer pengarna snabbt, och nu är det ju Let's Dance på tv med den där tokrolige David Hellenius, så vi skiter i allt.

Varför råvaror?

Jag fick en fråga i kommentarsfältet om varför jag gillar råvaror och vad jag då handlar. ”Är det något som är oförutsägbart så är det väl detta?”

Allt är relativt. Det finns säkert helt galna kaffeoptioner med hävstången från Helvetet, men generellt tycker jag inte råvaror är mer oförutsägbara en andra investeringar. Själv har jag till och från handlat med guld och silver, uran och olja.

Generellt gillar jag att handla i värdepapper för själva råvaran, inte aktier, för jag vill inte vara beroende av enskilda gruvor och borrhål. Andra kan bedöma hur stora fyndigheter det finns i en gruva, men för mig blir det bingo. Råvaror styrs av tillgång och efterfrågan. Tillgången varierar. Det gör i och för sig även efterfrågan, men ju fler vi blir på jorden och ju mer välstånd vi vill ha desto mer går åt av metaller och energi.

Ädelmetaller har historiskt varit en säker investering när det blåst på börsen. Eftersom jag tror att det kommer att blåsa ännu mer den närmaste tiden känns det som ett bra sätt att staga upp portföljen. Här kan ni se vad som hände med min guld-ETF vid börsraset 2008 och hur den gått sedan dess.

Detta värdepapper är tyvärr ett av dem som försvunnit från den svenska handeln pga europeisk protektionism och klåfingriga politiker, men de andelar jag har tänker jag behålla i hopp om att grafen får en liknande spridning som 2008-2010 (eller till 2012 om jag vågar vänta).

Uran behövs för kärnkraft. Det vore jättefint om vi kunde effektivisera vårt elberoende och dessutom tillverka ström med hjälp av sol, vind och vatten, men inte verkar det så just nu. På den här nivån känns URA som en av mina säkraste placeringar trots att den gått upp fem procent på en vecka och nio på en månad.

En av de senaste inköpen jag gjort är den börshandlade fonden XACT Ravaror med innehav i olja, gas, guld, aluminium, koppar och lite annat smått och gott. Den har gått nästan onödigt bra.

Jag kan inte tänka mig att bara investera i råvaror, men som ett komplement till aktier känns det bra. För att sprida risken och tjäna pengar. Det är ju vad det går ut på.

En liten bankavgift

Ibland hör jag talas om folk som har abonnemang de inte känner till. Någon har dragit en slant från kontot varje månad i ett par år utan att kontoinnehavaren märkt det. Det skulle inte kunna hända mig för jag har järnkoll på mina bankkonton. Varje börsdag matar jag in mina saldon och aktuell kurs för alla mina värdepapper i ett kalkylblad. Det flyttas inga pengar utan att jag vet om det.

Men plötsligt händer det. Någon betalar mig pengar jag glömt bort eller inte räknat med, och på meddelandet till betalningsmottagaren står en sifferkombination som jag inte blir ett dugg klokare av. Vanligtvis är det Skatteverket som vill ge mig skatteåterbäring.

Den här gången var det dock inte Skatteverket, och eftersom jag inte kunde räkna ut vem som annars vill ge mig pengar utan motprestation (ytterst få vill det) drog jag iväg ett meddelande till banken för att fråga dem. Egentligen ville jag veta hur jag själv skulle hitta informationen för jag utgick ifrån att det går att klicka någonstans och få upp det på skärmen. Det tog några dagar, men till slut fick jag svar.

Swedbank alltså! Det drar ner möjliga betalare till ett par miljoner svenskar och företag. För att komma närmare en lösning på mysteriet måste jag betala 150 kr till banken som redan tar en månadsavgift av mig som tack för att jag lånar ut mina pengar gratis till dem. Jag vet inte om ett transaktionsunderlag (jag vet inte ens vad det är) skulle besvara frågan. Däremot vet jag att svaret inte är värt 150 kr, som är obetydligt lägre än transaktionen.

Det här är varken ett stort problem för mig eller för mänskligheten, men jag tycker att systemet känns märkligt. Om jag går in på banken för att sätta in pengar på ett konto (förutsatt att jag lyckas hitta en bank som hanterar kontanter, de är ju som bekant allt mer sällsynta) kommer bankkassörskan fråga mig varifrån pengarna kommer och jag måste legitimera mig. Den här proceduren tvingas jag genomgå även om jag ska sätta in mina egna pengar på mitt eget konto.

Om däremot någon annan sätter in pengar på mitt konto via sin internetbank får jag som kontoinnehavare inte per automatik (kanske inte på något sätt) reda på vem som satt in dem. Nästa gång jag gör en kontantinsättning och får frågan varifrån pengarna kommer tänker jag svara att den informationen kostar 150 spänn.

Andrahandsboende livet ut?

Sveriges Radios ekonomiprogram Plånboken gjorde ett reportage om folk som bor i andra hand i Stockholm. Mattias i reportaget säger att han behöver fyrahundratusen för att kunna köpa en bostadsrätt. Eftersom marginaler inte verkar vara hans grej förutsätter jag att han menar att det skulle räcka till 15 procents kontantinsats, alltså har han råd att bjuda 2,7 miljoner.

Det krävs nog för att få en bostad innanför tullarna, och bor han hellre med tillfälliga andrahandslösningar än att pendla en halvtimme med buss, tåg eller tunnelbana är det ju det han måste utgå ifrån, men idag bor han i andra hand i Skärholmen.

Senare i reportaget säger Mattias att för att spara ihop fyrahundratusen tar det fyra år om han sparar 20 procent av sin lön. ”Det är väldigt svårt... om man vill ha ett liv.”

Om vi utgår ifrån att han lyckats med bedriften att inte spara en spänn trots flera år med hög lön och räknar baklänges på 20 procent innebär det han har en nettolön på 37500 kr för att kunna spara de 7500 kr som skulle krävas för att få ihop pengarna. Men kanske menar han 20 procent av bruttolönen. Det skulle ge honom ungefär 19000 kr kvar att leva på.

I reportaget pratas om att man får lägga 40 procent av lönen på boende, men samtidigt sägs att han inte har råd att lägga 10000 kr i hyra. Jag får inte ihop det med en lön på ”över 30000 i månaden”. Men vi säger att han lägger 9000 kr, då har han 10000 kr/månad kvar till övriga räkningar, mat, resor och nöjen.

Har han inget fast boende räknar jag kallt med att han inte har någon bil heller. Hade det varit jag som behövt spara pengar hade jag lätt klarat mig på ett par hundralappar. Första månaden alltså, då jag hade köpt en cykel på Blocket. Men om vi utgår ifrån att Mattias är lite mer normal kostar ett månadskort hos SL 860 kr. Räknar vi på transport för 1500 kr har han råd med någon längre tågresa per månad och kanske någon taxiresa också.

Mattias har då 8500 kr kvar till mat och nöjen. Lägger han 2500 på mat och förbrukningsvaror så ligger han på riksnormen för försörjningsstöd, drygt tre gånger så mycket som jag betalar. Kvar blir 6000 för godis och strössel – två hundralappar om dagen. Detta är vad Mattias, som för övrigt har en master i Business management, anser är ”väldigt svårt... om man vill ha ett liv”. Jag håller inte med (för att uttrycka det diplomatiskt).