Inom privatekonomi har vi två tydliga exempel, pension och deklaration. Pensionen har många en gnagande
oro för att de nog borde ta tag i, men det kulminerar när det
orange kuvertet ramlar in och ligger som en anklagelse på bordet
tills det slängs bort eller sätts i en pärm.
Deklaration är ännu tydligare. Den
finns på nätet från mars, på hallmattan från april och ska
lämnas in senast första vardagen i maj. Nu finns det en och annan
som sprättar upp förpackningen innan valborg, men bara för att man
kan få eventuell skatteåterbäring tidigare, inte för att det är
skönt att få undan skiten.
Jag vet inte om jag är jättekonstig,
men jag resonerar så här: Tråkiga saker jag inte kommer undan vill
jag göra så fort som möjligt. Ska det ändå göras är det lika
bra att få gjort. Enda undantaget är om det blir lättare ifall man
väntar, men oftast är det ju tvärtom. Deklarationen är definitivt
ett exempel på det. Telefonköerna till Skatteverket växer för
varje dag och kostnadsräntan på kvarskatt över 30000 kr började
ticka redan 13 februari.
Men framförallt är det skönt att bli
av med sånt man ändå måste göra. Jag gör bokslutet runt nyår,
deklarerar allt jag kan redan i mars, lägger in räkningar i datorn
samma dag de kommer och ringer jobbiga samtal så fort jag kan. Inte
för att jag är ett dygdigt as utan för att jag ogillar att må
dåligt i onödan. Jag känner mig som en utrotningshotad art i
Mañanasverige.